Menylistan
Uppdateringar och vad som är nytt
Ätstörningar:
-Bulimi & - Aneroxi
Bloggar och hemsidor som jag gillar att besöka!
I slutet av sommaren, då jag var 14 år, så flyttade jag till Tornavillan. Jag fick ett eget litet rum, med balkong och bodde närmast personalrummet. På hemmet bodde för tillfället tre tjejer och två killar - alla med olika problem. Någon var schizofren, någon var bulemiker med diabetes och självmordstankar, någon hade autism, några var åt mitt håll och hade problem hemifrån.
Det jobbade 14 personer i personalen, tre på dagen och två på natten. Vi bodde i ett normalt hus med vars ett rum till ungdomarna, personalrum, ett jourrum och två stora storarum. I källaren hade vi samtalsrummen, telefonautomaten till ungdomarna, tvättstugan och en massa andra gömmor.
Det var både roligt och jobbigt att vistas där - på min andra dag där så kom det in en tjej, den schizofrena, och visade mig sitt sår på handledens undersida. Hon sa: "Titta här vad jag gjort, det är jätteskönt, vill du prova?.." Hon tog ett rakblad för att ge till mig, under tiden droppade blodet ner på golvet och jag sa bara: "Eh..nej, tack. Kan du nu gå ut ur mitt rum så jag inte får mer blod på min matta?"
Det var många sådana incidenter och efter ett tag tog jag till mig dem och gjorde precis likadant. Första gången jag skar mig så hade jag och en av tjejerna, Katja, varit och köpt varsin coca-cola på macken. Vi drack ur dem och när vi kom upp på hennes rum så kom vi på att vi skulle skära oss... Hon hade gjort det massvis med gånger - och nu skulle jag få lära mig.
Vi tog sönder läskburkarna och sen satte vi igång - jag fattar inte hur vi vågade, men vi riktigt slog kanterna mot handlederna...och blodet rann i rikliga mängder. Vi hade varsin handduk och det blev en kick av att se när de vita i handduken blev alldeles rött. När vi slutade var handdukarna dyngsura och alldeles röda av allt blod. Jag kunde knappt röra armarna - men på nåt sätt så var det en skön och tillfredställande känsla.
Jag fortsatte att skära mig, fast med rakblad istället - oftast skar jag mig då jag var ledsen eller arg - men det hände att jag skar mig för att jag inte hade något att göra, satt och skar mönster på låren, i armarna och på fötterna.
Första gången pappa upptäckte det, var när Tornavillan hade stängt över julen och jag tillbringade den tiden hos pappa. Det var lillebrorsan som hade tagit tag i min arm och jag skrek rakt ut, för det gjorde ju enormt ont. Jag hade långarmat på mig, men brorsan drog upp tröjan och sprang till pappa för att skvallra. Pappa blev helt tokig, skrek att jag var sjuk i huvudet och ringde till akutpsykvården - men de sa bara att han fick vänta tills Tornavillan öppnade igen eller om det blev värre så fick han återkomma.
Den natten fick jag sova på en madrass bredvid pappas säng och på dagen så hade jag en stol som jag fick ta med mig dit han gick för att sitta inom hans synhåll.
Men aldrig att man frågade mig varför eller hur jag mådde... Men hur skulle man veta?
Efter ett halvår på Tornavillan, ett halvår då vi pratat om när jag skulle flytta tillbaks till pappa - så förstod de att det inte var bra. De började istället prata om att jag skulle flytta tillbaks till mamma.
Pappa blev vansinnig och tyckte att Tornavillan var bluff och båg - bara för att de inte följde hans vilja helt plötsligt.
Det blev många förändringar för mig under det andra halvåret. Jag fick börja skolan på St Lars (BUP, Barn-och-UngdomsPsykiatri), jag började känna mig hemma på Tornavillan och mamma och jag återfick kontakten.
Det var skönt att byta skola, även om detta blev till en betydligt mindre klass - vi var två stycken i min klass.. Men vi hade jätteskoj, vi hade hemkunskap, bild, träslöjd, syslöjd och musik. Sen var det ganska valfritt med ämnena - vi läste det vi tyckte om och som vi kunde lite av.
Jag gjorde ett intelligenstest under denna tiden också, jag skulle snart bli femton och på resultatet låg jag lite över snittet på en sjuttonårings allmänbildning. Det kändes kul att höra och att få bekräftat då jag alltid fick höra hur korkad jag var och skulle bli pga. mitt skolkande.
I nian fick jag permission över helgerna för att vara hos mamma, och lära mig att bo där. Det gick rätt bra till en början, men snart tyckte jag bara det var jobbigt att komma dit på helgerna. Jag ville hellre vara på Tornavillan, med personalen och de andra ungdomarna. Det är ju en naturlig reaktion - ingens fel, men jag kände mig ju trygg i min "skyddade verkstad" på Tornavillan. Men det var ju viktigare att jag skulle flytta hem till mamma och jag trivdes nog ändå ganska bra där.
