Under en skrivarkurs jag gick för ett antal år sedan fick vi i uppgift
att hitta på en historia och skriva den i tre olika genrer.
Jag valde att göra tre lätt parodiska versioner av Sir Arthur Conan Doyles
berättelser om mästerdetektiven Sherlock Holmes och dennes ständige
följeslagare, Dr. Watson. En återkommande scén i Holmes-romanerna är när
detektiven får besök av en klient, och då förbluffar sin omgivning
med sin otroliga förmåga att dra slutsatser om klientens personlighet
och handlingar enbart genom att betrakta personen ifråga.
Min gode vän drog plötsligt fram sin klocka och gav den en hastig
blick. Så tog han några raska steg fram till fönstret, öppnade det och
böjde sig ut som om han spanade efter något. Innan jag hann fråga,
drog han in huvudet igen och väste:
-Vår besökare har anlänt! Kvickt, Watson! Ge mig näsduken därborta.
Och släck lamporna!
Jag åtlydde genast hans befallning. Med åren hade jag blivit ganska
van vid Holmes egendomliga beteende, och visste att det inte fanns tid
till förklaringar just nu. Jag blåste ut fotogenlamporna så att rummet
endast svagt lystes upp av den disiga oktobersolen. Holmes hade lagt
sig tillrätta på divanen, knäppt upp skjortkragen och tagit av sig
skorna. Jag gav honom näsduken, vilken han snabbt bredde ut över sitt
uppåtvända ansikte. Knappast ett respektfullt sätt att ta emot en
besökare på, vilket jag kände mig förpliktigad att anmärka. Men innan
jag hann säga ett ord knackade det på dörren.
Holmes gjorde ingen ansats att resa sig, och innan jag hunnit ta ett
steg, öppnades dörren utifrån.
Utanför stod en storvuxen man med rödbrusigt ansikte och kolsvart
helskägg. Hans långa, pälsklädda rock nådde nästan ända ner till
govet, där ett par svarta stövlar stack fram. I den ena handsk-
beklädda handen höll han en svart väska av den vanliga sort som läkare
ofta har. Jag hann knappt bjuda honom att stiga in, innan han med en
avmätt bugning gick förbi mig in i arbetsrummet.
-Herr Marmelado, ni får ursäkta, sade Holmes med egendomligt svag röst
under näsduken. Jag är en smula opasslig idag, och kan desvärre inte
följa med er till Charing Cross för vårt avtalade möte där.
-Såå? svarade vår besökare och satte sig i länstolen vid skrivbordet.
Homes lyfte en flik av näsduken, tittade hastigt på mannen och lät
sedan näsduken falla tillbaka.
-Jag beklagar naturligtvis att ni fått göra er besväret att kommat hit
med droska ända ifrån Winchester, särskilt som den fuktiga luften i
huset ni besökte där säkert måste ha plågat er gamla krigsskada. Att er
droska dessutom hade ett trasigt hjul och kördes av en småväxt man med
tycke för fransk musik kan heller inte ha varit till er förnöjelse.
Men eftersom ni tydligen inte bara är litteraturälskare, utan även
frikostig och barnkär, hade ni säkert överseende med honom när han
försökte lura er på en halv shilling!
Vår besökare satt och gapade. Jag förstod honom väl. Den första gången
jag själv träffade Holmes blev jag serverad en liknande utläggning om
min person, och jag hade förmodligen sett lika förbluffad ut som denne
man nu gjorde. Även om jag skäms för det, måste jag tillstå att dessa
tillfällen gjorde mig en smula illa berörd. Förmodligen tog jag på mig
den genans som Holmes 'offer' måste känna.
Så reste sig vår besökare och vände sig till mig:
-Jaha, doktor Watson förmodar jag?
Jag mumlade fram ett 'ja' och vi skakade hand.
