Menylistan
Uppdateringar och vad som är nytt
Ätstörningar:
-Bulimi & - Aneroxi
Bloggar och hemsidor som jag gillar att besöka!
Lillasyster var söt som socker och from som ett lamm. Jag hade jättekul åt alla släktingarna som kom dit och gjorde små puttenuttiga grimaser och pratade jollerspråk med lillsyrran (föga anade jag att jag själv skulle göra det med mina egna barn.. *ler*). Många av släktingarna på Leos sida försökte komma ihåg att också jag fanns och att de skulle hälsa på mig med innan de såg till söta lillasyster - men många tyckte väl att nu var det "rättmätiga" barnet här och då var jag inte värd så mycket mer längre... Jag förstår deras reaktion, det är ju så det blir.
Leo
var fortfarande snäll mot mig - men iom att han fått ett eget, riktigt
barn - så fick mamma ta mer ansvar över mig och Leo var mest ett stöd
till mamma då jag var extra jobbig eller nått. Det var jobbigt att
pendla mellan mamma och pappa och deras respektive och deras gemensamma
barn
- var hörde jag hemma? Men så är det att vara skilsmässobarn -
ingens fel.
På sommarlovet mellan fyran och femman så flyttade mamma och Leo till en bostadsrätt i Dalby. Den var lite större så lillsyrran kunde få ett eget rum. I samma veva började jag att revoltera.
Jag och en tjejkompis och två killar från klassen skulle gå till macken som låg vid skolan. Där skulle vi snatta godis. Jag höll i skolväskan och tjejkompisen la ner godis medans killarna "höll vakt". Det var jättenervöst och inte ett dugg kul. Efteråt delade vi på godiset och nämnde inte vad vi gjort.
I klassen hade vi, varje fredag, som uppgift att skriva i vår dagbok som klassföreståndaren, Kaj, sen läste och svarade på. Man fick skriva vad man ville och det var inget tvång - det var ett sätt för Kaj att hjälpa den som ville ha hjälp.
I alla fall så blev en av killarna, som varit med vid snatteriet, lite nervös och skrev ner i dagboken vad som hänt och sen fick vi andra inblandade en fråga om det i våra dagböcker - och där spånade det iväg. Den ene beskyllde den andre och bla jag sa att jag var helt oskyldig, jag blånekade totalt. Dumt - jag vet. Men de andra tre skrev sen att det varit jag som bestämt allt och att det varit jag som la godiset i väskan - de andra hade bara följt med. Så där fick jag för att jag ljög - nu hade jag ju tre emot mig och det kvittade vad jag sa nu, för de hade bilden klar. Jag mådde jättedåligt under den perioden, jag visste ju att jag gjort fel - oavsett vem som gjort vad. - livrädd för vad som skulle ske då det kom till kännedom på hemmaplan... J
Vilket det såklart gjorde till slut. Kaj gick hem till mamma & Leo, efter skoltid, och pratade med dem för att berätta vad som skett. Jag fick skulden för allt och jag fortsatte att blåneka ändå. Mamma tvingade mig att gå upp till macken för att be om ursäkt (det tycker jag nu i efterhand - var jättebra gjort!) och jag skämdes som en gris! Mamma var uppenbart besviken på mig och Leo också - det var inte roligt att komma hem efter skolan till en så dålig stämning - och jag visste ju att allt var mitt fel.
Efter ett tag "glömdes" det bort och livet gick vidare i vanlig takt, med massa bråk på hemmaplan. Jag trivdes i klassen, men inte hemma. Jag var ganska duktig i skolan då jag hade lätt för att lära. Nu gick jag i slutet av femman och det var också då jag började tjuvröka och stjäla sprit hemifrån. Jag hade aldrig problem med rökningen, fick inte ont i halsen eller hostade - vet ej om det berodde på att båda föräldrarna varit storrökare, inomhus, då jag varit liten-haha! Och spriten hade jag heller inga "problem" med, vilket tyvärr gjorde det lättare att fortsätta dricka.
I sexan började jag bli mer och mer uppstudsig, började att missköta skolan lite och var mest störig hela tiden. Så vid vinterlovet bestämde mamma att jag skulle flytta till pappa. Jag firade julafton hos pappa också - fick en jättefin CD-stereo som jag var mäkta stolt över, med fjärrkontroll, högtalare och alla sådana tillbehör. Musik har alltid varit en del utav mig och mycket av mina känslor bearbetar jag med musiken. Dagen efter julafton gnällde min lillebror, Mikael, om att han också ville ha CD (han var då 6 år och hade fått mängder i julklapp) och då stack pappa och köpte en till han med.... Då tyckte inte jag att min present var värd så mycket då jag såg hur lätt pappa köpte prylar. Och så var det ofta - att lillebrorsan alltid fick vad han ville - medans jag var aldrig "värd" att få något.
