Menylistan
Uppdateringar och vad som är nytt
Ätstörningar:
-Bulimi & - Aneroxi
Bloggar och hemsidor som jag gillar att besöka!
Hos
pappa började det bra - han trodde att han minsann skulle se till att få
bukt med "den här tonåringen" - och där började väl fler
misstag hopa sig...
Till en början försökte pappa vara en kompis - en sån som lät mig röka
hemma, lät mig bestämma tiderna till att komma hem själv och han kunde
även bjuda på några flaskor vin (för att jag inte skulle dricka massa
annat skit - men det gjorde jag, PLUS vinet jag fick...) till mig och
kompisarna. Jag var ganska populär i skolan - den första tiden - och
ryktet hade nått före mig dit, värstingen från Dalby.
Jag hade inga gränser för mitt eget beteende, jag struntade totalt i vad som kunde ske, vad konsekvenserna av mitt handlande blev - det var ju jobbigt vilket som, så varför inte göra det värsta när jag ändå var igång?
Efter en månad hos pappa hade jag hunnit med att skolka, sno pengar från pappas garderob, snatta och åka fast för det... Det värsta var att det var pappas egna vakter som tog mig... Pappa hade nämligen ett bevakningsföretag och just där jag snattade gick de civilklädda vakterna...
Pappa var såklart vansinnig då de ringde från affären och sa att de hade hans dotter där. Jag hörde bara hur han skrek i luren: "SKICKA HEM HELVETET!!!".. Jag tror aldrig att vägen hem känts så lång förut. Åtskilliga gånger gick jag över motorvägsbron och funderade på att hoppa, men när jag lutade mig över kanten så sviktade modet. Jag funderade på att rymma, men vart skulle jag ta vägen? Jag var livrädd hela vägen hem...
När jag kom hem stod pappa utanför huset och skrek till mig att gå in - sen sparkade han mig uppför trappan medans han skrek en massa fula ord. Han tvingade mig att lägga mig i sängen och sen tog han en stol, en sladdlös telefon och satte sig ner och började ringa runt. Samtalen lät ungefär så här:
- Tjena "Lasse", Roffe här, hur är läget?, sa pappa
- Nämen tjena Roffe! Jodå, det är bra och själv då?, sa "Lasse"
- Äh, det är åt helvete, ungjäveln har varit och snattat och mina egna vakter har tagit henne...
- Usch då..
- Ja, jag skulle vilja spika upp helvetet och låta folk gå förbi och spotta på henne!
- eh.. jaha, det var ju jobbigt.
- Ja, jävla unge, knarkar gör hon väl också, man kan ju undra vad man gjort för att få en sån..?
osv., osv.
Han ringde runt till ett antal vänner och förde liknande samtal, medans jag bara låg där och lyssnade. Mellan samtalen kallade han mig hora, knarkunge och andra trevliga saker. Ha! Men det är väl så man reagerar som förälder.
Jag var ganska rädd för vad han skulle göra med mig just då, men senare på kvällen - efter att han tagit ut alla saker från mitt rum, jag fick bara ha sängen och mina kläder kvar - så fick jag vara ifred med alla tankarna... På natten smög jag ner i köket där pappa förvarar sina insulinsprutor och tog en påse och la under min kudde - jag visste inte om de kunde tillfoga någon skada på mig, men jag var beredd att testa då modet föll på.
Efter några dagar frågade pappa om vi skulle glömma detta nu och bli vänner igen - och det sa jag ja till, även om mina ord just då var tomma löften.
Pappa blev lite strängare, förbjöd mig att röka, jag fick inte vara ute så länge på dagarna och jag fick absolut inte skolka - för då ringde lärarna hem direkt. Tyvärr var det för sent med dessa reglerna... Jag tjuvrökte efter bästa förmåga, jag kunde smita ut om han inte var hemma och att lärarna ringde hem - det struntade väl jag i?
Efter hand fick jag mer och mer utegångsförbud och till slut var jag instängd dagarna i ända - pappa reste mycket i sitt jobb, så jag var ofta själv hemma. Tyvärr hade vi en granne som gärna ställde upp och vaktade - att han gillade småflickor gjorde ju saken bara mer attraktivt..
Men återigen - hade jag inte bettet mig på sånt idiotiskt vis som jag gjorde - så hade jag troligen inte råkat ut för alla dessa tråkigheter!
