Onsdag 30/5 2001

Alessandro Baricco "Silke"
(120s, ISBN 91-0-056943-7)

Vilken liten pärla till historia! Låt dig inte luras av det anspråkslösa formatet (blott 120 sidor), den här boken rymmer massor av liv och massor att själv fylla i och fundera över. Så snyggt! (sådana här historier skulle jag också vilja kunna skriva)

Året är 1861, och 32-årige Hervé Joncour har bestämt sig för en något annorlunda födkrok. Han trotsar de konventioner som säger att han borde bli militär - han börjar istället handla med silkesmaskar. När de europeiska silkesmaskarna dör i en mystisk sjukdom ger han sig ut på en lång och exotisk resa, inte utan faror. Han ger sig av till Japan, på den tiden ett för omvärlden totalstängt land. Inkräktare döms till döden.

Hervé förtrollas av Japan, dess kultur och mystik, han dras dit som magnetiserad och hans hustru måste kämpa för att få behålla hans sinne någorlunda hemma också när han inte är ute på resa.

Trots det lilla formatet avhandlas stora händelser under nästan ett helt liv. Baricco tar till några snygga stilistiska grepp och fångar det stora i det lilla på ett - som jag skrev ovan - otroligt snyggt sätt, stundtals mycket sensuellt. (oj, hur pretentiöst lät väl inte allt det? ursäkta, men jag vet annars inte hur jag ska uttrycka det).

Jag bara ångrar att jag inte köpte den på bokrean istället (jodå, jag stod och höll i den i flera omgångar), inbunden hade den hållit så mycket längre. Fast Bokia har ett kalaserbjudande under sommaren - "tag fyra pocket och betala för tre", så kom det sig att boken fick följa med hem i det lilla slinkiga pocketformatet, tillsammans med Sagans "Bonjour tristesse", Rhinehearts "Tärningsspelaren" och Lantz "Splitta nota" (vilken blandning :-)).

Söndag 27/5 2001

Karin Fossum "När djävulen håller ljuset"
(221s, ISBN 91-7643-757-4)

Andreas Winther är 18 år och riktigt störtsnygg. Tjejerna glor, men han bryr sig inte om dem. Han jobbar i sin järnaffär och umgås med Zipp. Zipp är lite långsam av sig, rätt trist, och ingen förstår varför Andreas bryr sig om att umgås med honom över huvud taget. De drar runt och begår småbrott, men ännu har ingen kommit på dem. Så händer något omvälvande, och för att dölja det som hände ger sig Andreas på att råna en dam. Fel dam. Alldeles fel dam.

Karin Fossums böcker har alltid gått rakt in i hjärtat på mig, hon skriver mycket speciella deckare. Hon säger att hennes avsikt är att ge oss en smula sympati för mördaren, hon vill inte skriva böcker där allt är svart eller vitt. Allt är målat i en lite bister gråskala.

Bistrast - men charmigast - av dem alla är Konrad Sejer, vanligtvis huvudperson. 196 cm lång, fallskärmshoppare, En Riktig Karl. I vanliga fall intar han en självklar mittpunkt, men inte nu. Nu är det snudd på så att hans yngre kollega Skarre står i centrum. Kanske är det det jag inte gillar. Jag vet inte.

För av de fyra Sejer-böcker jag läst var detta den jag tyckte allra minst om, den tog emot att läsa. Historien är hemsk, djävulsk såsom titeln antyder, och det är onekligen en mycket ovanlig thriller. Men jag tyckte inte om den. Alls.

Jag tror jag saknade Sejer. Mer Sejer! Han är ju bäst.

Lördag 26/5 2001

Jane Aaamund "Kameleonten"
(341s, ISBN 91-7643-741-8)

"Vilken knäpp bok" tänker jag ett flertal gånger, men fortsätter ändå läsa, för boken är så lättläst att den inte känns som någon belastning. Kortkorta meningar, livligt förlopp och stora händelser. Effektsökeri.

Vad jag inte minns eller förstår är hur den här boken hamnade hemma hos mig från första början. Jag letar på omslaget, men finner inget i baksidestexten som bör ha lockat mig. Kan någon ha rekommenderat den och jag redan har glömt bort det? Strunt samma. Den fanns där, jag läste den.