-Ursäkta att jag inte presenterat mig, fortfor besökaren, men jag fick
bara ett meddelande att det var akut och jag visste inte vad som
väntade. Mitt namn är Liverspoon, doktor Liverspoon. Vi har bestämt
aldrig råkats, trots att vi nästan bor grannar. Mycket folk i rörelse
här omkring, förstås.
Han böjde sig ner och öppnade sin väska, ur vilken han plockade fram
en stor injiceringsspruta.
-Jag tror inte det blir nödvändigt med det där, viskade jag snabbt.
Han är betydligt lugnare idag, men hans anfall börjar gå mig på
nerverna. Jag kan nog lirka med honom tills han följer med.
Doktor Liverspoon tittade klentroget på mig, och sedan på Holmes som låg
orörlig på soffan. Så ryckte han på axlarna, stoppade tillbaka sprutan
och stängde väskan.
-Nå, muttrade han och reste sig, sätt igång då. Jag har fler patienter
att ta hand om.
Den här gången tog det bara tjugo minuter att övertala Holmes.
Liverspoon lät förstå att det inte kunde bli tal om mer än fyra dagars
vistelse; kliniken var fullbelagd och det fanns de som betalade
avsevärt högre avgifter än den jag och hushållerskan Mrs. Rubberband
lyckades skrapa ihop.
Det var med blandade känslor jag såg efter dem genom fönstret när de
steg in i droskan, som snart försvann ur sikte i riktning mot Charing
Cross Hospital. Sedan stängde jag fönstret och gick ner till
Mrs. Rubberband, som redan hade kokat oss en stor kanna te.
Vi sa inte mycket till varandra den kvällen.
...men det var inte bara de ljusskygga som dolde sina ansikten.
Holmes levde själv sitt liv väl maskerad bakom en ogenomtränglig fasad
av snille, slagfärdighet och skarpsyn. Allmänhetens bild av Holmes
motsvarade den som Dr. Watson tecknar i sina böcker; ett grundmurat
självförtroende, tryggt förankrat i hans analytiska geni. Först under
senare år, när sjukdomen blev gravare, förstod hans omgivning fullt ut
den mani som plågat honom. Tvånget att ständigt söka förminska andra
människor, föraktet för alla som inte nådde upp till hans egen
intelligensnivå - allt detta härrörde från en avgrund av självförakt,
inympat av framförallt fadern, men även Holmes stränga guvernant,
Mr. Moriarty. I Holmes rubbade föreställningsvärld blev Moriarty
skurken bland skurkar; ärkefienden och den enda kriminella hjärna som
kunde ge Holmes en verklig utmaning. Att detta enbart var förvirrade
fantasifoster förstod ingen, inte ens Dr. Watson, förrän Fallet med de
stulna kronjuvelerna. Förblindade av Holmes paranoida men knivskarpa
intellekt, tog alla för givet att det var en verklig man de jagade.
Jag minns tydligt första gången jag såg Holmes på Baker Street 221B.
Det var en dimmig och kylslagen oktoberfredag, och jag hade blivit
kallad till platsen av ett bud från sjukhuset. Dr. Watson hade kontaktat
dem, och av meddelandet att döma var det mycket akut. Tydligen hade
Holmes under flera timmar vankat av och an i rummet med uppspärrade
ögon, omöjlig att få kontakt med. Jag tyckte det lät som abstinens-
besvär; av kollegor hade jag tidigare fått höra talas om Holmes
missbruk av morfin, och visste att Watson med tiden börjat låsa in
sina preparat. Holmes fick bara en liten dos då och då för att han
inte skulle börja klättra på väggarna. Senare förstod vi dock att
Holmes avlyssnat Watsons samtal med tidningspojken, vilken denne skickat
till sjukhuset för att be dem komma och ta hand om hans vän. Eftersom
jag bodde på samma gata som herrarna, skickades meddelandet över till
mig. När jag anlände till huset fick jag se en snabb skymt av Holmes
när denne kikade ner på mig från sitt fönster. Han föreföll bli skrämd
av mig, för han drog snabbt in huvudet igen. Hushållerskan, Mrs. Rubberband,
släppte in mig och jag skyndade uppför trappan. Ingen svarade på mina
knackningar, så jag öppnade dörren och gick in.
