Karin Slaughter "Hjärtslag"

Ny (för mig) rättsmedicinarstjärna på bokhimlen, Sara Linton, gör entré. Jag är väldigt svag för rättsmedicinare! Nåja, det är nog gamla nyheter för den som läser bokdagboken regelbundet, men ändå. Kay Scarpetta (Patricia Cornwell) - sure, Tempe Brennan (Kathy Reichs) - jaaa, Sara Linton...? Nja. Kanske.

Sara kombinerar arbetet som barnläkare på egen privatpraktik med titeln som officiell rättsmedicinare i den Lilla Staden där alla känner alla. Ganska ovanlig kombination vad gäller specialiteter, men OK då. Jag ska försöka låta bli att kinka.

En till synes vanlig kväll på skridskobanan (Sara är såklart där, hon väntar på sin dejt tillika exman Jeffrey, som dessutom råkar vara stadens polischef) får ett blodigt och dramatiskt slut då Sara hittar ett icke helt fullgånget spädbarn lemlästat till döds på en av toaletterna bara minuter innan 13-åriga Jenny (som nyss varit inne på just den toaletten, get it?) hotar ett gäng kamrater med en pistol och sedan skjuts till döds av Jeffrey. Dramatiskt, men... lite för komprimerat för mig. Too much too soon.

Den lilla staden skakas av morden och en ännu större skandal rullas upp, incest, pedofili - uscha! Otäckt var ordet, sa Bull. Parallellt med det får vi följa polisen Lena som försöker komma tillbaka till arbetslivet efter en otäck interference med en våldtäktsman som höll henne fången under lång tid, fastpsikad i golvet (!). Jag antar att den här boken måste vara lösryckt ur en serie där man fått följa Lena förut - annars verkar historien om henne mitt i allt vara ganska malplacerad och onödig. Eller så är det bara jag som är en sur och kräsen bitch. Inte helt otroligt det heller *fnys*

Jag läste en braskande recension av den här boken någonstans (fråga mig dock inte var, mitt teflonminne är för närvarande tämligen besvärande) och skrev genast upp den på måste-läsa-listan eftersom den fick sådant massivt beröm, men det här var inte min kopp te trots fina förutsättningar.

En rå historia med hemska detaljer, inget för den kräsmagade med andra ord. Jag tillhör inte den kräsmagade sorten, jag bara tyckte att... nej, det var för mycket. För många olika förfärliga öden parallellt.

Karin Slakt (Slaughter) - heter hon verkligen så på riktigt tro? Ovanligt effektfullt namn isåfall, på nån som skriver om just... slakt.

|

Måndag 24/1 2005

Ibland vill jag njuta av (relativt) små luftiga bagateller - och Amy Jenkins är inte så illa när det gäller att leverera sådana. Hon har skön humor!

Boken "Funny Valentine" är som filmen Notting Hill fast lite sådär tvärt om - Susie Dunlop (frilansjournalist med världssamvete) springer bokstavligen ihop med Världens Snyggaste Man, filmstjärnan Louis Plantagenet, och blir trots ett kopiöst inre motstånd (Susie tror att kärleken är bluff, ett rosaluddigt lurendrejeri orsakat av hormonstormar) föräääälskad, såklart.

Kan en mycket skeptisk och snudd på kärlekshatande skvallerjournalist (det är vad hon - världssamvetet till trots - blir eftersom ingen är intresserad av att publicera hennes seriösa reportage) ha en framtid ihop med en stjärna?

Ja, vad tror ni? ;)

Förvecklingar, förvecklingar (de blir snudd på irriterande till slut) - men det jag fnissar nöjt åt är den sköna humorn kring Susies engagemang bortanför journalistiken. Och mormor, jag skulle (såklart) vilja träffa Susies mormor.

"Vilt blandat, allting vunnet" (personlig bokfilosofi), roliga "trettio-nånting-böcker" har också ett existensberättigande och de kan definitivt bli sämre än så här!

Och precis som Bokmoster Sussi läser jag hela tiden Gwyneth Paltrow istället för bokens Grace Farlow och så undrar jag såklart vem Amy tänkte på när hon tänkte ihop Louis. Det kan man säääkert hitta svaret på i nån intervju nånstans, men jag ids inte leta! ;)

|

Torsdag 20/1 2005

Åh, Åh, ÅH! Alla ni som precis som jag älskade Alice Sebolds "Lovely Bones" (Flickan från ovan (se 031213), vi har lilla julafton att vänta, även om vi får vänta till hösten 2007. Det ska bli film av boken! Vem är det då som tar sig an detta? Jo, Peter Jackson, som filmatiserade Lord of the Rings med så lysande resultat. Heja Peter, hoppas att detta blir av.

