Menylistan
Uppdateringar och vad som är nytt
Ätstörningar:
-Bulimi & - Aneroxi
Bloggar och hemsidor som jag gillar att besöka!
Kevin - vår lilla änglakille
Med de första tvillingarna levde jag ensam tills de blev tio månader - då blev jag tillsammans med Rille igen - pappan till tvillingarna. Eftersom jag i princip ammade fullt fortfarande (tvillingarna hade korrigerad ålder) och inte fått tillbaka min menstruation så trodde vi att chansen inte var så stor att jag skulle bli gravid...
Men redan efter en månad var jag gravid - med vår lillkille. Jag gjorde ett vaginalt ultraljud i (vad vi trodde då var) v11 och såg en fin och välmående liten bebis - inga konstigheter. Jag mådde illa som vanligt och var ganska så trött - det var ju inte så lätt med två ettåringar som kröp runt överallt och ingenstans.. *ler*
Tyvärr drabbas jag ganska hårt av elaka graviditetshormoner, fast denna gången var vi mer förberedda och trots att det blev lite gnatigt så försökte vi stå ut. Jag blir ganska kall i känslorna för allt annat utom graviditeten och barnen - så det är inte lätt för Rille.
Jag gick på ett par mödravårdssamtal och jag hann köpa ett par mammabyxor. I v19 var jag på ett riktigt UL och då såg vi bebben - vi tog inte reda på könet, det skulle bli en överraskning. Även på det ultraljudet såg allt bra ut. Jag kände sparkar och "fjärilarna" i magen. Vi var lyckliga och förväntansfulla.
Även om det inte var planerat - så hade vi inget emot det.
Ett par veckor efter ultraljudet, på en söndag, så fick jag en konstig känsla...det går inte riktigt att beskriva - det bara fanns där. Någonting var fel - jag kände det jättestarkt. Jag har ju känt så även innan och efter med andra graviditeter - men aldrig att jag känt det så starkt som denna gången. Jag bara visste...
Jag åkte in för ett akut ultraljud på KK - jag kom in på rummet, la mig på britsen och när hon förde apparaten över bebben - så var det alldeles stilla... Barnmorskan kallade på en annan som också fick kolla och det var lika stilla då. En av dem sa:
"Det är ingen hjärtverksamhet på fostret."
Va? - tänkte jag, är det mitt barn hon talar om? Det är ju inget foster...
Efter detta så har jag ingen riktig tidsuppfattning, är lite svårt att komma ihåg allting - vet inte ens hur jag tog mig hem eller vad jag sa till Rille...
Innan jag skulle åka hem så fick jag ta två tabletter. Eftersom jag var runt v.17 så gör man på samma sätt som vid en sen abort, så den ena tabletten var till för att starta allting och den andra tabletten kommer jag inte ihåg vad den var till...
Jag ville åka hem mellan beskedet och tills det var dags att föda. Jag kom hem till Rille och barnen, det kändes hårt att se dem - de påminde mig bara om vad jag nyss förlorat. Då jag och Rille hade det lite jobbigt just då så tog han hand om barnen och jag tog hand om det släckta livet i min mage - det var också svårt för Rille att förstå just då, han hade ju inte känt några sparkar och magen hade inte växt så jättemycket - så han hade inte samma känslor som jag ...just då iaf.
Dagen efter, på måndagen, åkte jag in på kvinnokliniken för att starta en förlossning. Det var väldigt jobbigt att ta sig igenom entrén - då där stod några höggravida mammor som tog en rökpaus i förlossningsarbetet... Två stycken stod och pratade om hur jobbigt det och att det kunde vara över nu, osv.. Jag tänkte tyst för mig själv - att jag skulle kunnat ge vad som helst för att vara i deras situation nu... Istället var jag på väg att föda mitt döda barn.
Jag kom upp på avdelningen och blev tilldelad en säng, jag var ensam på min sal. Jag fick ytterliggare några tabletter och några vagitorier för att snabba på förlossningsloppet. Jag fick värkar ganska snabbt - och de är precis likadana som vid en vanlig förlossning..
Personalen frågade om jag ville träffa en präst - jag hade redan bestämt mig för en begravning och att jag ville se min bebis - så de undrade om jag ville prata om begravningen. Sjukhusprästen kom, en jättemjuk och go man. Vi pratade om livet och jag frågade under min stilla gråt - hur en barnbegravning går till, vad ska man göra, vad ska man tänka på... Det är ju något man aldrig bör uppleva - att planera sitt barns begravning...
Mitt under samtalet blev jag akut illamående (precis som vid mina vanliga förlossningar) och prästen räckte mig en kräkpåse och kallade på hjälp... Jag hörde att han frågade personalen som kom: "
"Ni tar väl hand om henne va?"
Det kommer jag aldrig glömma - hans omtanke... Han fick gå därifrån då eftersom det var på g nu, men han skulle återkomma efteråt.
Ingenting hände på ett tag och personalen sa till mig att gå till matsalen och äta lite... Jag gick dit med droppstativet, kunde knappt se något då jag bara grät tyst hela tiden. Inne i matsalen står en kvinna med en plastbalja innehållandes en liten bebis... Det blir lite för mycket för mig och jag går tillbaka till min sal. Innan jag hann innanför min dörr så gick vattnet...
Jag ville inte röra mig just då - jag tänkte att om jag står här och kniper så händer kanske inget...
En tjej från personalen hjälpte mig in på rummet och kallade på en sköterska till, de la mig ner i sängen och tog av mig byxorna... Jag låg bara helt stel - ville inte röra mig.. låg och stirrade upp med glasartad blick i taket och det enda jag tänkte var:
"Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte..."