Det var med stor lättnad jag såg att Holmes lugnat sig; han låg utslagen
på en soffa med en näsduk över ansiktet. Emellertid gick det snabbt upp
för mig att mannen var skräckslagen. Näsduken var ett paniskt, primitivt
sätt att gömma sig, och plötsligt brast han ut i ett okontrollerat
babblande - allt han sade var rena fantasifoster, en sorglig parodi på
hans berömda, säregna förmåga att dra korrekta slutsatser av folks utseende.
Jag fick veta att han pendlat mellan djup melankoli och frenetiskt
arbetande med rent nonsens de senaste dagarna. Exempelvis hade han
tillbringat fyra timmar med att undersöka sina egna byxor, för att
sedan presentera en vansinnig teori om kidnappningsförsök mot
kungahuset. Jag föreslog lugnande medel, men Dr. Watson bad mig avstå,
och efter en stunds lirkande lyckades han övertala Holmes att följa
med mig.
Watson blundade och inväntade slaget. Inget hände. Försiktigt öppnade
han ögonen och sänkte armarna. Sher-Loc 3.2 trampade av och an framför
honom i luftslussen. Framlänges, baklänges, framlänges, med vansinnigt
ryckande steg, som en slarvigt tecknad 3D-animation i ultrarapid.
Degenereringen av m-kretsarna hade tydligen accelererat enormt, med
följden att nervimpulserna låst sig i en loop.
Watson reste sig långsamt, utan att ta blicken från cyborgen.
Plötsligt tvärstannade Sher-Loc 3.2, frusen mitt i ett steg bakåt.
Huvudet vreds blixtsnabbt åt sidan till maxläge, 55 grader, och var nu
riktat rakt mot västra öppningen.
-HMS-detektor operativ, ljöd cyborgens kalla, tonlösa röstgenerator. Humanoid lokaliserad, närmar sig 3,1 m/sek. Obeväpnad.
Watson höll andan. Larmet hade gått fram ändå.
Cyborgen tog ett kliv fram till dörrens terminal och pekade på
övervakningsskärmen. Den öppnade fönstret med lokalschemat, gick in på
undermenyn för Södra Flygeln och valde fönstret med slusskorridoren.
När den fick syn på inkräktaren stängde den genast av terminalen och
tog två snabba steg bakåt.
-Personlig ammunitionsstatus: 1 strålkarbin, fulladdat batteri.
Åh herregud, tänkte Watson, den kommer att skjuta! Den kommer att -
Nu hördes tonerna från låset när personen på andra sidan stack in sitt
kort. Inom några sekunder skulle luftslussen öppnas, och personalen
från larmcentralen skulle finna sig själv stirrandes in i mynningen på
cyborgens fruktansvärda vapen.
Men Sher-Loc 3.2 rörde inte vapnet. Istället for den ut i ett vigt
språng, flög tvärs över golvet och landade hårt intill bortre väggen.
Där blev den liggande, orörlig. Dörren gled upp.
Watson pustade ut. Den utsända väktar-androiden var en OmniView 6.0,
den senaste modellen från försvarsenheten. Utrustad med dubbla HMS-
detektorer, magnetfältsskydd och målsökande mikrovågskarbiner var den
ett lika fullgott skydd mot angripare som en blyvägg var mot knott.
Nu verkade dock Sher-Loc 3.2 ha slocknat för gott.
Watson informerade OmniView 6.0 om cyborgens systemkollaps. Androiden
undersökte snabbt den kraschade cyborgen och aktiverade talchipet.
Allt som kom ut var en okontrollerad ström av data, följd av ett
meddelande om att systemet var okay. Androiden kopplade upp sig mot
cyborgen för en snabb de-bugging, och Sher-Loc 3.2 skickades till
service-enheten för att genomgå fullständig felsökning.
