Måndag 4/2 2002

Sara Villius "Nej, det är en snöklump"
(98s, ISBN 91-1-300987-7)

Den här recensionen skrev jag för Bokringen.

Ännu en debutant (jfr Anna Johansson från förra veckan) skriver om tillvaron (...den röriga) och vi möter ännu en resande flicka i huvudrollen.

Det är snudd på oundvikligt, jämförelsen sitter som en smäck - trots att skillnaden är stor mellan Villius och Johanssons alster. Här går resan till Öland tillsammans med killkompisen Simpan. Simpan har en hund men flickan är allergisk, det är inte bra. De umgås ändå, de tre, men man undrar varför de egentligen gör det.

I kort-korta ordalag varvas resan också här med spridda, om möjligt ännu mer fragmentariska tillbakablickar och minnen. Man möter de akademiska föräldrarna, en snöklump som ser ut som en ihjälfrusen and och får höra talas om den gången då flickan sov med sex par trosor under kudden för att mjuka upp dem och därmed dölja för mamman att hon inte hade bytt trosor på en vecka (!). Flickan är visserligen inte lika illa ute som Karoline i "Vissa föddes perfekta...", men den här flickan har också vissa bekymmer med jaget och tillvaron. Hon jagar bekräftelse genom att samla kärleksbrev, hon lägger dem i en påse och tar fram och läser dem ibland, trots att männen som skrev dem kanske inte betyder något alls för henne egentligen.

Sara Villius är född 1976, och hon har skrivit en minst sagt udda bok. Flickans minnen serveras i spridda skurar, och vilka skurar sen. Relativt vardagliga noteringar varvas med mycket annorlunda berättelser. Flickan är inte alldeles överens med livet och texterna andas omväxlande egoism och självförakt. Språket är medvetet naivt (korta, enkla meningar - nästan som ur en lärobok i svenska för nybörjare) men det som egentligen sägs är allt annat än enkelt. Villius har en fallenhet för ironisk humor som jag gillar, men i det stora hela är detta nog en smula för konstnärligt för min smak.

(Helena - jag håller med dig, Lotta Kühlhorns bokomslag är alltid riktiga höjdare!)

Söndag 3/2 2002

Julian Gough "Juno och Juliet"
(397s, ISBN 91-0-057926-2)

Julian själv säger sig vara en smula förbryllad. Inte så lite heller. Hur kunde boken bli så jätterolig som den blev, när han var så himla ledsen när han skrev den? Naturligtvis är det synd om stackars Julian som fick hjärtat krossat (kanske är det lagat igen, nu när en tät ström av feta avlöningscheckar trillar in från bokförlaget? :-)), men alla vi andra kan vara väldigt tacksamma för hans olyckliga kärlekshistoria med tanke på resultatet; boken jag just avnjutit.

Njutit var ordet, sa Bull. Det här var alldeles precis vad jag behövde nu. Den här boken lurade av mig många breda leenden trots snöslask och knökfulla bussar mellan Västerås och Karlstad. Tala om perfekt ressällskap!

Juno och Juliet är två osedvanligt vackra och smarta enäggstvillingar som lämnar det lantliga Tipperary ("It's a long way...") för att studera på universitet i Galway. Där blir det allt tydligare att de inte är den självklara enhet det alltid tidigare känts som om de var - de är definitivt två skilda individer och Juliet ("berättare" och egentligen huvudperson) känner sig en smula ensam mitt i den upptäckten.

Juno är den snällare, mindre komplicerade (tycks det) och hon anses som den allra vackraste av de två då hon behållit sina "kvinnliga attribut" (stort ögonrull från mig!) i form av långt hår, och så vidare. Juliet å andra sidan är beväpnad med skarp humor och snabb käft - det borde i mina ögon vara mer attraktivt än vilket änglahår som helst (yes, sure, in my dreams).

Jag vet inte hur jag ska förklara den här bokens storhet, men den kombinerar humor, kärlek och till och med en smula bokprat i en anrättning serverad på ett vis som är omöjligt för mig att motstå. Jag, den ständiga cynikern, börjar snudd på vissla kärleksballader och känna vårkänslor. Allt är inte enkelt och rosenrött (nästan ingenting är det) och det händer gräsliga saker, men slutresultatet blir en må-bra-rom-com av modernt snitt. Det enda jag inte kan förstå är hur någon (minns inte vem, eller var jag läste det) kunde jämföra detta med Bridget Jones. Måste alla böcker om unga kvinnor med ett inte alldeles spikrakt kärleksliv heta "Bridget Jones-genre" numera? Varför?

