|
Några år före 1844 började en man vid namn William Miller i Nordamerika att flitigt studera Daniels profetior. Han undersökte särskilt noggrant tidsperioden på 2 300 dygn som omtalas i Daniels åttonde kapitel, för en omsorgsfull beräkning övertygade honom att slutet på denna tidsperiod var bara några år i framtiden. I likhet med många andra på hans tid, trodde han att ”templet” syftade på jorden och han tog för givet att ”templets upprättelse” betydde jordens renande genom eld. För honom verkade profetiorna säga, att Herren snart skulle återkomma från himlen i härlighet.
William Miller var jordbrukare, inte predikant. Han hade ingen önskan att predika. Men hur skulle du känna dig, om du plötsligt hade upptäckt tiden för Frälsarens återkomst och världen inte visste något om det? Det fanns bara ett beslut som ett ärligt hjärta kunde fatta. Världen måste varnas! Resultatet blev en stor väckelse under de få år som William Miller tillsammans med predikanter och lekmän av olika trosåskådningar med kraft predikade Kristi nära förestående ankomst.
Som vi vet, kom inte Kristus år 1844. William Miller och hans vänner blev djupt besvikna. Deras uträkningar var korrekta, tidpunkten var riktig, men de hade misstagit sig angående den händelse som då skulle äga rum.
Denna grupp, som kallades adventister på grund av sin tro på Kristi snara ankomst, hade inte organiserats till ett samfund. Deras enda önskan var att bereda sig att möta sin Gud. Efter den stora missräkningen började de uppriktiga bland dem på nytt allvarligt studera Bibelns profetior för att få klarhet i var misstaget låg. Och likaså studerade man åter helgedomen på Mose tid – för att om möjligt i dess ceremonier finna nyckeln till profetian i Daniels ord: Därefter ”kommer templet att få sin upprättelse.”
Missräkning förutsagd
Kära vän, vet du att missräkningen år 1844 är förutsagd i Bibeln. Du kan läsa Daniel 12:4 och Uppenbarelseboken 10:8-10. En liten bokrulle förseglades, men enligt profetian i Uppenbarelseboken är den öppen. Profeten Johannes fick befallning att äta bokrullen och den var i hans mun söt som honung, men senare kände han bitter plåga i sin mage. Likaså kändes det första ivriga studiet av Daniels bok som ljuvlig sötma, för det verkade visa att Kristi ankomst stod för dörren. Men en bitter missräkning följde. Dessa som gjorde misstaget upphörde dock inte att verka för Herren. Från denna lilla början skulle det uppstå en världsomfattande rörelse.
Inte sällan utpekas sjundedags adventisterna idag som det folk som gjorde misstaget. Detta är knappast korrekt, eftersom Sjundedags Adventistsamfundet inte organiserades förrän omkring år 1860. Att erkänna William Millers efterföljare som våra andliga förfäder är ändå inte att acceptera misstaget, utan att acceptera arvet av en särskild plats och ett särskilt verk i Guds profetiska plan.
Några större missräkningar än dem som mötte den första kristna församlingen har inte mött dagens stora adventrörelse. Intressant är att lägga märke till att båda hade sin uppkomst i en tid då det förekom ett tillfälligt missförstånd och en viss förvirring. Föreställ dig misstaget som apostlarna gjorde angående Kristi rikes upprättande samt deras oförmåga att fatta vad Kristus kommit för att fullborda. När Kristus gav sitt liv på korset kunde de inte glädja sig över att frälsning i fullt mått nu var tillgänglig för alla människor. Deras hopp hade krossats. När han med makt steg ut ur graven sjöng de ingen segersång. Istället måste deras tvivlande hjärtan övertygas. De hade bekänt honom som den utlovade Messias. De hade väntat att han skulle bli den kung som skulle befria dem från det romerska oket. När hans kropp låg livlös i graven, var deras förvirring stor.