Vattnet rinner hela tiden och jag känner hur det trycker på - jag försöker att hålla igen, men det är omöjligt och tjejerna försöker säga till mig att slappna av, att låta det komma...
MEN JAG VILL JU INTE!!!
Till slut kommer det, det bara glider ur mig... och jag börjar skaka i hela kroppen, jag tittar inte, vågar inte, vill inte. Jag hör den ena tjejen säga till den andra: "usch...det här är så svårt.. och jag tittar på dem och ser att de båda två gråter med mig..
Jag skakar och gråter, och frågar med knappt bärbar röst - "vad blev det för något?"
"En fin liten kille", gråter ena sköterskan fram och frågar om jag vill hålla han...
Då bryter jag ihop på riktigt, bara gråter, nästan skriker och nickar att "ja - det vill jag!"
Så fin han var... Alldeles perfekt, liten - men alldeles perfekt.
~*~Vår Kevin Malmqvist-Larsson föddes död, kl. 15.23, måndagen den 30/4-2001~*~
Jag hade han i min famn och sköterskorna tog kort på oss tillsammans.
De sa till mig att jag fick stanna så länge det behövdes och ha Kevin hos mig hur mycket jag ville... Eftersom det var valborgsmässoafton så jobbade inte kuratorn, och de ville att jag skulle träffa henne innan hemfärden.
Jag hade Kevin hos mig ganska länge, sen la jag in han i en speciell kyl de hade på avdelningen. Jag gick och ringde Rille - som var hos sin pappa med barnen och firade valborg. Jag ringde och grät fram att vi fått en liten kille, Kevin. Rille grät då han hörde min röst och det blev nog verkligare då vi nu hade ett namn på vår son... Jag berättade vad som hänt och sen ville jag tillbaks till avdelningen..
Jag hade Kevin hos mig nästan hela tiden - det var bara när jag skulle ut och röka, eller ringa som jag släppte han. Prästen kom dit på eftermiddagen och tittade på honom. Han tyckte det var en fin kille. Han berättade att han lämnat meddelande på en begravningsbyrå som skulle höra av sig till mig på onsdagen. Han gav också som förslag att sjukhusfotografen skulle komma och ta foto på Kevin, men tyvärr var han inte i tjänst förrän på onsdag igen.
Egentligen skulle jag åkt hem den första dagen - men jag var helt knäckt över att behöva lämna Kevin så sköterskan fixade så jag fick stanna en natt till.
Jag hade, på söndagen dagen innan, varit och köpt lite grejer till han. Tre gosedjur och sen hade jag sytt en fleecefilt i grönt, till honom där jag broderat in: "Mamma älskar dig". Alla gosedjuren hade Kevin hos sig, i den byttan som han låg i. Han var också invirad i filten.
Sent på natten la jag honom i kylen och sen försökte jag sova - det gick inte så bra. Jag satt och skrev brev till Kevin. Om smärtan, sorgen och maktlösheten. Om skuldkänslorna, övergivenheten och bitterheten. Jag ritade många teckningar med Kevin som avbild. Innan han hamnade i kylen första gången så la jag hann tillrätta, i den ställning han skulle stelna i. Med tummen vid munnen och hopkrupen i fosterställning.
Jag tog ut han några gånger under natten och på tisdagen hade jag han ute nästan hela tiden. Jag skrev och jag ritade. Sköterskorna hjälpte mig att ta fot-och hand-avtryck.
Jag ringde hem och pratade lite med Rille. Jag orkade inte säga så mycket, men det var skönt att höra hans röst...
Även denna dag var det meningen att jag skulle åka hem - men då jag stod och försökte säga hejdå till Kevin, så tyckte sköterskan som var med mig att jag skulle stanna en natt till... och det var inte mig emot.
På onsdagen kom kuratorn in på mitt rum. Klockan kan ha varit runt åtta på morgonen. Hon tyckte det var lite överdrivet att jag stannat så länge och att jag minsann fick åka hem idag... Jag fattade knappt vad människan sa - fattade hon inte vad jag kände, vad jag gick igenom? Någon mer okänslig person har jag nog inte stött på tidigare...
Hon skyndade på sjukhusfotografen så att jag kunde åka hem. Vid 12-tiden skulle taxin komma och hämta mig...
Det var så tungt att säga hejdå till Kevin. Att lämna honom ensam i den kalla, stora kylen... Än en gång tittade jag ordentligt på honom - för att inte glömma... De små vecken i handen, öronen som inte riktigt vecklats ut. Ögonen som var slutna och hade en tunn, tunn hinna för sig. Den lilla uppåtnäsan. Vecken under fötterna. Den lilla rumpan och den lilla snoppen. Tummen... Allt insöp jag för att komma ihåg.
När så taxin kom så gick jag ut - det var strålande sol och en av de första vårdagarna - ett tecken från Kevin?
Jag kom hem och där mötte Rille och barnen mig - jag blev jätteglad åt att se dem. Nu var jag också glad för vad jag hade, som jag saknat dem. Jag hade ju inte haft tankarna på något annat än Kevin så när Rille sa att han varit och hämtat nycklarna (?), så fattade jag ingenting?
Men vi skulle ju flytta - till en 4:a. En större lägenhet som vi sökt för att vi väntade tillökning... Det var sorgligt, men på ett sätt var det skönt för jag hann knappt komma innanför dörren förrän vi bestämde oss för att hyra en lastbil, på studs, och börja flytta redan idag.
Så det gjorde vi - och jag tror att det hjälpte oss en hel del. Vi fick annat och tänka på och jag slapp sova i den gamla lägenheten - där hade ju Kevin levat. Nu började vi på nytt, i en ny bostad. Det var skönt att få något annat att tänka på - även om Kevin ständigt var med i tankarna.