Det blev en ny klass på vårterminen i sexan, Tolvåkersskolan i Löddeköpinge. En klass som jag avskydde. Lödde var också en by som jag avskydde - än idag gör jag det! - och jag mådde bara sämre av den omställningen.
Hos pappa gick det inte heller så bra - vi bråkade ganska mycket och ofta, han tål inte uppstudsighet - och det var jag väl mest hela tiden, uppstudsig alltså. Jag började bli lite nonchalant mot livet, brydde mig inte om vad som skulle kunna ske med mig. Jag undrade ofta hur det skulle vara att få dö, om jag skulle våga.
I skolan passade jag verkligen inte in - utbölingen från Dalby- här i Lödde var det de fina folket som bestämde och styrde. Ju mer pengar dina föräldrar hade - desto mer status fick du. Pappa hade visserligen pengar, men jag var ju inte uppvuxen där och betedde mig inte som en rik & bortskämd snorunge.
Under våren i sexan så var jag och hälsade på mamma och i min gamla klass - som jag saknat så. Där kände jag mig verkligen hemma! Så efter bara någon vecka till så hade jag flyttat hem till mamma igen och började i skolan i Dalby igen. Jag lämnade allt hos pappa - för jag fick inte ta något med mig därifrån, inte ens min älskade stereo. Men jag var ju ändå inte värd det...
Sista tiden i sexan mådde jag ganska bra, i alla fall då jag var i skolan - vi hade en god sammanhållning i klassen och trivdes bra tillsammans. Det enda som nu skiljde mig åt från de andra var att jag nu också rökte för fullt. Sprit snodde jag fortfarande hemifrån och blev lite smålullig på mellanstadiediscona - pinsamt, men det var ingen som verkade lägga märke till det. Mamma och jag bråkade allt som oftast - hon kunde säga( sånt som jag NU tycker var dumt sagt ) dumma saker - kanske helt rätt då, mitt beteende ursäktade det mesta som skedde - jag var verkligen inte snäll!
Sommarlovet mellan sexan och sjuan var det sista i min barndom - så kul vi hade den sommaren och är det något jag tänker tillbaka på som jag skulle vilja uppleva igen - så är det just den sommaren! Varenda dag for vi till badet och skrattade, solade, badade, blev kära, gjorde slut, bråkade, blev vänner igen...
När sjuan började - började också problemen bli ännu fler. Jag började skubba redan under de första veckorna - och när jag upptäckte hur enkelt det var - så fortsatte jag. Jag var klassat som ett problembarn, så det var ingen som tog tag i mig - jag var ju ett hopplöst fall.
I skolan var jag känd som värstingen - jag förstörde lektioner, jag skubbade, rökte på förbjudet område, och jag bråkade med lärarna, men varför var det ingen som såg vad jag egentligen behövde?
I slutet på höstterminen i sjuan så hade vi föräldramöte på skolan. Både Mamma och Leo gick dit - och de fick då reda på hur mycket jag misskött mig. Ingen hade kontaktat dem för att berätta hur det stod till med mig. De trodde ju på att man inte hade några läxor i högstadiet, de visste inte om att jag skubbade - för jag var ändå aldrig hemma. På kvällarna höll jag till på fritidsgården dit alla värstingarna var.
Under själva föräldramötet smet jag ut till fritidsgården - jag anade ju att mamma skulle bli ganska så arg på mig... Men efter mötets slut så kom Leo in, topp tunnor rasande, på fritidsgården och släpade ut mig därifrån. Jag skämdes... (Men det var bra gjort av honom!, tycker jag nu i efterhand)
Den sista tiden under höstterminen var jättejobbig. Det gick nog inte en dag utan att vi bråkade och jag kände det som om hela världen var emot mig - men jag sket ändå i vilket. Jag förstår idag att det inte var lätt för mamma i heller - men jag önskar att de hade kunnat se lite bakom fasaden jag visade upp - så fort vi pratade och jag försökte säga hur jag kände det med utanförskap och dylikt - så slog de dövörat till och tyckte att "det var så typiskt mig, alltid stå i centrum och hitta på saker som inte stämde."... Men hur kunde de veta huruvida det var sant eller inte - det jag kände? Men som sagt - så reagerade de på de bästa sätt de kunde.
Mamma
var som sagt jättearg - dels på mig och dels på att ingen från skolan
ringt hem och berättat hur det stod till.. Hon var dessutom gravid och
hade inte ett normalt tålamod. Vi bråkade alltid och vi sa hemska saker
till varandra. Vid vinterlovet gick det för långt och mamma
"kastade" ut mig och jag fick flytta till pappa igen.
Detta spädde ju inte precis på min känsla av att inte höra hemma någonstans.
Men så är det och det är ingens fel - jag har bara mig själv att
skylla.