Tisdag 29/1 2002

Idag fick jag vara gästkåsör på Evas boksida!

Jag läser "Juno och Juliet" och tycker om den, än så länge. Det är en bok med mycket bokprat, bland annat. Det går hem hos mig, inte helt otippat kanske.

Candace Bushnell "4 blondiner"
(xxxs, ISBN 91-xxxxxxx)

"4 blondiner" är en novellsamling i samma ironiserande och skarpa anda som "Sex and the City". Noveller förresten - tre av historierna är lite längre än noveller vanligtvis brukar vara (bra tycker jag, jag tillhör också de där som oftast vill ha mer, "normala" noveller är för korta för mig :-)). Det engelska ordet "short story" känns bredare än vårt svenska "novell", men strunt samma. Åter till boken.

Den första historien handlar om den "åldrande" modellen Janey som väljer ut en ny man varje sommar, ett urval baserat på hur coolt sommarhus i the Hamptons han har. Janey träffar en räcka förfärliga karlar, och man undrar hur mycket hon ska stå ut med bara för att uppehålla den rätta fasaden av glamour?

Nästa historia snurrar kring det framgångsrika äkta paret. De är så politiskt korrekta att det formligen rinner korrekthet ur öronen på dem - de är fiiiina journalister som bara skriver om rätt saker, äter rätt saker, gör rätt saker och - ja, gissa själv.

De två sista historierna - om den neurotiska prinsessan och den febrilt karljagande krönikören - är OK, men inte mycket mer. De två första däremot slukade jag med ett stort flin på läpparna. Hon generaliserar, ironiserar, hon gör massor som inte är "tillåtet" och det kommer aldrig att kvala in som fin litteratur, men oj vad jag gillar Candace Bushnell!

Måndag 28/1 2002

Bokdagboken skulle ju inte bara innehålla recensioner, det skulle vara lite allmänt bokprat också och det har det ju kanske blivit då och då - men alltför sällan ändå. Det blir som bekant inte alltid som man tänkt sig.

I förrgår rann ändå tankarna upp. Bokhandlar. Att handla på nätet i all ära - men den skönaste känslan är ju att stå framför en vägg av hyllor. Bok på bok, ett smörgåsbord av frestelser. Att plocka ut en bok, väga den i handen, titta på stilstorleken, "oj - vilket snyggt typsnitt..." ja, ni vet. Ni som är riktiga boktokar, ni vet.

Jag bor i en stad med 130 000 invånare så jag får säga att det är klent att det bara finns två bokhandlar. Trist! Karlstad har lite drygt halva det befolkningsunderlaget, där finns också bara två bokhandlar (i centrum) men båda har ett suveränt utbud, och mycket bra priser. På Herman Anderssons (tillhör numera Bokia) har de ständigt "tag 4 betala 3" för pocket (ljuvligt), och Domus bokhandel ligger kategoriskt 10 kr under listpris på pocket. Böcker som efter momssänkningen "ska" kosta 50:- kostar 40:- där. Mumma!!

(jag trivs visserligen alldeles utmärkt i Västerås som är min "nya" hemstad - men bokhandlarmatchen vinner Karlstad med råge i dagsläget ;-))

Om du studsar iväg till Bokringen idag så kan du se vad jag tycker om Sara Villius bok "Nej, det är en snöklump". Också den recensionen hamnar här om nå'n vecka.

I Karlstad svepte jag Deborah Moggachs "Tulpanfeber", Candace Bushnells "4 blondiner" och Thomas Kangers "Första stenen" och för att lätta bagaget (att släpa en tung skogkatt när man ska åka buss är ingen höjdare, då lämnar man gärna allt annat :-)) lämnade jag tills vidare kvar dem där. Jag inser nu hur gärna jag vill ha boken nära när jag ska skriva om den. Normalt när jag skriver om en bok så sitter jag och bläddrar, funderar och bläddrar lite till och nu när jag inte kan göra det så känns det väldigt tomt och svårt att skriva.

Anna Johansson "Vissa föddes perfekta och andra som jag"
(222s, ISBN 91-1-300951-6)

(den här recensionen skrev jag för Bokringen)

Karoline är nitton, snart tjugo, och har just gått ut gymnasiet. Hon är en smula brådmogen, en grubblare, och i det emotionella bagaget finns ett relativt färskt uppbrott från David, den första mannen (pojken, grabben...) hon riktigt älskat. Hon lämnar mamma, pappa och den älskade lillasystern Tove för att ge sig ut på en resa genom Europa. Hon har lyckats övertyga dem om att hon kan hantera sin ångest nu, hon har släppt självdestruktiviteten och klarar av att bemästra de tidigare ätstörningarna. Allt hon vill är bort, bort från alla minnen och bort från alla de som brukade betyda något. Om hon inte ser dem, och inte minns, så kanske det inte längre gör ont?

