Menylistan
Uppdateringar och vad som är nytt
Ätstörningar:
-Bulimi & - Aneroxi
Bloggar och hemsidor som jag gillar att besöka!
DOUGLAS & OLIVER
Denna graviditeten var minst sagt tumultartad! Och icke desto mindre oväntad, överraskande och märklig!
Vi hade nu fyra barn - varav ett, Kevin, befann sig i änglahimmelen - då längtan efter ännu en bebis började ta form i tankarna. Vi pratade och ältade om huruvida vi skulle klara av och ha plats med ett barn till - och till slut kom vi fram till att det skulle gå bra!
Den 13:e Januari 2004 var jag hos barnmorskan för att plocka ut min spiral... Redan efter ett par veckor kände jag att "något" var på gång och i början av februari testade jag positivt på gravtestet! Vi var såklart överlyckliga och det kändes på ett sätt väldigt skönt att det gått så smidigt - samtidigt så blev vi lita paffa över snabbheten, lite svårt att smälta!
I slutet av Mars hade vi fått en tid inbokad hos gynekologen här i Eslöv för att se via ett ultraljud om det var fler än ett barn vi väntade. Iom att vi redan har ett tvillingpar så erbjuds den tjänsten. Svärmor följde med mig då det var på hennes arbetsplats. Gynekologen, Marianne, visste hur det gått till första graviditeten då jag fått besked på en bebis men sen visade det sig vara två - så hon kollade ju mig extra noga och länge och till slut så sa hon att till 100%, ja t-o-m 200% säkerhet, så är det bara en bebis denna gång!
Jag blev liiite besviken då jag faktiskt önskat mig ett tvillingpar till - men jag hade ändå inte väntat mig att önskan skulle slå in...
Redan i v.12 fick jag ringa ett akutsamtal till sjukgymnasten då jag hade så ont i höft och ena benet - det bara vek sig och "försvann" emellanåt så jag fick krypa för att ta mig fram. Sjukgymnasten tyckte att det var lite väl tidigt att få foglossning så hon påstod att det var ett diskbråck. Jag fick göra några övningar i ett par veckor på hemmaplan - de gjorde INTE saken bättre - och sen fick jag återkomma. Då gick hon motvilligt med på att det kunde vara foglossning - jag struntade i vad det var, bara jag fick någon hjälp för det. Men det finns ju inte så mycket smärtlindring för foglossning - bara att försöka ta det lugnt... Så jag blev sjukskriven, men sambon jobbade fortfarande skift och barnen fick jag inte ha nått extra på dagis - DET var jobbigt!
I vecka 20 skulle vi in på det första riktiga ultraljudet, det var rätt kul för vi skulle visst ha vår förra barnmorska, Anita - hon som upptäckte att det var tvillingar förra gången...
Jag la mig ner på britsen, hon drog apparaten över magen och kikade på skärmen och...nä....det kan inte stämma...eller?...fast näe.....inte såg jag det...väl?... Måste varit något annat....Undrar om Rille också såg det...?
Och då tittade jag på Rille och förstod direkt att han sett exakt samma som jag! Han satt nämligen bara och stirrade på skärmen med öppen mun och glasartad blick... =)
Jag
frågar Anita: "Det är väl inte två va?"
"Jo men visst är det det!", säger hon...och skrattar då det
är andra gången hon står för chockbeskedet!
Jag börjar gråta av glädje, lycka, chock och nervositet - Rille sitter fortfarande och stirrar på skärmen och mumlar: "det är inte sant, det kan inte vara sant..."
Vi frågade vad det var för "sorter" då vi kände att vi behövde den förberedelsen - och det var två fina pojkar vi väntade! Tyvärr var det svåra mätningar och den ene killen hamnade på -22% på kurvan så vi fick ny tid veckan därpå.