Så var det även år 1844. Men förvirringen ledde till nytt studium. Låt oss nu försöka, såsom de missräknade gjorde på den tiden, att förstå vad helgedomens upprättelse innebär för dem, som önskar vara redo att möta sin Gud.
Moses fick befallning att bygga en helgedom. Och den skulle byggas i enlighet med förebilder som Gud gav honom på berget. Läs 2 Mos. 25.8, 40. ”De skall göra en helgedom åt mig så att jag kan bo mitt ibland dem.” ”Se till att du gör detta efter de förebilder som du har fått se på berget.”
Ett drama i öknen
Här i öknen, femtonhundra år före Kristus, satte Gud upp en sandlåda i jätteformat, om vi får kalla den så, för att illustrera frälsningsplanen. Den utlovade Frälsaren hade ännu inte kommit. Människornas sinnen måste ständigt riktas mot honom. Alla ceremonier och offer hade detta syfte. I detta dagliga drama i öknen fick de förståelse för hur Kristus en dag skulle dö för deras synder. Jesus sa angående Moses: ”Det var om mig han skrev.” Joh. 5:46. I de ceremonier som gavs till Moses finner vi gång på gång Kristus symboliserad. Hans verk illustreras. Vi har inte tid att närmare studera dessa symboler. Vi kan knappast påbörja detta. Dessa symboler är så underbara, så fyllda av skönhet, att Moses mer än tvåhundra gånger påminner oss om att Gud själv, inte Moses, är deras upphovsman. Detta forntida ökendrama placerar evangelium i en infattning av dyrbara juveler.
Denna helgedom, använd för gudstjänst och tillbedjan, byggdes av Moses efter ett mönster, vars underbara original finns i himlen. Läs Hebr. 8.1, 2. ”Huvudpunkten i vad jag har att säga är detta: Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen och förrättar tjänst i helgedomen, det sanna förbundstältet, som är rest av Herren och inte av någon människa.”
Här sägs att Kristus är vår överstepräst i himlen, som ”förrättar tjänst i helgedomen … som är rest av Herren och inte av någon människa.” Prästernas tjänst på Mose tid var endast ” en skuggbild av de himmelska tingen.” – vers 5 – en symbol av den tjänst Kristus gör för oss i himlen.
I Hebr. 9:1-5 har vi en kort beskrivning av helgedomen. På förgården var det stora brännofferaltaret och bronskaret i vilket prästerna tvättade sig. Helgedomen var delad i två avdelningar, åtskilda av ett tungt förhänge. Läs 2 Mos. 26:33. i första avdelningen var skådebrödet, lampstället och det gyllene rökelsealtaret. I allt detta finner vi vackra och uttrycksfulla symboler. Skådebrödet representerade Kristus, som kallade sig själv livets bröd. Det skulle förnyas varje sabbat – på samma sätt som vi får motta ny andlig mat varje sabbatsdag. Endast prästen fick tända lampstället. Vi bör vara världens ljus, men endast Kristus kan tända våra lampor. Om inte han tänder våra lampor, kan vi inte ha något budskap för världen. Och vår lampa måste underhållas av den helige Andes olja. Rökelsen representerar Kristi rättfärdighet genom vilken våra böner blir välbehagliga inför Gud. Såsom rökelsen tändes morgon och afton, så bör vi komma inför Gud i bön varje morgon och afton.
I helgedomens andra avdelning, det allraheligaste, fanns arken, vilken innehöll de stentavlor på vilka de tio budorden var skrivna. Arkens lock kallades försoningsstället eller nådastolen, för att visa hur Guds rättvisa och nåd förenas. På locket var två änglar, utskurna i guld, representerande de änglar som står på vardera sidan om Guds tron. Här över locket var platsen, utvald av Gud, där han uppenbarade sig. Det är av stor betydelse att Gud för sin närvaro utvalde den plats, där hans lag förvarades. Här ser vi hur högt han aktade sin lag. Att det finns en helgedom i himmelen framgår av Upp. 11:19, där det sägs att Johannes ser arken i Guds tempel i himmelen.