PS - man får heeeemskt gärna använda min nya kommentarsfunktion, som jag limmar in i slutet av varje dags respektive notering! ;)

-------

Storfynd i biblohyllan: Om du tyckte om konceptet i "Lovely Bones" (den döda själv filosoferar och ser allt liksom lite utifrån) och fascinerades av tragiken i Columbine-massakern så finns det dessutom en chans att du kan tänkas tycka om Douglas Couplands senaste bok, Hej Nostradamus.

Coupland iscensätter en egen skolmassaker, det är omöjligt att undvika Columbinetankar. Tre pojkar - några av skolans "nördar" - tar sig in i matsalen under lunch och skjuter vilt omkring sig. Kaos. Massmord.

Den söta, välartade men hemlighetsfulla Cheryl dör i sin pojkvän (förlåt, hemlige man) Jasons famn. Jason är inte på något vis inblandad i det som händer men utsätts ändå efteråt för en veritabel häxjakt, både av Cheryls föräldrar och deras tidigare vänner i en kristen ungdomsgrupp som både Cheryl och Jason var med i. Jasons förhållande till sin fundamental-kristne far underlättas inte direkt av det som sker.

Ja, det hela blir till en serie händelser som påverkar människor i svallvågor, många år efteråt. Vi får se det genom fyra olika ögonpar - Cheryl, som rapporterar från ett stadium liksom mellan döden och himlen. Jason, som många många år efteråt berättar sin historia i ett brev för sin döde brors söner. Heather, som möter och älskar Jason men som inser att Cheryls plats på pidestalen är omöjlig att rubba. Och så slutligen Reg, Jasons far, som försöker komma till rätta med allt som hänt.

Ja, det är en allvarlig och ledsam bok, men ändå finns den där - den där alldeles speciella Couplandska klurigheten som ändå gör det till något... jag vet inte: varmt? Ja, den stannar åtminstone i mitt minne, det är ett som är säkert. Det här var min första Coupland på fem år (tror jag), jag överdoserade och läste allt jag kom över då för många år sedan och trots hans alltid lika närvarande briljans har de senaste böckerna mest bara blivit stående i bokhyllan. Nu får det vara slut med det!

-------

Sugen på glossigt magasin? I senaste numret av Femina är det extraextra-bra reportage om böcker och författare, där kan du bl a läsa om äkta paret Siri Hustvedt och Paul Auster.

|

-------

Söndag 16/1 2005

Oj! Jag råkade få med mig ett spontanköp hem från ICAs pockethylla, och vilken bok det var! Jag läste inte så ordentligt på baksidan, jag såg mest bara förort, mord på ung pojke, bla bla bla och tänkte inte mer på det. Ordfront brukar borga för kvalitet i sig och hela boken utstrålade "ta mig, ta MIG!" (jag skulle inte ha nån bok alls, egentligen, men...) <--- ja, är du boktok själv så vet du redan allt som finns att veta om DET resonemanget, eller hur? :-D

John Ajvide Lindqvist "Låt den rätte komma in"

Jag har en ganska stark misstanke om att det här är en antingen-eller-bok. Antingen så slukar man den, eller så rynkar man på näsan och gäspar. Jag slukade den.

Gillade du Michel Fabers "Under skinnet", Inger Edelfeldts "Skuggorna i spegeln", Johanna Sinisalos "Bara sedan solen sjunkit" eller kanske Neil Gaimans "Neverwhere"? Då är jag beredd att rekommendera den här boken till dig. Varmt.

Vi befinner oss i Stockholmsförorten Blackeberg 1981. Vi traskar runt i höstmörker och omges av en nästan tröstlös dysterhet.

Vi har tolvårige Oskar som är en bra kille men som av nån outgrundlig anledning blivit utsedd till klassens mobboffer. Vi har Oskars nyinflyttade granne Eli, en spröd, eterisk flicka som inte alls vill bli Oskars vän. Ändå möts de där på lekplatsen mellan husen och de liksom nöter ihop till nåt liknande en vänskap ändå. De ses bara på kvällarna, när det för länge sedan blivit mörkt. Ja, vi har dem och ett helt gäng ensamma människor i ett sorgligt men för mig mycket levande persongalleri.

Snart blommar vänskapen fullt ut och Oskar är nästan lite förälskad i Eli. Hon är konstig, visst, och hennes pappa - eller vem är han, den där äcklige farbrorn hon bor med? - är ännu konstigare men beggars can't be chosers och Oskar har ju alltid dragits till det lite underliga.