På omslaget står "Kameleonten är romanen om en kvinna som är farlig för män, men mest farlig för sig själv..." och det hade kunnat bli kul om det fanns en humor i det, eller om det var djupare än det nu är. Nu känns det som den moderna verionen av en Harlekinroman, värsta sortens kioskroman, och det hade den kanske kunnat komma undan med om det inte känns som om den haft ambitionen att kryddas med något djupare (missbruk, panikångest, andligt sökande).

Nu blir det bara ett misch-masch av allt och inget och i centrum står den vackra Louise som är en ganska förfärlig strulmaja. Hon går från man till man och stöps om för var gång, som den kameleont hon tycks vara fostrad att bli. Det tycks som om den centrala punkten i historien är huruvida hon ska finna sig själv (i sig ingen ovanlig frågeställning) och om den serverade upplösningen ska illustrera att hon gjort det så...tja. Det är inte min sak att döma.

För mig blev detta en slags Bridget Jones med mer yviga gester, men utan distansen och humorn. Ingenting jag rekommenderar, alltså. Tyvärr. Kanske blir dess ytlighet extra påtaglig bara för att jag läste den strax efter Barbara Voors och parallellt med Jeanette Winterson - två av de mest välformulerade och skarpa författarna jag vet.

Torsdag 24/5 2001

Barbara Voors "Sömnlös"
(338s, ISBN 91-46-18217-9)

"Jag har slutat att sova. Det finns säkert tusen sätt att somna på, och jag vet inte ett."

Jag har hört så många lovord om den här boken att jag snudd på tvekade att ge mig i kast med den, när den äntligen anlände i pocketform. När väldigt många säger väldigt bra saker kan jag bli rädd att bli besviken. Å andra sidan; när har jag någonsin blivit besviken på Barbara Voors?

(jag ska inte gå som katten kring het gröt - nej, jag blev naturligtvis inte besviken)

Redan första gången jag läste något signerat Voors så älskade jag hennes språk, hon skriver så otroligt bra och varje historia är så väl genomtänkt, ändå lyckas hon med konstycket att bara bli bättre och bättre. Tjejen är ju bara ett år äldre än jag! (ja, det där lilla plötsliga konstaterandet var ett klart utslag av svårartad prestationsångest!)

"Sömnlös" handlar om Savanna Brandts lilla värld - som inte alls visar sig vara så liten. När boken börjar är Savanna inne på sin sextiofjärde sömnlösa (eller åtminstone näst intill sömnlösa) natt. Ja. Hon räknar.

Savanna är på väg att klappa ihop alldeles. Man gör det om man inte sover. På dagarna - arbete på ett bibliotek kombinerat med en något avslagen forskningstjänst på universitetet. Savanna skriver på en doktorsavhandligen kring författaren Elizabeth Browns liv, men det går trögt. Plötsligt överöses hon dessutom av anonyma email- och SMS-meddelanden. Intima, närgånget sniffande. Till en början snudd på kärleksfulla, men med tiden allt mer hotfulla och kvinnoföraktande. Savanna lever med sin bror Sam i en enorm lägenhet, men trots hans närvaro blir hon rädd. Vem skulle inte bli det?

Förutom rädslan lever Savanna ännu förlamad av sorg. Hennes son Martin blev bara sex år och de fyra åren som förflutit sedan hans död har inte gjort det minsta för att milda sorgen. Savanna tror inte på det där med att tiden läker alla sår.

Historien utvecklas till en psykologisk thriller. En smula åtrå, en smula kärlek, ett antal spännande parallellmysterier och massor massor av suveränt sammansatta meningar. I kamp med Mazettis "Det är slut mellan Gud och mig" hamnar den här boken helt klart på prispallen när det gäller årets favoritböcker hittills. Högsta betyg - och jag längtar efter nästa bok från barbara Voors.

Måndag 21/5 2001

Ibland är det stressigt. Man känner att man inte räcker till. Jobbet växer, växer och växer i högar långt förbi öronhöjd, man sjunker allt djupare ner i självömkansträsket och... då, då kommer posten, med en bok...

Johanna Rubin Dranger "Fröken Märkvärdig & Karriären"
(250s, ISBN 91-0-057481-3)

...och då minsann fick jag skratta. För Johanna Rubin Dranger har gjort det igen, en oslagbart rolig bok, mitt-i-prick för alla oss som känner pseudoångesten (nåja) kring det där med Jobbet och Livet och Otillräckligheten.