Mamma kom på mig några gånger då jag skurit mig och hennes reaktion var bara att hon blev arg, tyckte jag var tramsig och skulle bara stå i centrum, jag menade ju ändå inget med det..
Men aldrig att man frågade mig varför, eller hur jag mådde...Men hur skulle nån kunna veta?
Efter två år på Tornavillan, samtidigt som jag slutade nian, så var det dags att flytta hem till mamma. Under åren på Tornavillan hade jag hunnit med en hel del saker - jag hade "lärt" mig att skära mig, jag hade börjat få "blackouter", jag rymde därifrån, fick ångestattacker, sov ute, var borta i flera dagar och till slut kom polisen och hämtade mig. Jag hade också lärt mig lite mer om bulimi av en tjej som visade hur man gjorde...
Mamma passade på att ta tjänstledigt från sitt nattarbete då jag skulle flytta hem - för att hon skulle vara tillgänglig för mig. Istället passade hon på att starta ett café i Malmö - där hon och jag bytte av varandra... Alltså träffade jag inte mamma så mycket och då jag väl träffade henne så var hon bara på dåligt humör (caféet gick inte så bra i heller). Usch - det var så synd om mamma, jag önskar att jag kunnat göra det lättare för henne.
På hösten började jag på individuella programmet. Jag gick i skolan, pryade och jobbade på mammas café.
Det var jobbigt att komma ut i "verkligheten" - jag hade dåligt självförtroende och var van vid att leva i en "skyddad" verkstad. Mamma och Leo bråkade ofta, de som aldrig bråkat tidigare, men nu var det mycket med caféet och Leo & mamma hade olika åsikter om det. En sen kväll hörde jag hur de bråkade och skrek och mamma grät, sen hörde jag Leo skramla med nycklarna och ytterdörren stängdes. Jag sprang upp ur sängen och ut genom ytterdörren och frågade Leo var han skull, jag var så rädd... Han sa att han bara skulle köra en tur och efter några timmar hörde jag när han kom hem igen.
Jag var helt säker på att de skulle skiljas nu och att allt var mitt fel. Det var ju jag som flyttat hem och orsakat alla dessa problemen.
Efter IV jobbade jag ett tag som barnflicka åt trillingar och sen fick jag jobb på en restaurang som jag stannade på i två år. Det var under dessa åren som bla mitt självmordsförsök skedde, och bulimin fick fäste i mig på riktigt.
Vid 19 års ålder började jag på komvux, jag söp upp alla mina pengar på sparkontot - jag drack alltså upp 25.000 på ett halvår... Jag sket i komvux efter en månad och de nästkommande månaderna bodde jag hos kompisar, åkte buss dygnet igenom (hade busskort), satt och halvsov på stationerna. När vi festade så sov jag hos killar - brydde mig aldrig om vilken fara jag utsatte mig för genom att följa med en massa okända killar hem.. En gång hamnade jag på Rosengård i Malmö, var ensam hos ett killgäng där. De tog fram amfetamin och röka - jag har aldrig knarkat och tackade nej - men när jag sen kom ut i köket och såg resterna så blev jag så destruktiv och hoppades nästan att jag skulle få i mig för mycket och dö på kuppen - men jag blev bara väldigt uppåt, en märklig känsla, men jätteläskigt när det började avta.
I December 1998, jag var 19½, träffade jag Richard och då försvann allt det jag tidigare sysslat med! Jag hade inte lust till något sånt mer och jag började ringa runt till ställena för att fixa jobb. Jag fick flera arbetsintervjuer som jag skulle gå på i Januari.
I början av Januari så ringde Leo till mig, till min kompis där jag sov, och hälsade från mamma att hon var trött på detta och om jag inte kom och hämtade mina grejer inom en vecka så skulle de kastas på Sysav... Jag var i alla fall inte välkommen hem mer.
Det var jobbigt - men jag förstår dem, jag var ingen lätt person att ha att göra med.
Jag fick tag på en lägenhet ganska snabbt, med hjälp av socialen kunde jag betala min första hyra och med hjälp från Richard fick jag låna alla nödvändiga prylar till lägenheten. Jag började jobba nästan direkt vid flytten och socialen behövde inte hjälpa mig mer. Jag fick inte hjälp av någon i min släkt - jag fixade allt själv och med god hjälp av vännerna och Richard.
Efter ett halvår med Richard (han kan du läsa om HÄR) blev jag gravid och vi fick tvillingarna Charlie och Jennifer, dem kan du läsa om HÄR. Efter dem fick vi änglapojken Kevin, han kan du läsa om HÄR. Efter honom kom Melinda HÄR kan du läsa om henne. Och sist och även minst fick vi andra tvillingparet Douglas och Oliver, dem kan du läsa om HÄR.
