Självmordsförsöket

Menylistan

Ätstörningar:

-Bulimi & - Aneroxi

Råd till anhöriga

Min blogg / dagbok

Vår bröllopsplanering!

Bloggar och hemsidor som jag gillar att besöka!

Till salu saker - Bilder

Webbringar/Topplistor

Gången då jag försökte ta livet av mig - hur det kändes och hur man kan komma så långt ner?

Jag kände att det var ett oerhört lugn som infann sig hos mig - jag blev lugn vid tanken på att få dö, det kändes okej. Ironiskt nog så hade det inte hänt nått speciellt just den dagen, eller att jag mådde extra dåligt - tvärtom nästan.

Jag kommer ihåg att jag ringde till mina närmsta vänner, inte för att berätta något, utan bara ha det där sista samtalet med dem, så de anade inget. Under tiden satt jag och svalde tablett efter tablett samtidigt som jag pratade med vännerna.

Mamma var och jobbade natt, syskonen sov och låssaspappa satt vid datan och skulle strax gå och lägga sig. Jag åt ca 200 tabletter i en salig blandning, det var pencilin, blodförtjockande, starka värktabletter, Alvedon, vätskedrivande, Hygroton, sömntabletter..mm, mm.

Jag hade sagt godnatt till låssaspappa och han brukar aldrig, någonsin gå in i mitt rum efter det - nästan inte innan i heller. Hade jag stängt dörren så var det liksom "godnatt, ses imorron" typ.

Jag hade inte ens skrivit ett avskedsbrev - det behövdes inte kände jag.

I alla fall så la jag på sista samtalet och började känna mig lite trött och "lullig". Låssaspappa hade nog gått och lagt sig (tror jag iaf), men precis innan han somnade så var det någonting som sa han att han måste kika in i mitt rum... Han öppnade dörren och där låg alla tomma pillerkartor... han försökte få ur mig vad som hänt och jag bara fnissade och sa att jag vill bara sova. Han ringde mamma, som ironiskt nog jobbade på medicinakuten (inget jag visste då) och hon stämplade ut för att hämta in mig. Jag sattes i passagerarsätet där fram och mamma var bara så arg på mig.

Jag blev magpumpad och fick sprutor mot tabletterna jag tagit och inlagd med VAK på mig. Mamma var arg för att jag skämt ut henne inför hennes arbetskamrater...Usch, det måste varit jobbigt att skämmas så. Hon tyckte att det var så fånigt av mig, jag menade ju ändå inte allvar och det var väl bara ett rop på hjälp... Och det kanske det bara var? Jag vet inte - det var väl ändå rätt tramsigt av mig.

Dagen efter fick jag prata med psykolog och eftersom jag för tillfället inte mådde sådär jättedåligt så skickade de hem mig, mamma ordnade så jag fick vara några dagar med pappa i hans stuga för att komma ifrån. Jag fick inte säga det till någon - bara mamma och pappa, men Till saken hör också att jag cirka ett år innan hade svalt några tabletter (inte lika många och jag visste inte ens om de var farliga) för att "testa" om jag dog av dem - men när jag vaknade på morgonen så mådde jag så grymt illa och bara kräktes o kräktes... Jag berättade för mamma vad jag gjort och hon blev sur - det är ju rätt löjligt att hålla på så, det förstår jag nuförtiden.

Under denna min, senaste depression så hade jag tankarna i början på att ta mitt liv - men nu har jag en familj som bryr sig om mig, som visar sin oro - och jag tror inte att jag skulle vara så löjlig at jag skulle göra det Nu.