Menylistan
Uppdateringar och vad som är nytt
Ätstörningar:
-Bulimi & - Aneroxi
Bloggar och hemsidor som jag gillar att besöka!
Charlie och Jennifer - vårt första tvillingpar, våra första barn!
Charlie
Jennifer
I juli 1999 testade vi positivt på gravtestet. I v. 12 var jag på inskrivning och på ett vaginalt ultraljud - har syskon som är tvillingar och därför ville man kolla det.. Men man såg bara en liten bebis - som såg ut att trivas alldeles utmärkt i min mage!
Både jag och Rille var förväntansfulla - men tyvärr hände det några saker som tillsammans med mina hormonförändringar gjorde att jag beslöt mig för att vi skulle göra ett uppehåll. Jag orkade inte leva tillsammans med någon just då.
I vecka 19 skulle vi in på det andra ultraljudet och Rille följde med. Vi kom in i rummet, jag la mig på britsen och B-morskarn (Anita) smetade på gelét på magen och förde apparaten däröver... Hon gjorde det länge och väl - så jag blev jätteorolig och trodde att något hänt vår bebis, men b-morskarn såg ju så glad ut?
Hon
sa till oss: "Titta nu här (pekade på skärmen), nu har jag
apparaten häääär nere (nere på magen) och där ser vi ett
huvud. Ser ni det?"
"Mmmm", sa vi.
"Och nu för jag apparaten heeeela vägen uppför magen - och där
har vi ett huvud till!"
(tystnaden talade....)
Vi väntade alltså tvillingar - TROTS att vi varit på ett UL tidigare just för att utesluta detta!
Rilles första tanke var: "Hur ska vi ha råd med blöjorna???"
Min första tanke var: "Hur ska jag få in vagnen i hissen???"
Vi fick en ny tid dagen efter hos barnmorskan eftersom det tog dubbelt så lång tid att kolla ul för två och hon hade en patient som redan väntade på henne.. På väg hem därifrån så ringde vi till alla vi kunde komma på - vissa trodde oss inte och vissa var inte ett dugg förvånande - en kompis tom gissade att vi väntade tvillingar innan jag hunnit säga något.. En kommentar jag fick höra några gånger var - "du ska ju alltid vara värst!" *ler*
Vi var i alla fall överlyckliga! Tänk dig - TVÅ bebbar!
Ultraljudet såg bra ut och graviditeten lunkade på. Jag blev sjukskriven i v22 - för duplex (tvillingar) och foglossning. Jag gick på täta kontroller hos barnmorskan och allt såg bra ut. I v.32 skulle jag in för bäckenmätning eftersom bägge barnen såg ut att komma i säte, men av en viss anledning så "missade" jag den tiden.. Varför? Fortsätt läs.
En helg, när jag var i vecka 32, så skulle jag passa mina två lillasystrar hemma hos mig för mamma och Leo skulle upp till Stockholm över helgen.
Emellanåt fick jag enormt ont i magen - fattade inte vad det kunde vara - så systrarna fick hjälpa mig med alla möjliga saker, ibland kunde jag inte ens gå..
På söndagen åkte vi in till Lund för att möta mamma och Leo - de skulle ta systrarna med sig hem. Mamma frågade om inte jag också kunde hänga med dem hem, så jag packade min väska. Jag tyckte inte att jag hade så ont nu - det molvärkte lite i nedre delen av magen, men annars var det lugnt.
På natten vid 03.30 så vaknade jag och behövde gå på toaletten, jag ställde mig upp och det bara rann ur mig... Jag trodde jag kissat på mig och skämdes... gick in på toaletten för att se vad det var och plötsligt slog det mig att det ju var vattnet som gått! Men jag hade inga värkar. Jag visste inte vad jag skulle göra.. Skulle jag våga väcka mamma? Tänk om det bara var falskt alarm?
Jag väckte mamma och hon var på benen inom ett par sekunder! Jag ringde in till förlossningen och de sa till mig att komma in direkt och att ta det lugnt på vägen in. Givetvis hade det snöat just denna natt så det blev till att köra i 40km/h in till Lund.