Jo, vi fattar ju vi som läser. En bit bort från Blackeberg hittas en mördad pojke i en skogsdunge, tömd på allt blod, och vi som läser vet ju det som det tar TID för Oskar att förstå. Hans bästis är vampyr. Hur hanterar man som tolvåring det faktum att ens bästa vän är en mördare? Och är det egentligen skillnad på att mörda för att man måste, eller önska att man kunde mörda bara för sitt höga nöjes skull?

Åh, jag vet inte. Det är så mycket som slår an något i mig: förorten, det perfekta porträttet av Oskar och hans plågoandar, den härliga vänskapen mellan Oskar och Eli, det smärtsamma i farbror Håkans totalförbjudna sexualitet, missbrukarnas sammanhållning, alla tidsdokument (den förfärliga låten "Hubba hubba zoot zoot", U137, Rubiks kub - författaren och jag är födda samma år, nostalgifaktorn är total), det faktum att jag så himla sällan läser skräckhistorier numera... ja, jag vet inte, men helheten är suverän och jag köper det rakt av!

På insidan av pärmen hittar jag ett citat ur en recension skriven av Eva Johansson för SvD som är så huvudet-på-spiken att jag önskar att det var jag som hade skrivit det först:

"Det vilar något storslaget och vemodigt över Lindqvists vampyrer, över deras tragiska utvaldhet och ensamhet. Här påminner han om Anne Rice, genrens moderna mästarinna - liksom i sättet att väva in ett queerperspektiv i berättelsen. Och precis som hon låter han oss se världen ur vampyrernas synvinkel. Men det är ändå långt mellan Rices svulstigt romantiska universum och Lindqvists svenska förort. Om Rice är opera är Lindqvist punk."

(det är just den där allra sista meningen som är så superduperperfekt! Referenserna till Anne Rice duggar för övrigt tätt när det talas om "Låt den rätte komma in", men det kanske är oundvikligt)

Här kan du läsa de första raderna i boken.

|

-------

Lördag 15/1 2005

Min ljuvliga katt Izzy huserar gärna i bokhyllan, att ligga bakom böckerna verkar vara mysigt (jag kan, ehum, tyvärr inte prova det själv av storleksskäl), men ertappad på bild vill hon visst INTE bli. Attans!

(det var dock en vääääldigt snyggt dyk hon gjorde, synd att bara bakfötterna kom med :))

Fredag 14/1 2005

Hej alla lärare, ni har väl sett att Månpocket vill ha hjälp med att finna unga läsare? Text från hemsidan:

"Är du lärare i en klass (från åk 7 och uppåt) som gillar att läsa böcker. Då kanske ni kan hjälpa oss. Vi ger ibland ut ungdomsböcker och många gånger kan det vara svårt att få tag på just unga människor som kan hjälpa oss att ge en bedömning.

Vi söker nu ett antal klasser till från hela landet som vill vara med i vår fokusgrupp för ungdomsböcker. Skicka oss ett mail på info@manpocket.se senast 31/1 och berätta lite om klassen (hur ni brukar läsa, hur många tjejer resp. killar ni är m m)."

|

Lördag 8/1 2005

Så knasigt det kan bli, iallafall när förläggare ska krångla till det i onödan.

Cecilia var i Sverige över jul, då passade vi på att utbyta några böcker (eller, hon hade kommit ihåg att ta med sina, jag fick skicka mina efteråt och de borde verkligen komma fram snart nu!).

Jag fick bl a en Peter Robinson, "Close to home". Jag greppade den igår och satte mig förväntansfullt i läsfåtöljen. Men... vänta här nu. Är han (Banks, huvudpersonen) i Grekland nu IGEN?

Jag ÄR tankspridd men det här kändes så märkligt välbekant. Jag hade rätt. Jag har en Robinson med namn "The summer that never was" liggande i högen brevid sängen. Samma bok, varierande titel beroende på om det är brittisk eller amerikansk upplaga. Så otroligt fånigt!

Kanske är det här vanligare än jag har insett?

Torsdag 6/1 2005

Jag är mitt uppe i tentaplugg men jag låter mig själv få läsa en del skönlitteratur ändå, jag tror att jag funkar bäst då. Vi får väl se om strategin håller!

Marie Hermanson "Hembiträdet"

Åh, den här boken har jag köat LÄNGE för att få låna, men den var väl värd att vänta på. Hermansons böcker kommer ut såpass sällan att det blir lite av en happening för mig när de väl kommer. Språket, karaktärerna, de oväntade händelserna - ja, jag är helsåld!

Yvonne gick upp för trappan till ytterdörren, låste upp och gick in. Och nu äntligen erfor hon den pirrande känsla hon föreställt sig när hon tagit det drastiska steget att söka hembiträdestjänsten för att få komma in i huset.

