Molweni!
”Hej!” på xhosa

Vår väg till adoption

I början av 2001 började vi fundera på adoption på allvar. Vi anmälde oss till en studiecirkel om adoption som Adoptionscentrum arrangerade under våren. Under nio träffar lärde vi oss om vad adoption innebär, hur det går till och olika saker som är bra att tänka på under processen. Det var givande att träffa andra som gick i samma tankar för att dela erfarenheter och bearbeta beslutet. Efter att ha gått studiecirkeln var vi frälsta! Att få barn genom adoption var vad vi ville.

Under våren fick vi veta att Sydafrika var ett nytt adoptionsland. Det gjorde vårt beslut lättare och mer självklart eftersom Sydafrika ligger oss varmt om hjärtat (se rubriken Sydafrika).

Hemutredning
I maj anmälde vi oss för så kallad hemutredning. Innan man får adoptera måste kommunen utreda om ens lämplighet. Om man anses lämplig får man ett medgivande. Där står också hur gammalt barnet får vara, något som man diskuterar sig fram tillsammans med utredaren. I Göteborg är det familjerättsbyrån som utreder och sedan fattar politikerna i stadsdelsnämndens sociala utskott beslutet. Men det kan se lite olika ut i olika kommuner.

Vi träffade vår hemutredare två gånger i juni och två gånger i augusti. En gång träffade han oss var för sig och den sista gången kom han hem till oss. Hemutredningen är inte bara till för att undersöka lämpligheten, utan också för att göra en bra presentation av de som vill adoptera ett barn. Hemutredningen är viktig eftersom det är den som olika personer i det land som man vill adoptera från använder för att bilda sig en uppfattning om de blivande föräldrarna.

Vår utredare föreslog att vi skulle bli godkända och i början av hösten beslutade stadsdelsnämndens sociala utskott att vi skulle få medgivande att adoptera ett barn som är upp till ett år gammalt.

När vi hade fått vårt medgivande kunde vår kontakt med adoptionsorganisationen sätta igång på allvar. Det finns fem adoptionsorganisationer i Sverige. Vi valde Adoptionscentrum som är den enda organisation som har Sydafrika.

Livsbok till Sydafrika
Till Sydafrika behövs inte så många handlingar som till en del andra länder. Vi översatte hemutredningen till engelska, kompletterade med personbevis och en del andra mindre handlingar. Men den stora uppgiften var att skriva en livsbok. Den skulle innehålla bilder på oss, vårt boende, våra familjer, nära vänner, jobb och fritidsintressen. I livsboken skulle vi också skriva om oss själva, våra tankar om adoptionen och om vår kristna tro. Adoptionsorganisationen i Sydafrika vill att föräldrarna ska vara kristna. Det kändes både viktigt och roligt att sätta samman denna livsbok. Tillsammans med hemutredningen ligger den till grund för vilka som utses till föräldrar till respektive barn i Sydafrika.

I slutet av november 2001 skickades våra handlingar till Sydafrika. Där tas de emot av SA Cares for life som driver barnhemmet Abba House. De är de enda som förmedlar internationella adoptioner i Sydafrika. Men de har också kontakt med en del andra barnhem och fosterfamiljer.

Den 8 april 2002 fick vi det magiska telefonsamtalet om att vi fått barn som vi väntat så intensivt efter. Vi har blivit utsedda till föräldrar till Nikita. Hon är född i november 2001 - nästan på dagen när vi skickade våra papper till Sydafrika. Tre år senare är det nu dags igen. Denna gången fick vi stå i kö över ett år för att få skicka våra papper, men sedan gick det fort. Bara två månader efter att vi skickade papprena fick vi besked om att vi har en pojke - Akhanani - som väntar på oss i Kapstaden.

Föräldraskapet ett förtroende
Att få barn är en gåva, på vilket sätt det än går till. Det är alltid ett förtroende att få bli förälder, att ge omsorg och leda en människa ut i livet. Det förtroendet har blivit än tydligare för oss genom att vi får barn genom adoption. Vi har fått förtroendet att bli nya föräldrar till Nikita och Akhanani. Det är ett stort ansvar och en glädje för oss. En tid ska de vara hos oss, men sedan ska de ut i livet på egna ben.

I Kahlil Gibrans bok Profeten finns en dikt som betonar denna syn på barndom och föräldraskap som vi gärna vill dela med oss av:

En kvinna som bar ett barn vid sitt bröst sade:
"Tala till oss om Barnen."
Och han sade:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som har flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar skall gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.