Menylistan
Uppdateringar och vad som är nytt
Ätstörningar:
-Bulimi & - Aneroxi
Bloggar och hemsidor som jag gillar att besöka!
Kevins begravning
På torsdagen ringde det från begravningsbyrån och vi bestämde ett möte redan dagen efter. På fredagen åkte jag dit och träffade vår begravningskille. Han berättade att sjukhuset står för kista och en kistdekoration - vi fick välja blommor och färger. Sen berättade han hur det gick till med att välja gravplats, präst, dag, kistiläggning och allt som hör till. Senare på dagen var vi på kyrkogården och bestämde gravplats tillsammans med vaktmästaren.
Vi bestämde oss för en lila och vit blomsterdekoration, en vit liten kista och vi bestämde oss för att ha jordbegravning - jag klarade inte tanken på att kremera honom.
På måndagen den 7/5 kom prästen på hembesök. Vi gick igenom vilka sånger & psalmer som skulle vara med och att vi skulle bära kistan själva till graven.. Vi berättade också att det bara var vi, jag & Rille, som skulle vara på begravningen.
På tisdagen den 8/5 var vi på patologen för att lägga Kevin i kistan - det var också första gången Rille skulle få se Kevin. Begravningskillen följde oss och berättade hur det gick till, och sa att han var utanför rummet om vi ville något, annars fick vi göra som vi ville och ta så lång tid på oss som vi behövde.
När vi stod i dörröppningen så såg vi den vita kistan och bredvid låg Kevin i sin lilla bytta med nallarna och filten... Jag vågade inte röra mig och sa till Rille att gå in - och frågade om han ville vara själv. Han var rädd sa han, visste inte hur han skulle ta i Kevin. Så jag tog upp Honom till Rille... Då brast det för Rille och han satte sig på stolen och bara grät med Kevin i famnen.
Vi turades om att hålla honom och sa hela tiden till han hur mycket vi älskar han och att vi alltid finns här och hoppas att han ser oss, vakar över oss. Att hans storasyskon skulle varit stolta över honom, att vi skulle berätta om honom för dem.
Vi gjorde fint i kistan - vi hade varit och köpt en massa saker till honom. Tavlor med oss i familjen, jag la ner alla brev jag skrivit till honom - det hade hunnit bli 28st - Rille la ner en cd-singel - "Nothing else matters", med Metallica. Vi hade köpt dockskåpsmöbler också, en kyl, en griffeltavla, en gunghäst och babyleksaker. I kylskåpet hade vi gjort miniaskar som vi fyllt med ris, makaroner, lite godis. Lite tramsigt kanske - men det kändes bra att göra något sådant.
När vi kände oss färdiga, la vi Kevin i kistan och la på locket. Sen kallade vi på begravningskillen som kom in och skruvade åt skruvarna på locket. Sen sa vi hejdå och åkte hem.
På fredagen den 11/5 var det dags för begravningen, begravningsannonsen var också i tidningen denna dag... Vi hade en kompis som passade barnen och sen begav jag och Rille oss iväg till blomsteraffären. Vi köpte en röd ros, en blå ros och en vit och en gul ros.
Sen åkte vi till kapellet. Vi stod utanför och väntade på begravningskillen och när han kom så frågade vi om vi fick se Kevin en sista gång... Vi ville försäkra oss om att han faktiskt låg i kistan...
Han såg så fridfull ut och allt var i sin rätta ordning - vi höll honom en sista gång och innan vi la på locket igen så la jag ner en av mina nallar - som sovit hos mig för att få min doft, och sen tog jag två av Kevins nallar som varit med honom från början och hade hans doft.
Sen gick vi ut för att vänta...
Klockorna ringde och vi gick in och satte oss på stolarna. Jag började stortjuta redan där och har inget minne av vad prästen sa. Jag och Rille bara höll varandra i händerna och lät vår sorg komma ut.
Sen spelade de "tryggare kan ingen vara" och "Tears in Heaven" - av Eric Clapton.. Det var så fint, så sorgligt och så hemskt... När prästen talat färdigt började klockorna ringa och vi tog kistan mellan oss...
När vi kom ut ur kapellet så lös solen, det var varmt och jättefint väder. Klockorna ringde hela tiden och det var en lång bit att gå med ens lilla pojke i en liten kista... Vi kom fram till graven, sänkte ner honom och kastade ner våra blommor....
Vi tackade och kramade om prästen och begravningskillen som sen gick därifrån. Kvar var vi med tårarna. Vi satt vid graven en stund och pratade med Kevin. Jag tog upp blommorna för jag vill ha dem torkade på väggen.. som minne.
Vi ville inte gå därifrån förrän de började hälla jord på kistan (min osäkerhet, jag ville vara med från början till slut) så vi satte oss på en parkbänk intill. Vi pratade, grät, log och tänkte.
Efter ett par timmar kom det fram ett par vaktmästare till oss och den ene undrade lite försiktigt om vi väntade på att de skulle fylla igen graven? För hans grabbar väntade bara på det, men ville inte störa oss... Javisst sa vi - det är bara det vi väntar på.
De hällde på jorden och begravningen var slut för vår del..
När vi kom hem ringde vi till stenhuggeriet och beställde tid till ett möte och på måndagen efter begravningen var vi dit där. Vi beställde en stående hjärtsten, med en nalle i hörnet och texten:
Vår
älskade
Kevin
Malmqvist - Larsson
f 30/4-2001 d
Vi ses en bättre dag...
15.000:- kostade den och vi tog såklart våra sista sparpengar - för en sten kändes viktigt tycker vi.
Den kom på plats efter några veckor - det såg jättefint ut. I början var vi där var och varannan dag. Men då jag blev gravid väldigt snabbt igen - så kändes det jättetungt. Det blev så kluvna känslor eftersom jag blev gravid ca två månader efter Kevins död, vilket innebar att om Kevin klarat sig - så hade vi inte haft Melinda, så "tack vare" att Kevin dog - så fick vi Melinda - och det är jättekluvet!
Efter Melinda blev det också jättetungt och även nu de sista åren har det känts tungt. Vi har fem friska barn - vad var det som gjorde att Kevin inte fick vara med oss?
Jag valde att inte låta dem göra en obduktion på honom - klarade inte tanken på att de skulle skära i honom... Men sköterskorna och läkaren som såg honom i magen och efter födseln sa att han såg helt normal ut, där var inga konstigheter på ultraljud eller utanpå hans kropp. De tror också att graviditetsveckorna var felberäknade och de gissar på att jag var runt v.21-22.
Diagnosen på Kevin blev PFD - Plötslig FosterDöd...