Hon passerar städer som jag drömmer om att besöka (Prag, Krakow, Budapest) och städer jag redan besökt och hon irrar runt för att finna skönhet och nya intryck. Hon möter andra backpackers men trots att de vill dra med henne i gemenskapen så känner hon sig alltid distanserad och ensam. Hon vill ha det så, hon orkar inte med dem, förstår dem inte. Utan att hon verkar inse vad som händer glider hon tillbaka i gamla banor - hon ser sig själv och ser en tjock, misslyckad människa. Om hon bara kunde bli smal. Då. Hon vill bli lyckad och bra, men sätter i själva verket full fart mot självutplåningen.

Anna Johansson är född 1980 och det här är hennes första bok. I början retar jag mig på att hon ofta utelämnar subjektet i meningarna - det kan vara effektfullt i sparsamma doser, men gör läsandet hackigt om det blir för mycket. Snart kommer jag över mitt missnöje och börjar tycka riktigt mycket om den här boken. Den pendlar mellan nutid (reseskildringen) och drömska fragment av dåtid. Den nutida reseskildringen är suverän, hon har ett otroligt driv i språket, men tillbakablickarna kan ibland bli lite väl fragmentariska och snuddar vid det pretentiösa. Gränsen är hårfin mellan det genialt unika och det som känns alltför utstuderat. Helhetsintrycket blir ändå gott, och jag vill gärna läsa mer av Anna Johansson om tillfälle bjuds.

Onsdag 23/1 2002

Deborah Moggach "Stand-in"
(387s, ISBN 91-32-43353-0)

Jules är en brittisk skådespelerska utan riktig framgång. Hon anses förvisso talangfull och hon har haft några fina teaterroller (Hedda Gabler är den hon främst föredrar att berätta om) - men tyvärr bara i uppsättningar som ingen någonsin har sett eller kan komma ihåg.

Hon jobbar ibland med "terapi-teater" med störda ungdomar, hon hankar sig fram lite här och där. Jules är strax under 40, och den tio år yngre pojkvännen Trev är både en källa till glädje och osäkerhet. Hur kan hon vara säker på att han inte lämnar henne för någon yngre och fräschare?

Så plötsligt en dag befinner hon sig av en slump vid platsen för en filminspelning. En av filmarbetarna noterar att hon är lik, men ändå så olik, den amerikanska huvudsrollsinnehavaren Lila Dunne. "Du kunde vara den fulare kusinen från landet" sa folk, men när Lilas stand-in vid filminspelningen får sparken så är det Jules som får chansen att kliva in.

Lila är egentligen ingen vidare framstående skådespelerska, men hon är ju så snygg. Hon är sexig, har tonvis med karisma - hon är den blonda drottningen av B-filmerna! Hon tycks ha fått allt. I hemlighet tycker Jules att Lila är dum och obildad, men ändå börjar de lite taffligt att ge sig in i något vänskapsliknande. Jules hjälper Lila med rolltolkningarna, och det leder till att hon får jobba med Lila igen. Och igen. Hon får följa med till USA och fortsätta arbeta som Lilas stand-in där.

Rollen som stand-in ger pengar, men den är också frustrerande. Varför ska den mer begåvade Jules alltid behöva stå i skuggan av den värdelösa Lila? Lila får allt, Jules får ingenting. När Lila till och med langar in Trev slår det fullständigt runt för Jules. Hennes hjärna börjar arbeta på högvarv, hon ska knäcka Lila.

Det blir till ett drama utan like, en thriller som bitvis är riktigt spännande. Det är på vissa vis som en mer utbroderad och välskriven Sidney Sheldon-bok - hela upplägget andas något som han skulle kunna tänka ut. Jag tycker väldigt mycket om Moggachs sätt att skriva, och trots att boken är lättillgänglig och underhållningsinriktad så känns den inte simpel. Jag har ännu inte läst Moggachs senare och mer kända bok "Tulpanfeber" - men den står i väntehyllan nu. Den beställde jag från adlibris redan 100 sidor in i "Stand-in", och det är väl ett betyg så gott som något!

På måndag hittar du en ny recension från mig på Bokringen. Vi ses där, om inte förr!