Jag blev inskriven kl. 04.30, och det blev ett himla spring in till mitt rum - läkare, barndoktorer, barnmorskor, undersköterskor, narkosläkare, kandidater, neonatalpersonal... När de ska sätta ett CTG på mig (kl.05.00) så sätter värkarna igång direkt med 1-3 minuter emellan.
Jag fick lägga mig i sängen på förlossningsrummet och använda mig av lustgasen (min bäste kompis!) för att lindra smärtan.
Vid 08.15 säger jag till mamma att jag måste "gå på toa" för det "trycket på".. Hon säger till mig att inte göra något - för det kan ju vara krystvärkar - ska bara hämta barnmorskan!
Barnmorskan kommer in och frågar hur det är? Ont, säger jag bara. Hon ska bara sätta på sig handskarna så ska hon känna efter hur öppen jag är...
Jag skriker att "nu kommer det nått!" Och barnmorskan hinner vända sig om (utan handskar) och fånga upp en liten kille precis innan han är på väg över "bordskanten"...! 1900g & 41cm lång
"Nu får jag bjuda avdelningen på tårta!", sa barnmorskan (om man inte hinner ta på sig handskarna vid bebisankomsten, så ska man bjuda på tårta! *ler*)
Hon ringde på klockan och in i rummet kom femhundraelva personer! Nu var det ju dags för tvåan att komma ut!
Jag låg och kollade på min lille kille där han låg på en bädd bredvid mig - under tiden halvlåg två barnmorskor på min mage för att "tjejen" inte skulle hamna i fel läge.. Hon var inte alls lika villig att komma ut, men efter lite värkstimulerande dropp så började krystvärkarna komma igen.
Hon kom ut med benen först, de sprattlade, sen kom kroppen och precis vid halsen fastnade hon. Jag var alldeles lullig av lustgasen så jag förstod inte riktigt vad som hände, men mamma har berättat att plötsligt blev benen och kroppen alldeles lila och livlösa. Då blev det ännu med fart på personalen - de peppade mig och försökte få mig att krysta allt vad jag kunde och till slut kom hon ut.
Hon var alldeles blå, men läkaren fick ganska snabbt igång henne med hjärtmassage och näs/mun-sugning. 1860g & 42cm lång.
Jag fick ha tjejen, Jennifer vid mig en liten stund - sen fick de ta henne och Charlie till intensiven på neonatalen för Jennifer behövde lite hjälp med andning och sånt.
Jennifer fick ha CPAP och glukosddropp, medans Charlie behövde bara ligga i kuvösen för sällskap och lite värme.
I 1½ månad låg vi inne för att barnen skulle få sola bort gulsoten, växa till sig lite och lära sig amma. Amningen gick jättebra och snart var vi hemma till vardagen igen!
Idag är Charlie en tuff kille, med glatt humör, gillar fotboll och TV-spel, är väldigt vetgirig och lärde sig ganska tidigt att räkna, skriva bokstäver, och nu kan han både läsa och skriva. Han kan bli jättearg - men det går ganska fort över. Han är mån om att alla ska ha det bra och vill hjälpa till så mycket han kan här hemma med matlagning, syskonen och sånt - dock inte städa sitt eget rum, det är det värsta han vet! Hans tidiga debut har fortsatt att följa honom, han var tidig med att krypa, gå, räkna - allt utom att prata.
Jennifer är en envis, busig och glad tjej som gillar Barbie, hoppa hopprep och cykla. Kan vara väldigt långsint i humöret och har svårt för att förlåta. Drömmer sig ofta tillbaks i tiden till vissa roliga saker som hänt, vill vara liten ibland. Jätteduktig på att ta hand om sina mindre syskon, tycker om att måla, rita och sy. Älskar att leka med hästar och den största drömmen är nog om vi kunde ha en häst i trädgården.. *ler* Tycker om att mysa och att bli kittlad! Jennifers tidiga debut var inte frivillig - det märktes att det var brorsans beslut att titta ut - än idag håller hon sig lite i bakgrunden, är inte så intresserad av matte och bokstäver - roligare att klättra och springa!
Jag och Rille kan ofta komma och tänka på hur lyckliga vi är över dessa två barn - tänk att de kom ut så tidigt, Jennifer som var sjuk när hon föddes - och ändå är de de två finaste (tillsammans med syskonen också) barn vi nånsin skådat!
