|
Fottvagningen - när vi tvättar varandras
fötter
Att tvätta någons fötter. Du kanske
tycker detta verkar konstigt, och rentav otrevligt. Men detta är inte något
man bara gör inom barna-, sjuk- och åldringsvården.
Biblisk bakgrund
På Bibelns tid gick man antingen barfota eller med sandaler för det mesta.
Vägarna kunde vara dammiga och smutsiga. När man kom inomhus för att äta,
låg man ner och åt. Då var det trevligare om man först hade tvättat av sig
smutsen från fötterna. I mer välbeställda familjer kunde det finnas en
tjänare som hade den uppgiften att tvätta folks fötter när de kom in.
Det är alltid tryggt att följa Jesu exempel
Jesu lärjunge Johannes berättar om när
Jesus före sin korsfästelse skulle äta den sista måltiden tillsammans med
sina lärjungar. "Han reste sig nu från bordet, tog av sig manteln
och virade en handduk om sig. Sedan hällde han vatten i ett handfat och började
tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken. När han kom till
Petrus sa denne till honom: 'Herre, inte ska du tvätta våra fötter.' Jesus
svarade: 'Du förstår ännu inte vad jag gör, men en dag ska du förstå det.'
'Nej', protesterade Petrus, 'aldrig någonsin ska du tvätta mina fötter!' 'Men
om jag inte gör det så kan du inte vara min lärjunge', svarade Jesus. Då
ropade Petrus: 'Tvätta då inte bara mina fötter, utan också händerna och
huvudet.' Jesus svarade: 'Den som har badat behöver bara få sina fötter tvättade
för att vara fullständigt ren. Nu är ni rena, men det gäller inte er alla.'
Jesus visste nämligen vem som skulle förråda honom. Det var det han menade när
han sa att de inte alla var rena. När han hade tvättat deras fötter tog han på
sig manteln igen och satte sig ner och frågade: 'Förstår ni vad jag har
gjort? Ni kallar mig Mästare och Herre, och ni gör rätt i att säga det för
det är sant. Och eftersom jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, så
är ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel som
ni ska följa: Gör som jag har gjort med er. Det är sant att tjänaren inte är
större än sin mästare. Inte heller är budbäraren viktigare än den som sände
honom. Det ska bli till stor glädje för er om ni förstår detta och
praktiserar det.'" (Ur Levande
Bibeln, Johannesevangeliets
kapitel 13)
En lektion i ödmjukhet
Av den här berättelsen kan vi lära oss en del. Lärjungarna hade före
måltiden tvistat om vem som var mest betydande av dem. De hade heller tydligen
ingen tjänare på plats som tvättade deras fötter när de kom in. Och ingen
av dem ville heller frivilligt ta den uppgiften på sig att tvätta de andras
fötter. Så de la sig alla till bords med smutsiga fötter. Jesus ville visa
dem vad sann, kristen ödmjukhet betyder. Så han tog själv på sig tjänaruppgiften.
Det var det som Petrus reagerade emot, för Jesus var ju deras Mästare. Vi
adventister tvättar varandras fötter före nattvarden som ett tecken på att
ingen av oss är mer betydande än någon annan. Vi gör det också som en
påminnelse om att vi alltid ska vara beredda att vara varandras tjänare.
"Lilla dopet" - en förnyelse av och påminnelse om dopet
Jesus sa till Petrus att "den som har badat behöver bara få sina fötter
tvättade för att vara fullständigt ren." Bildligt kan man förstå att
Jesus också då menar att den som en gång tagit emot Jesus och bett om sina
synders förlåtelse och blivit döpt, inte behöver bli döpt på nytt för att
han/hon därefter har begått en synd på nytt. Det räcker med att man i ånger
ber om förlåtelse. Men i samband med nattvarden brukar vi få våra fötter
tvättade av någon, som ett tecken på att vi tagit emot denna förlåtelse.
Ett tecken på relationen med Jesus
"Om jag inte gör det så kan du inte vara min lärjunge," sa
Jesus till Petrus. Synd förstör vår relation med Gud, och lydnad för oss
närmare honom. Vi adventister gör som Jesus säger, och innan vi går in till
nattvarden tvättar vi varandras fötter som en påminnelse om vårt förbund
med Jesus. "Gör som jag har gjort med er," sa han.
En förberedelse för nattvardsfirandet
"Att fira nattvard innebär att ta del av symbolerna för Kristi kropp
och blod och ger därvid uttryck för tron på honom, vår Herre och Frälsare.
I denna upplevelse av gemenskap är Kristus närvarande för att möta och ge
kraft åt sitt folk. Genom nattvarden förkunnar vi med glädje Herrens död
tills han kommer. Förberedelsen inför deltagande i nattvarden innefattar självrannsakan,
ånger och bekännelse. Mästaren förordnade fottvagningen som en symbol på förnyad
rening och som ett uttryck för villigheten att tjäna varandra i kristlig ödmjukhet,
och för att förena våra hjärtan i kärlek. Nattvardsmåltiden är öppen för
alla kristna bekännare." (Ur Advenistsamfundets
lärosats nr. 16)
Ett tecken på vår gemenskap som
kristna
Det är svårt att vara del av en gemenskap om man inte kan vara
ödmjuk inför varandra och ställa upp för varandra. Fottvagningen påminner
oss om detta.
Inte unikt för adventister
Fottvagningen är inte unik för adventister. Det finns andra kristna som
praktiserar det också, kanske i samband med att man vill komma nära varandra
när man ber tillsammans vid speciella tillfällen, kanske när man vill
försonas ordentligt med varandra, eller i samband med att man har tillbringat
en särskild helg tillsammans, där äkta par lär sig kommunicera bättre med
varandra. Påven lär också tvätta kardinalernas fötter en gång om året,
har jag hört. Det är sällan man hör om andra kristna än adventister som
gör det så regelbundet. Vi gör det i stort sett före varje gång vi firar
nattvard.
Utmanande
Många tycker att fottvagningen skulle vara en alltför stor utmaning att
följa. Så är det med det Jesus säger. Det är utmanande.
Vad är unikt
för adventisterna?
Vad har adventisterna
för särdrag i praktiken?
Till FAQ
Om författaren
till denna sida
|