Söndag 20/1 2002

JT LeRoy "Sarah"
(190s, ISBN 91-89645-02-2)

För några veckor se'n lyssnade jag lite förstrött på radion, en svensk kvinna intervjuade en ung amerikansk man som hade skrivit en bok som snudd på var kultförklarad redan. Killens mamma, Sarah, var prostituerad (en s k truckhora som sålde sig på långtradarfiken i amerikanska södern), och hon hade sedan han var barn klätt ut honom till flicka och sålt honom också.

Killen hade blivit så inne i det så han ville verkligen bli truckhora (hans ordval) - den bästa, mest kända i hela världen. Han ville bli en ännu bättre hora än sin mamma. I driften att bli den där suveräna horan trillade JT ner rätt ordentligt i träsket med droger, alkohol och misshandel i kölvattnet. Så småningom hamnade han i en fosterfamilj som på något vis fick rätsida på honom, och "Sarah" är den självbiografiska boken som sprang ur upplevelserna som barn.

Jag lyssnade inte speciellt noga på den där radiointervjun, det är jag ledsen över nu. Jag hade redan hört talas om den här boken, men kopplade inte samman det hela just då, jag pysslade med annat (jag skrev här :-)) och var ganska disträ. När nu en annan bekant hade läst boken och rekommenderade den så klickade det till - ja just den, den boken vill jag ju också läsa.

Jan Gradvall uttrycker det så suveränt i sin recension; "JT LeRoy skildrar sig aldrig som ett offer utan som en storögd Alice i fel underland." och visst blir det som ett underland. Ett skruvat, absurdt underland som på ett ganska smart vis ironiserar över vidskepligheten och den religiösa fanatismen i området. Historien blir som en saga skriven på syra och LeRoy erkänner att i de stora dragen är det hans upplevelse, men var och en som läser inser att något har skett med historien på vägen.

Det finns ett driv i historien som gör att man med spänning fortsätter att läsa, hur skruvat det än är. Misären får en "trailer-trashig" plast-guldkant och man måste trots allt le åt de finurliga formuleringarna. "Jag ser så bra ut när jag går in i baren att alla slampor blir nervösare än en långsvansad katt på ett gungstolsmöte" är bara en av många meningar som får mig att rynka på pannan, fnissa och skaka på huvudet. Det spelar ingen roll att ett tragiskt öde blir till en skröna, det är gjort med... ja, vad är det gjort med? Fantasi. Svart humor. Äsch, jag hittar inte orden.

Det är rått och pang på. Tål du inte "fula ord" så ska du nog strunta i att läsa den här boken. Tror du att du tål - grattis, då har du en minst sagt annorlunda upplevelse framför dig.

JT LeRoy

Söndag 20/1 2002

Oj. Hej!

Nej, jag har inte slutat läsa, det bara råkar vara lite tomt här ändå - högst temporärt, hoppas jag. Imorgon kan du läsa en recension som jag har skrivit på Bokringen (den kommer läggas upp här också om nå'n vecka, men den första tiden har Bokringen exklusiv ensamrätt till den ;-)), jag har nämligen haft nöjet att läsa debutanten Anna Johanssons "Vissa föddes perfekta och andra som jag" som Norstedts släpper imorgon.

Samtidigt bollar jag Deborah Moggachs "Stand-in" och JT Leroys "Sarah". "Sarah" är den något modifierade (hur mycket, kan man undra) självbiografin om sonen till en prostituerad som ville överträffa mamma och bli (jag citerar) "den bästa [transsexuella] truckhoran i hela världen". En mycket annorlunda bok - fylld av mycket speciell, svart humor - som släppts från det nya förlaget Alela.

Dagarna (inklusive helgerna) fylls av mycket jobb, men jag ska försöka få upp en recension av någon av de ovan nämnda senare ikväll. Det måste bli lite fart på den här sidan igen!

Söndag 13/1 2002

Nytt år, och många passar på att byta utseende på sina sidor. Det blir toksnyggt på de allra flesta håll och jag inser att "jag borde också..." - men den riktiga energin finns inte. Äsch, jag ska inte bara skylla på energin, de där riktigt bra idéerna har inte heller behagat dyka upp.

Nu är det iallafall några små ändringar gjorda här, jag har bytt typsnitt eftersom många säger att Times är svårläst (jag har aldrig tyckt det själv, men böjer mig för opinionen) och jag tröttnade på att kolumnen med tidigare anteckningar växte sig längre än innehållet på boksidan i sig själv, så jag lade in tidigare noteringar under en rull-list istället.