Med skenbart enkla teckningar (fyllda med vassa detaljer! man får titta noggrannt för att inte missa roliga saker) och sköna texter tar hon oss igenom Fröken Märkvärdigs kris. Fröken Märkvärdig vill ju vara någon (NÅGON!) och göra något (NÅGOT!!), och Fröken Märkvärdig tror som så många av oss andra att det är Jobbet och Karriären och det vi Presterar som gör oss till de människor vi är.

Oj. Det här fajtas jag med än. Varje dag. Allra helst idag. Alldeles just därför blev den så extra värdefull, min stund i soffan med den här boken (för den går så snabbt att avnjuta att till och med Stressade och Viktiga människor hinner läsa den ;-)). Inte blev boken sämre av sällskapet (en spinnande Astor-katt på magen).

Om du tyckte om Fröken Livrädd & Kärleken så vet du redan hur bra det här är. Om du aldrig tidigare har tagit del av Johannas alster så - grattis, du har något roligt framför dig. Prova! Anna-Karin Elde och Johanna Rubin Dranger, vilken skatt de tjejerna utgör för alla oss som uppskattar tecknade bilder/berättelser som inte nödvändigtvis behöver handla om feta katter som älskar lasagne eller om neurotiska hajar eller ilskna ankor. Länge Leve de svenska tecknar(-och-skribent-)tjejerna!

Söndag 20/5 2001

Tack vare det kelsugna nytillskottet Astor (norsk skogkatt, fyra månader, vansinnigt social) här hemma står datorn nu allt som oftast oanvänd - detta trots att jag läste klart Maya redan i torsdags. Astor vill att jag ska klia honom, läser jag en bok biter han i den. Vi får nog försöka komma fram till en kompromiss om läsandet, Astor och jag...

Jostein Gaarder "Maya"
(404s, ISBN 91-7643-749-3)

"Det tar några miljarder år att skapa en människa. Och det tar bara några sekunder att dö."

Min andra Jostein Gaarder - som så många andra förälskade jag mig för ett antal år sedan i boken "Sofies värld", och i väntehyllan står två Gaarder till ("Vita brevis" och "Through a glass, darkly") men trots att jag tycker mycket om hans filosofiska sätt att betrakta tillvaron så har det alltså dröjt ända fram till nu innan jag återknyter bekantskapen med denne fascinerande norrman.

Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva den här boken, hur jag i korta drag ska kunna sammanfatta varför du ska läsa den. Som alltid filosofiskt och tankeväckande. Kanske en smula extra flummigt, men inte så att det stör mer än att jag ler en smula åt historien då den tar alldeles fantastiskt extravaganta steg framåt. Som en resesaga med underbara intriger, kryddad av den talande geckoödlan Gordon och en dvärg som obehindrat förflyttar sig mellan århundradena. Om kärleken och döden. Om evolutionsbiologen Frank och om den mystiska Maya som är så otroligt omöjligt lik kvinnan på Goyas berömda målningar på Prado...

Säg såhär; det är en historia som rinner lätt genom sinnet - trots att Gaarders berättelse hotar att slå knut på hjärnan emellanåt. Det är en historia som ökar allmänbildningen (så'nt gillar jag!) och som får en att längta till avlägsna söderhavsöar såväl som till Sevilla och Madrid. Det är en historia som gjord att njutas i sommarsol.

Jostein Gaarder Maya och Maya :-)

Söndag 13/5 2001

Om du är en av de vänliga personer som brukade rösta på mig hos ToppTio.com (tack, gulle-du) och nu undrar var röstningsknappen har tagit vägen så - ja, den är borta. Jag gick ur. Jag har en längre tid tyckt att listan verkar lite halvkonstig och det där med att få betyg var inget jag var intresserad av. Då slog tanken mig - "men, jag behöver ju inte vara med där!" *garv* Ibland är man trög.

Lördag 12/5 2001

Alex Garland "Det okändas omkrets"
(228s, ISBN 91-7643-740-7)

Alex Garland fick mycket uppmärksamhet för sin roman "The Beach" som utspelades i Thailand, den filmades som bekant senare med Leonardo DiCaprio (yuk - sorry, men jag bara kan inte med honom) i huvudrollen.

Nu har Garland förflyttat handlingen till Filippinerna, närmare bestämt till Manila - och den här boken har fått ännu mer beröm. Jag kan också konstatera att den skulle kunna bli till en alldeles utmärkt film, om den skulle råka hamna i rätt händer.

