Menylistan
Uppdateringar och vad som är nytt
Ätstörningar:
-Bulimi & - Aneroxi
Bloggar och hemsidor som jag gillar att besöka!
Här har ni
Melinda, vår lilla speciella "enlingtjej" och mellantjejen
i syskonskaran.
Hon kom till världen
en tidig torsdagsmorgon, närmare bestämt
kl. 02.07 den 4:e April 2002.
Graviditeten var
ganska jobbig då jag blev gravid så snart efter
Kevins bortgång. Jag drabbades av kraftig foglossning och blev
sjukskriven redan i vecka 18. Jag vet inte hur många gånger jag
"konstaterade" att det lilla livet i magen inte levde längre..
pga.
osäkerheten över ett levande barn då Kevin ju dött i magen. Det var
påfrestande, men som tur var så gick det ju väl!
Både jag och Rille var 100% säkra på att det var en liten kille i magen - och vi hade valt namnet Felix till bebisen i magen..
När jag var i vecka 36 så tyckte jag att "Bebben" kunde komma ut - jag var trött på att knappt kunna röra mig och jag var less på att vara gravid - jag ville ha min levande bebis hos mig nu! Så för att hjälpa det hela på traven så satte jag igång att rensa i trädgården, storstäda, rensa alla köksskåp och garderober, etc., etc. Men bebisen ville inte ut för det... Så jag gav väl mer eller mindre upp..
När jag befann mig dagen innan BF-dagen -3/4, det utsatta datumet var - 4/4, så kände jag absolut ingenting... Förrän på kvällen.. Då satte värkarna igång med först var tjugonde minut och sen var tionde minut. Eftersom min erfarenhet av förlossningar innan (med tvillingarna) var att det kunde gå snabbt - så ville jag åka in.
Vi kom in till förlossningen vid 21.30 på kvällen, jag, Rille och min moster. Där fick jag vänta i väntrummet, då det var många som skulle få vårbebisar - och ett par mammor fick gå före mig för de såg ut att kunna få barn närsomhelst... Till sist fick jag komma in på salen, med en snorkig barnmorska som nog var lite trött efter allt arbete där (fast hon precis gått på sitt pass...). Hon undersökte mig och sa lite surt att "här skulle inte komma någon bebis idag - det skulle ta miiinst ett dygn och upp till ett par veckor innan det var dags!, Så det blir allt till att åka hem igen..." S
Ni kanske kan ana besvikelsen som smög sig på..? När jag svängde benen över sängkanten (för vi skulle ju åka hem...) så kändes det som om jag kissade på mig..? Men det var ju vattnet som gått..! Jag sa till B-morskarn att vattnet nog gått - hon tittar lite oförstående på mig och säger "Jaha! Jaja, då får ni väl stanna då!"
Jag fick byta om till den urtjusiga landstingsklänningen med de urgulliga strumporna... Sen begav jag mig ut i korridoren för att stimulera värkarbetet med gåendet. Jag gick där fram och tillbaka med Rille på en sidan och min moster på andra.. Under tiden kom värkarna med en minuts mellanrum.
Vid 00.30 bad jag om att få bedövning, epidural, för lustgasen hjälpte inte fullt ut - även om den är super, men vid detta laget hade jag enormt ont. Så b-morskarn kallar på narkos - under tiden satt jag på en stol med en vetekudde "därnere" för att lindra smärtan... Rille fick inte ens gå på toaletten för mig - han skulle hålla mig i handen hela tiden...
Vid 01.30 kommer narkos och ska sätta epiduralen - jag sitter upp, böjd över en stol och precis innan de ska sätta igång så frågar jag om barnmorskarn inte ska känna efter hur öppen jag är? - så jag inte tar epiduralen i onödan? Men hon säger bara att "jag ser på dig när det är på gång!"
Klockan 01.45 är epiduralen satt och klockan 02.06 får jag en krystvärk och ut kommer bebisen som skjuten ur en kanon kl. 02.07! 3080g "tung" och 48 cm lång - kom på utsatt datum!
Jag fick upp bebisen på bröstet och någon frågar mig om jag inte ska se efter vad det "är" för någon? Men jag var ju så säker på att det var en kille - men jag kikar iaf efter och.... Det var ju en tjej!
Jag började gråta, helt överlycklig - jag var ju inställd på att få en kille, men var samtidigt rädd för att en kille skulle ta över Kevins roll...!
Kl. 06.00 på morgonen blev vi överflyttade till patienthotellet (på vägen dit mötte jag ett par av mammorna som fick gå före mig i väntrummet eftersom "de skulle få barn närsomhelst..", men de hade fortfarande inte fått då jag gick därifrån!) och där var vi i tre dygn - amningen funkade precis som den skulle - Melinda var ett glupskt barn!
Redan den första månaden, och nästkommande gick Melinda upp 2kg / månad... Hon såg ut som "Little Buddha"!
Hon var ett sånt nöjt barn, sov sin första hela natt när hon var en vecka, fick in jättebra rutiner, åt som hon skulle och vara bara så glad hela tiden!
När hon var tre månader så började jag jobba natt - Melinda var så lugn så att få sova dagen efter var inga problem - Hon sov ju med mig!
Vi har alltid tyckt att Melinda är lite speciell - kan inte riktigt förklara hur eller varför - hon är bara så glad och lätt att ha att göra med. Vår lilla solstråle.
Hon är ett barn med mycket känslor. När hon är arg - så är hon JÄTTEARG. När hon är glad - så är hon JÄTTEGLAD.
Hon började prata meningar då hon var 1½ år - och fast det skiljer två år mellan henne och tvillingsyskonen - så är de tre nästan lika långt utvecklingsmässigt.
Idag är Melinda 4 år, går på dagis och stortrivs - hon är för det mesta glad, tycker om att leka med både storasyskonen och lillebröderna, har många frågor om livet, älskar "Svampbob Fyrkant", gillar att leka med det mesta är snäll mot kompisarna och ser till att allt går rättvist till. Hon älskar att se på film och äta godis, ja hon gillar att äta det mesta och har provat att äta både sushi, currymat, thaimat och annat "konstigt" - och hon gillar det! Dessutom har hon blivit ännu mer speciell för oss, som den enda "enlingen" i familjen...!