Låt oss återvända till Hebreerbrevet, denna gång till Hebr. 9:6-10, där vi har en beskrivning av prästernas tjänst i helgedomen. Vi finner i verserna 9 och 24 att tjänsten var en ”bild”, som skulle gälla tills Kristus skulle träda fram i världen – verserna 10 och 11.
Försoningsdagens mening
Vi läser att prästerna varje dag tjänstgjorde i det heliga. Endast översteprästen gick in i det allraheligaste – och detta endast en gång om året, på den stora försoningsdagen. 3 Mos. 23:26-30. Vilken allvarlig högtid var inte denna dag för israeliterna! Var och en som inte rannsakade sitt hjärta och bekände sina synder, skulle utrotas ur Herrens folk.
Under hela året skulle folket offra närhelst de hade syndat. Syndaren måste med egen hand döda det oskyldiga djuret, en allvarlig påminnelse om att hans synd en dag skulle förorsaka Guds Sons död. Ständigt illustrerades frälsningsplanen för folket. En syndare kunde dröja med att komma med sitt offer, men han vågade aldrig uppskjuta detta till efter försoningsdagen. Denna dag var den slutliga höjdpunkten på den årliga tjänsten i helgedomen. Detta var för folket en domens dag, en gränslinje, vilken de inte kunde komma över med sina synder utan att utrotas ur Guds folk.
”Så fruktansvärd var försoningsdagen, att en judisk ritualbok berättar att till och med änglarna skyndade fram och tillbaka i fruktan, och sa: ’Se, domens dag har kommit!’” – Frederic W. Farrar i "The Early Days of Christianity", sid. 276.
Låt oss läsa i 3 Mos. 16:7, 8, 15, 16, 21, 22 angående den tjänst som utfördes denna dag. Vi finner att Aron, översteprästen, på försoningsdagen skulle föra fram två bockar. Genom lottkastning avgjordes vilken bock som skulle representera Kristus; den andra skulle representera Asasel eller Satan. Bocken som representerade Kristus dödades och dess blod bars av översteprästen in i det allraheligaste och stänktes ovanpå och framför arkens lock. Detta måste göras på grund av ”israeliternas orenhet och brott”.
Om denna tjänst på försoningsdagen förrättades på grund av folkets synder, så måste den innebära rening. Här har vi alltså funnit den tjänst som på Mose tid innebar helgedomens upprättelse.
Den andra bocken, som representerade Satan, skulle inte dödas. Där utgöts inget blod, därför har denna bock ingen del i försoningen. ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” Hebr. 9:22. Satan har ingen del i vår frälsning. Men denna tjänst på försoningsdagen illustrerar syndens slutliga utrotande och därför måste Satan komma in i bilden.
Satan är upphovet till varje synd som vi har begått. Men vi har fått förmåga att välja och vi har aldrig blivit tvingade att följa hans frestelser. Frälsaren har kommit med försoning för dina och mina synder. Men han har aldrig försonat Satans synder. Satan måste själv ta straffet för sin del i de synder vi har begått. Detta visar oss varför Satan är så angelägen om att vi inte skall bekänna våra synder. Vi kommer själva att dömas för obekända synder, men Satan måste ta sin del av straffet för de synder som vi har bekänt. Ingen försoning har gjorts för att bortta hans ansvar för synderna. Den levande bocken som sändes ut i den obebodda öknen för att dö, illustrerar hur Satan en gång kommer att vara fängslad på denna jord under tusen år, i en obebodd öken, tvingad av omständigheterna till den fruktansvärda tortyr som det innebär att ensam tänka över all den förstörelse han åstadkommit.
På vilket sätt blev denna tjänst en upprättelse? Under hela året hade män och kvinnor, när de syndat, kommit med sina offer till helgedomen. Symboliskt hade deras synder blivit överförda till offerdjuren, från djuren över till prästen, och från prästen till helgedomen. Så hade helgedomen, bildligt talat, blivit besudlad med folkets synder. Den måste renas. Synderna måste utplånas.