Den här gången är jag mer böjd att hålla med om alla superlativer, jag kan stämma in i den lovprisande kören. "The Beach" imponerade inte särskilt mycket på mig (ändå satt jag fast i ett sunkigt hotell mitt ute i öknen i Kina när jag läste den, fullständigt svältfödd på böcker, jag borde inte ha varit alltför kräsen kan man tycka) men "Det okändas omkrets är speciell. Den har ett otroligt snyggt driv, och ett lite annorlunda upplägg.

Vi får under några timmar följa en samling människor med vilt skiftande bakgrund, vi får i viss mån ta del av deras historia och tankar. De har inget som helst med varandra att göra, men deras vägar korsas under en kväll på de förunderligaste vis. Det är ett blodigt drama, ond bråd död och andlösa jakter i den varma Manila-kvällen.

Sean sitter och väntar på en riktig gangster och hans anhängare i ett nergånget hotellrum. Rosa lägger sina barn och irriterar sig på sin beskäftiga mamma Corazon samtidigt som gatubarnen Cente och Totoy driver runt och försöker samla pesos på alla vis de kan. Rosas man drabbas av punktering på hemvägen från en sen jobbvända och Sean putsar upp sin pistol innan han tvingas fly för livet.

Vilka lever fortfarande när natten dragit in över stan? Och hur hamnade de där de är?

Det tog en stund innan jag vande mig vid vissa hopp i tid och rum, men snart sögs jag in i historien och vände blad som hypnotiserad. Och boken avnjöts på det allra bästa vis - på en parkbänk i solen, med en trevlig hund som låg och snusade vid mina fötter. Bättre än så blir det inte!

Alex Garland

Torsdag 10/5 2001

Katarina Mazetti "Krigshjältar och konduktörer"
(160s, ISBN 91-501-0036-X)

Nej, jag gillar inte per automatik allt som Katarina Mazetti skriver, det vet jag nu. Lika underbart klart som "Det är slut mellan Gud och mig" stod rätt ut från pappret, lika lite får jag ut av den här novellsamlingen.

Baksidestexten talar ganska imponerat om "en härlig samling berättelser från femti- och sextitalets Karlskrona skrivna med uppsluppet allvar och vemodig komik". Någon enstaka novell tycker jag om, men de allra flesta känns mest av allt som ett "jassåjahaja". Planlöst irrande ord. Jaha. Liksom.

Jag kan inte låta bli att undra lite liiiiite om de här texterna hade givits ut även om de inte vore signerade Katarina Mazetti (eller om hon inte prickat in storsuccén "Grabben i graven brevid" alldeles innan). Ja - säg att en så'n som jag skulle ha travat upp på ett förlag med de här texterna under armen, skulle de ha nappat och gett ut dem? Inte en chans.

Fast Katarina är ändå min idol. Och jag ser alldeles vansinnigt mycket fram emot att "Det är slut mellan Rödluvan och Vargen" ska släppas i pocket.

Söndag 6/5 2001

Emma Vall "Vänskapspakt"
(223s, ISBN 91-501-0037-8)

"Vänskapspakt" är den tredje boken om Amanda Rönn, den snygga, smarta och charmiga journalisten i Sundsvall. (det som känns så extra fint med Amanda är att trots all denna charm och intelligens så har hon också rätt svårt att hitta rätt grabb ;-))

Här blandas nazism (nynazism såväl som missriktad svensk nationalism 1942) med gammal vänskap full av svåra hemligheter, rivningshotad stadsarkitektur i nutid med ouppklarade mord på norska motståndsmän på fyrtiotalet. Amanda hamnar (...som alltid...) i fara och kommer en stor familjehemlighet på spåren. Som vanligt kryddas dessutom anrättningen med så roliga Sundsvalls-beskrivningar att man vill åka dit (och göra något annat än gå på Birsta köpcenter, för en gångs skull). Finns Spegelbaren på riktigt? Har jag någon Sundsvalls-boende läsare som kan upplysa mig??

Det är spännande och lättläst utan att för den sakens skull bli simpelt. Det hela är kanske en aning lättgenomskådat (och överdramatiskt, på vissa vis), men annars en alldeles perfekt deckare att njuta så som jag gjorde - på en parkbänk i solen! Mer Amanda, tack!