Äntligen förstod sjukgymnast och min barnmorska varför jag haft så ont - jag har ju burit sex barn i min mage på fem år - inte konstigt att kroppen inte hänger med! Jag fick börja med kryckor efter ultraljudet då det var så läskigt att bara trilla ihop sisådär.
Vi fick in på ultraljud, flödesmätning och CTG varje vecka då den minsta killen inte ville växa som han borde - fick börja på specialistmödravården då graviditeten ansågs vara en riskgraviditet.
Runt v. 34 började sammandragningarna göra ont och både jag och Rille trodde det var på G - men inget hände och jag gick med detta ända fram till förlossningen - ONT, Ont och ont!
I v.36 konstaterades det att den "närmaste" bebisen fortfarande låg med rumpan först, och även den andre skulle eventuellt komma ut med rumpan - då det var så jobbigt med Jennifer pga. av att hon också kom i sätesbjudning - så bestämde läkarna att det helst ville göra ett kejsarsnitt. Det kändes som ett nederlag - jag som bara längtat efter den där förlossning, det mysiga, det onda, kicken - och nu skulle det bli snitt... Usch - avskyr operationer - men om det var det bästa för barnen så finge det naturligtvis bli så!
Fick en tid till den onsdagen den 13:e oktober för ett kejsarsnitt, då skulle jag vara i v.37+0.
På fredagen den 8:e oktober var jag på en sista kontroll på specialistmödravården - för att se om någon av bebisarna ändrat läge in i det sista - men trots sköterskans envisa tryckanden på magen - så låg de där de skulle!
På kvällen, samma dag, gjorde det så ont (antagligen efter allt "bökande" på min mage tidigare idag) och värkarna kom regelbundet - jag ringde till KK som sa till mig att jag fick komma in för en koll, så vi åkte in vid 23.00 på kvällen. Svärmor stannade hos barnen medans hennes sambo körde in oss.
Det kopplades CTG och ul och gud-vet-vad på mig, det konstaterades fortfarande att ena bebisen var liten och att båda låg i sätesbjudning - så de var beredda på ett kejsarsnitt. Men först skulle vi pröva om det gick att stoppa värkarna med bricanyl-sprutor (tror det är det va?). Under nattens gång fick jag tre sprutor - men så fort de slutat värka så var värkarna tillbaka i full fräs - det var rejäla värkar jag hade enligt både mig själv och monitorn jag var kopplad till.
Kl. 10.30 kom jourläkaren in på sin morgonrond och sa: "Nu är du trött på detta va?"
"MMMmmmhmmm", sa jag
"Ja, då bokar vi väl in ett kejsarsnitt nu då!", sa han (till min glädje!)
"VA?, Är det sant", sa jag bara och sen blev det full fart i rummet.
Jag
kom ganska snabbt upp på operation, fick epidural då jag ville vara
vaken under snittet.
Den tog bra, lite för bra kanske för jag fick panik då jag inte kunde
hosta eller harkla mig - det kändes som om jag skulle kvävas av mitt
eget slem, blodtrycket föll några gånger så emellanåt var det mer
personal runt mig än runt magen. Rille satt bredvid mig och kände sig
maktlös.
I slussen väntade barnläkare och sköterskor från neonatalen - ifall barnen skulle väga under 2300g (det är gränsen för att komma in på neo).
Klockan 11.15 kom en liten Douglas utskrikandes, 2320g och 44cm lång - jag hann bara se en snabb titt på honom för just då fick jag ett blodtrycksfall till och höll på att svimma - men det lilla jag såg var helt underbart!
Klockan 11.16 kom en stor Oliver (Det var han de trott var så liten och som legat på minus på alla kurvor) utskrikandes, 2480g (!) och 45cm lång! - Han såg jag inte heller så mycket av för jag var fortfarande lite väck efter fallet.
Rille fick ta hand om de två små medans jag syddes ihop - sen fick jag komma tillbaks till förlossningssalen där Rille och småkillarna väntade på mig!