Ett verk i himlen
Ceremonierna på den stora försoningsdagen representerar ett stort verk som en dag måste utföras i himlen, den himmelska helgedomens rening. Varför behöver himlen renas? Hur kunde den bli besmittad? Genom att varje människas synder har blivit upptecknade där. Synden, även allt som skrivits i himlens böcker, måste utplånas. Läs Mal. 3:16 och Dan. 7:9, 10, 13.
Änglarna kan inte helt enkelt kasta bort de böcker de skrivit i, och på så sätt avlägsna synderna från himlen. Böckerna måste öppnas och varje själs ställning måste undersökas, för att det skall bli uppenbart vilkas synder som är bekända och försonade med Jesu blod, och vilkas som är obekända. Dessa som har bett om förlåtelse och tagit emot försoning genom sin Frälsare, skall få tillträde till himlen. De vilkas synder är obekända skall lämnas utanför. Alltså är denna upprättelse av den himmelska helgedomen, denna undersökning av det som står skrivet i böckerna, en domens dag – inte en årligen återkommande domens dag, utan Guds slutliga gränslinje, efter vilken ingen förlåtelse ges.
Vi vill betona att den avgörande faktorn vid denna undersökning av böckerna inte är antalet synder eller antalet goda gärningar. Ett liv i goda gärningar kan inte lägga något till Guds kraft att frälsa oss, inte heller kan ett liv i synd minska hans kraft. Frälsning är en fri gåva. Vårt accepterande eller vårt tillbakavisande av denna gåva avgör vårt eviga öde – avgör om våra namn är skrivna i livets bok. Upp. 13:8.
Vi ser nu den oerhörda betydelsen av år 1844, för detta år började den undersökande domen i himlen. Lägg märke till hur klart detta är då vi läser Hebr. 9:22-24. Den jordiska helgedomen renades genom blodet av djur, men den himmelska helgedomen renas genom Kristi blod.
Denna stora sanning innebär inte att offret på Golgota var ofullkomligt. Offret var fullkomligt, men måste tillämpas på den enskilde. Kristus åberopar sitt blod, sitt fullbordade offer, för dig och för mig. Detta är Jesu verk nu i himlen.
I det forntida ökendramat har vi tydligt sett Frälsarens verk för oss illustreras. Tjänsten på helgedomens förgård representerar Kristi verk på jorden då han gav sitt liv såsom ett offer. Tjänsten i det heliga representerar Kristi verk som vår överstepräst sedan han farit upp till himlen. Tjänsten i det allraheligaste representerar den särskilda del av hans verk som han påbörjade år 1844 – ett domens verk.
Det är logiskt att domen – den undersökande delen av den – måste ske före Kristi återkomst. Nu talar vi inte om domens slutliga verkställande som äger rum efter de tusen åren. Den dom som nu pågår kan liknas vid en rättegång. Det är naturligtvis inte för att informera Gud om vem som är skyldig eller oskyldig. Domen sker inte för Guds skull, men för att universum skall förstå hans handlingssätt. Lägg märke till att det står i Upp. 11:18, 19, att domen inte sker efter Kristi återkomst, utan medan nationerna vredgas.
Vår sak ska prövas
Vilken stor sanning har vi inte funnit! När de dödas sak har blivit avgjord, kommer domen att övergå till de levande, till dig och mig. Gud ger oss varken ett tecken eller en varning för att tala om för oss när vår sak kommer upp i den himmelska domen. Detta innebär att vi måste rannsaka våra tankar och vårt liv. Vi kan inte längre skjuta upp vårt avgörande för Kristus och tro att vi kan ta emot honom kort tid innan vi dör eller just före hans ankomst. När som helst kan din eller min sak avgöras.
Den sista profetiska tidpunkten som Bibeln ger oss är 1844. Vi väntar inte att någon tidsprofetia skall gå i uppfyllelse år 2004 eller 2025 eller något annat år innan Kristus kan återvända till jorden. Frälsaren väntar i sin nåd på oss.