Yvonne är framgångsrik, hon har ett eget företag som hon byggt upp från grunden, konceptet (time managment) är en stor succé och hon har på vissa vis gjort sig umbärlig genom att anställa precis rätt personer. Hon kan spendera relativt mycket tid borta från jobbet utan att nån undrar allt för mycket, och det gör hon ibland.

Hon går många långa promenader i Området. I Området finns människor och hus av de mest skiftande slag. Rika, inte så rika, smakfulla, inte så smakfulla. Hon smyger förbi och tittar i genom fönstren, fantiserar och gör små historier kring det hon ser.

Allra mest fascinerande är huset på Orkidévägen 9. Så vackert, så smakfullt - men varför är blommorna i fönstret döda?

En dag finner hon ett anslag, familjen Ekberg som bor i hennes magiska hus söker en hemhjälp. Hon ringer, mest på skoj, för att få höra ägarens röst. Hon har inga som helst avsikter att ha något med huset att göra men steg för steg dras hon dit och plötsligt gör hon sig en alternativ identitet som Nora Brick, husets nya hembiträde.

Något är konstigt i huset och herr Ekberg mår inte bra. Var är FRU Ekberg? Spår av en kvinna finns det gott om i huset, men kvinnan själv är borta. Vad har hänt?

Innan boken är slut har en människa dött. Ja, egentligen två, men... ja.

Jag blev inte besviken, det har kanske framgått redan. Hermanson är preciiiis så bra som hon brukar vara.

Området? Var det ligger? Jag vet inte, men det JAG såg var området Ensta i Täby. Vad ser du?

Marie Hermansons hemsida

Onsdag 5/1 2005

Larry Gonick & Mark Wheelis "Genetiken i bild och bubblor"

Omläsningsfavorit! Är du nyfiken på genetikens mysterier? Skräms du av alla dessa stora och tunga böcker på engelska som formligen SKRIKER "pretentiös, omöjlig att förstå, heeeemsk" - ja, då är detta boken för dig.

En hårt kondenserad (utan att för den sakens skull bli ytlig) version av genetikens historia och nutid, serverad med en stor portion humor. Det blir knappt bättre än så.

Betyget (fyra istället för fem) kommer sin endast av att boken har några år på nacken, och det händer saker snabbt i genetikens värld. Det mesta är rätt, men på många ställen står det "detta vet vi inte än" om saker som nu, år 2005, är utredda.

Detta är en underbar bok att läsa för din egen allmänbildning, eller att sätta i händerna på en vetgirig tonåring.

-------

Dags att lägga in ännu en bok från Bokringen också!

Charlotte Erlanson-Albertsson "Socker och fett på gott och ont"

Vi vet ju egentligen hur det ligger till innerst inne, både du och jag. Eller hur? Förnuft. Man ska äta förnuftigt. "Man kan äta allt, men inte alltid". Det finns inga mirakel. Inga trollkonster som gör att vi kan äta tårta och chips för jämnan om vi ska behålla en god hälsa, oavsett hur tjusigt förpackad en eller annan ny superdiet är.

Vårt sunda förnuft till trots så snudd på VILL vi bli lurade ibland, det är så lätt att dras med. Det låter ju så bra det där med att äta obegränsat av något om man bara ser till att undvika annat - bla bla bla.

Charlotte Erlanson-Albertsson är till vardags verksam vid Lunds Universitet, hon är professor och forskare och undervisar bl a blivande läkare. På senare tid har vi dessutom fått se allt mer av henne i TV, då hon äntligen börjar få den uppmärksamhet hon förtjänar som föredragshållare och näringsguru. Man kan alltså lugnt konstatera att hon vet vad hon pratar om när hon metodiskt benar ut det där med aptit, hur vi äter, VARFÖR vi äter (att stilla hunger är ju stundtals bara en liten anledning, tyvärr). Sockerberoende är ett aktuellt ämne som också behandlas och förklaras i denna hennes senaste bok.

Charlotte går på ytan och djupet på en och samma gång. Vill du gräva ner i det molekylära så får du det, vill du skrapa på ytan så går det också alldeles utmärkt, det är bara att skumläsa. Varje kapitel delas in i tre delar, en djupare genomgång av kalla fakta, en sammanfattning och på slutet en del som behandlar Charlottes personliga refkelktioner kring ämnet som just avhandlats. Jag gillar det upplägget!

Jag tyckte att den här boken var mycket bra - och naturligtvis så gillar jag speciellt ett av Charlottes tips: avsluta middagen med något sött! Jaa, på vardagarna också. Förutom fakta och goda råd så får du dessutom en liten receptsamling i slutet av boken. Läs boken rakt av eller använd den som miniuppslagsverk, den håller för båda användningsområdena!