Jag fick prova amma dem och de hajade ganska snabbt hur man skulle göra, speciellt Douglas. Vi hamnade på perinatalavdelningen och jag vart ganska drogad efter allt ketogan jag fick i mig, kommer inte ihåg så mycket av de första dagarna, tyvärr.
Oliver var en trött kille och ville inte äta riktigt, vi försökte med det mesta för att locka honom; amningsnapp, flaska, napp, kopp, sked, mugg - det mesta! Men han orkade inte. Douglas åt för båda två, så han fick amma fritt redan efter ett dygn. Efter en vecka på avdelningen så hade Oliver knappt gått upp något - men precis som det verkade vara krisigt - just de gångerna klarade han att äta och därför ansågs vi kunna klara oss själva, och blev utskrivna till patienthotellet.
Efter ett dygn där fick vi träffa barndoktorn som omedelbart skrev in oss på neonatalen eftersom Oliver gått ner så mycket och var så trött. Där blev han sondad och vi blev instoppade i en liten skrubb med säng, utan telefon, Tv, bekvämligheter. Eftersom det var mitt andra tvillingpar så tyckte personalen att "jag kunde ju detta bättre än dem" och därför behövde jag ingen hjälp. Bredvid mig var ett rum med tre tvillingpar och där satt mammorna och ammade tillsammans, fikade och pratade. Fy vad ensam jag kände mig där!
Efter en vecka till fick vi komma hem med hemsjukvård - Oliver var fortfarande inte pigg på att amma och vi fick ställa klockan till var 4:e timma för att han skulle få i sig sondmjölken. Men det var skönt att vara hemma, kunna lyssna på sina egna instinkter - och då gick det lite lättare.
Jag var upptagen 21 timmar per dygn - jag ammade, sondade, pumpade, värmde, pumpade mer, ammade igen, osv., osv... Inte konstigt att jag kände mig knäckt - men min envishet gav resultat och efter tre veckor på hemmaplan drogs sonden ut och Oliver ammade fullt!
Nu skiljde det två kilo på Oliver och Douglas - det såg inte klokt ut! Men efter Douglas sjukdomar och dylikt så har Oliver växt, ja t.o.m. växt om honom eftersom killen blivit värsta matvraket!
Det är verkligen två helt olika killar - olika intressen och helt olika utseenden. Douglas har tunt, ljust och kort hår och han har bruna, nästan svarta ögon. Oliver har lite mörkare hår, betydligt tjockare kalufs och riktigt blå ögon.
De älskar att busa och leka med varandra, likaväl att slåss och bråka. Det märks att de är minstingarna i familjen - det är lätt att skämma bort dem och det gör nog både föräldrar och syskon!
De går på dagis och där trivs de utmärkt - de är omtyckta av både personal och kompisarna - och vi tycker om dagiset och dess miljö! De har intagit sina självklara platser i familjen - och det är inte så konstigt att vi skämmer bort dem - de är killarna med lite otur nämligen!
Oliver tappade andan titt som tätt då han skrek som liten - jätteläskigt och slutade ofta med att han tuppade av. Det var han som inte ville äta som nyfödd. Nyligen bröt han armen då han trillade ner från rutchikanan - tre benbrott i armen - det blev operation med två stift insatta och gips i minst tre veckor... Inte så kul med tanke på att det var i värsta sommarhettan!
Douglas är killen som alltid lyckas komma i kläm - bokstavligt talat - har varit nära att klämma av sig fingrarna ett par gånger. När han var ett par månader fick han urinvägsinfektion, behandlades med antibiotika och som tur är försvann den snabbt. När han var 1½år fick han ett oförklarligt krampanfall här hemma - vi trodde han dog i min famn då han slutade andas, blev lila och helt slapp i kroppen med öppna ögon - det blev ambulansfärd och fem dagar inne på sjukhuset med dropp, prover, EEG och andra tester.. Än idag vet vi inte vad som orsakade anfallet.