Iom att jag satt inlåst så mycket så hade jag inget annat för mig än att länsa skafferiet - trots att pappa hade diabetes så köpte han alltid med sig en massa godis som sen bara låg och ruttnade i skafferiet - då kunde ju jag lika gärna äta upp det? Så jag åt, åt och åt och på tre månader hade jag gått upp trettio (!) kilo och var inte längre lika populär i skolan.
Nu blev jag istället mobbad för den jag var, hur jag såg ut - inte kan man duga som ett fetto ju? Många gånger kom jag till ett skåp där det stod inristat "FETTO" med stora bokstäver - och nästan alltid stod klassens coola killar bakom och fnittrade för att se min reaktion - och jag var inte sen med en reaktion, jag skällde och skrek och puttade... Men det gav väl bara mer vatten åt kvarnen. Jag försökte berätta för mamma och pappa hur det var i skolan - men de sa att jag överdrev och det mesta var väl ändå mitt eget fel, för jag kunde väl inte låta de andra vara ifred...
Återigen - var allt mitt eget fel. Och det är ju förståeligt att föräldrar reagerar på det viset - hur ska man kunna lita på någon som ändå bara ljuger och beter sig illa?
Under detta halvår i sjuan så gick jag dels hos kuratorn på skolan för att prata, jag och pappa träffade en socialtant, Gunilla, som hade hand om mitt "fall" och vi gick också till vars en psykolog för att prata av oss.
En dag när jag kom hem efter skolan så stod socialtanten där och pappa med min väska som såg fullpackad ut - de hade bestämt att jag skulle få vara ett tag på ett jourhem i Staffanstorp. Pappa grät och jag med - men vi grät nog för olika saker. Han grät för han misslyckats och jag grät för att återigen bli sviken.
Men idag så förstår jag att det var det enda rätta.
I Staffanstorp sattes jag på ett hem hos ett äldre par, som varit i branschen länge. Mannen jobbade inom militären och var borta ganska mycket, medans hon tog hand om alla fosterbarnen. Just då jag kom dit så var det stiltje på marknaden och det var jag, en tvåårig kille vars pappa försökte kidnappa honom och mamman var psykiskt sjuk, en åttaåring vars mamma misshandlat henne ganska grovt så hon var illa däran, som befann oss i huset. Mamman i familjen var ganska sträng vad det gällde mat, hon var allergisk mot det mesta så man fick inte använda spray, nagellack eller dylikt. Det fanns lås och larm på alla fönster och dörrar så jag kan milt påstå att det emellanåt kändes som ett fängelse. Aldrig att någon frågade mig varför eller hur jag mådde...aldrig.
Att man inte frågade beror nog på att jag inte visade något - och hur skulle de kunna veta, när jag betedde mig som jag gjorde?
I Staffanstorp fick jag träffa min nya lillasyster, mamma kom dit och hälsade på med henne. Det var första gången jag träffade mamma under de fem månader som gått. Och det var inte ens säkert att vi fick träffas från början - det krävdes en massa telefonsamtal via pappa, socialen och jourhemmet. Löjligt!
Efter två månader kom jag hem till pappa igen och vi var tillbaks i gamla spår ganska snabbt. Varje gång jag kom till psykologen - jag gick en gång i veckan - så var det något nytt som hänt.
Jag mådde jättedåligt och var nu så inställd på att jag inte var värd någonting. Jag försökte bla svälja parfym för att se om jag tog någon skada - men det ända som hände var att det brände några dagar i min sönderfrätta hals. Jag försökte få aneroxia - men hade inte karaktären till det, då försökte jag mig på bulimi, men jag lyckades inte få rutin på det...då iaf. Jag tog tabletter, men jag hade inte tillgång till så många så det ända som skedde var att jag fick ont i huvudet och lite illamående.
I slutet av sjuan tyckte psykologen att det hade gått så långt - så hon hade ett litet förslag till mig och pappa. Hon berättade om ett ställe, Tornavillan, det var ett stort hus, beläget i ett lugnt villaområde i Lund och där bodde sex ungdomar och det fanns personal dygnet runt. Man blev tilldelad två kontaktpersoner och man hade möten med föräldrar, ungdomar och dess personal så ofta som det behövdes.
Både pappa och jag tyckte det lät bra (eller rättare sagt, jag brydde mig inte så mycket) så vi tackade ja. Psykologen berättade då att det var upp till ett års väntetid, men iom våra problem så kunde vi få "hoppa" förbi i kön. Redan efter en vecka sen besöket hos psykologen så fick vi en tid, till två veckor senare, till att träffa de som skulle bli mina kontaktpersoner.