Snart skall domen vara avslutad. Varje människas eviga öde skall vara avgjort. Såsom översteprästen i helgedomen i öknen kom ut från denna högtidliga tjänst och bytte sina kläder, så skall Kristus som nu är vår medlare i himlen en dag byta sin klädsel. Vår överstepräst skall bli vår domare och vår kung. Läs 1 Joh. 2:1 och Joh. 5:22. Det högtidliga och fruktansvärda påbudet skall ljuda: ”Den som gör orätt skall fortsätta att göra orätt och den som är oren fortsätta att orena sig, och den rättfärdige skall fortsätta att leva rättfärdigt och den helige att helga sig. Se, jag kommer snart.” – Upp. 22:11, 12.
Jag kommer att tänka på berättelsen om en kvinna vars sak skulle komma upp i en domstol. Man rådde henne att uppsöka en advokat, men hon väntade. Kort innan den fastställda tiden besökte hon en framstående advokats kontor och bad honom representera henne. Han förklarade att han inte kunde göra det. Hon tiggde och bad. Slutligen lutade han sig över sitt massiva skrivbord och sa allvarligt: ”Om du hade kommit igår, skulle jag ha kunnat hjälpa dig. Men just i morse blev jag utnämnd till din domare.”
Kära vän, har du bett Frälsaren representera dig i den himmelska domen? Är ditt namn skrivet i Livets bok? När Frälsaren kommer till ditt namn, skall han då kunna säga: ”Fader, mitt blod, mitt blod har utgjutits för denna själ”?
”Vår himmelske Fader, framför allt önskar vi att våra namn må vara
skrivna i Din bok, för att aldrig utplånas. Må Frälsaren få vara vår
medlare. Vi ber i hans namn. Amen.”
Om författaren till denna artikel, Bibelguide nr. 20
Den enda lära som är unik för Sjundedags Adventisterna
Alfabetiskt ämnesregister
ADRA
Adventisters särdrag
Adventrörelsen
Aktiviteter
Alternativ
medicin
Alkohol
Andlighet
Bestseller nr 1
Bibeln
Biståndsarbete
Boktips
Brevkurs
Bön &
vetenskap
Civil
olydnad
Dopbeslut
Droger
Dygnet
enligt Bibeln
Döden
Eviga elden
Evighet
Evolution
Fakta om oss
Festdag
Flyktingar
Folksjukdom
Fottvagning
Framtiden
Främlingskap
& tillhörighet
Förstasidan
Helande
Helhetssyn
Helvetet
Herdepsalmen
Himmelska
helgedomen
Indexsidan
Invandrare
Israel-konflikten
Jesus egenskaper
Jesus återkomst
Judarna
Kalenderreformen
1973
Kontakt
Kristnas
sabbatsfirande
Kurser
Lidandets
problem
Livets
mening
Lokala
aktiviteter
Miljöproblemen
Minnesdag för frälsningen
Minnesdag för
skapelsen
Mirakler
Missionsarbete
Missräkningen
1844
Naturliga
läkemedel
New Age
Newstart
Norrbotten
Nya sidor
Nybörjarlästips
i Bibeln
Personliga
berättelser
Plan för
mitt liv
Predestination
Profetietolkning
Profettestet
Relationsfaser
Relationskris
Sabbaten
Sabbatsfirandet
i historien
Sabbatsvila
Sexövergrepp
Skapelsen
Skellefteå
Spiritism
Syndafloden
Söndagsfirandet
& Bibeln
Söndagslag
Teodicé-problemet
Tillitsbrist
Tro
Umeå
Underverk
Ungdomsutbyte
2001
Ungdomsutbyte
2003
Unikt
för adventister
Veckodagarnas
namn
Veckoindelningen
Veganism
Vegetarianism
Vilodag
Ångest
Örnsköldsvik
