Molweni resedagbok

Molweni!
”Hej!” på xhosa

Resan

Här delar vi med oss av vår resedagbok från Sydafrika.

OBS! Nu har vi lagt upp avsnitten veckovis och i slutet tillsammans med bilder. De senast utlagda avsnitten är markerade med "nytt".

Måndag 13 juni

Vi tar en promenad runt ön för att se var det är vi bor, när vi kom fram igår kväll var det ju becksvart. Lagunen är riktigt lugn och fin. Hade det varit varmare i vattnet hade det varit fint att bada här. Vi beundrar de fina husen och drömmer om vilka vi ska köpa.

På eftermiddagen tar vi en tur med bilen upp mot den berömda skogen. Först tycker vi nog att det mest är prat. Det var väl inget särskilt. Men sedan kommer vi upp i bergen till ursprungsskogen. Den är häftig, lite djungelkänsla. Vi besöker en gammal guldgruva. Vi hade sett fram emot te och scones i en stuga men de har öppet alla dagar utom - just det, måndagar. Vi tittar på Big Tree - ett träd som heter yellowwood och är 880 år gammalt. Sedan fikar vi i ett litet samhälle på vägen tillbaka. Där får vi vår scones.

Sågen ligger i samhället och Louise blir påmind om barndomsdagar hos farmor där det också fanns en såg. Samma lukt och ljud.

Tisdag 14 juni

Elliot säger sitt först ord - pappa! Louise tycker visserligen att han säger bababa. Men hon är bara avundsjuk.

Vi åker till Monkeyland några mil österut, bortanför Plettenberg Bay. Det är ett "sanctuary" för apor som varit i laboratorier, på zoo eller i privata hem och inte tagits om hand på bästa sätt. Här får de leva i ett så naturligt tillstånd som möjligt i en stor skog som är avspärrad. Vi går runt i skogen tillsammans med en guide och tittar på de 300 aporna. Det är väldigt roligt att gå runt i ursprungsskogen och komma alldeles nära aporna. Vi får inte ta på aporna, men en Herr Nilsson-apa kan inte låta bli att närma sig oss. Först hoppar han upp på min ryggsäck och axel, sedan vidare till Louise knä och upp på axeln. Besöket avslutas med en titt in hos Elliot i ryggsäcken! Nikita får sitta alldeles intill en apa, men hon är lite avundsjuk på att ingen hoppade upp på henne.

Vi äter i restaurangen och varje bord utrustas med en vattenflaska för att kunna spreja vatten på alltför närgångna apor. Det får vi många tillfällen att göra till Nikitas stora förtjusning. Men en gång när jag håller Elliot och Louise är upptagen av att filma utnyttjar en apa läget och kniper en pommes frites från Nikitas tallrik. Stor uppståndelse.

Vi åker vidare till Nature's Valley som ligger nära Monkeyland. Det är ett naturreservat vid havet som ska vara väldigt vackert. Det är det, men det börjar regna. Vi utrustar oss med choklad i kiosken och tar ändå en tur neråt stranden. Nikita hittar ett rockaägg, sedan hittar vi många fler. Regnet tilltar och vi drar oss tillbaka till bilen.

På kvällen ser vi på TV-nyheterna att Sydafrikas president Thabo Mbeki avskedar vice presidenten Jacob Zuma. Anledningen är en historia som går tillbaka flera år i tiden där Zuma har misstänkts för korruption genom att hjälpa ett franskt vapenföretag med hjälp av sin ekonomiske rådgivare Shabir Shaik och för att ha tagit emot mutor av Shaik för att gynna hans affärer. Statsåklagaren sa för tre år sedan att bevisen inte räckte till för att kunna åtala Zuma, utan åtalade bara Shaik. I förra veckan kom domen mo Shaik på 15 års fängelse för bedrägeri och korruption. I domen beskrivs Zumas och Shaiks förbindelse som korrupt. Själva menar de att de är vänner sedan frigörelsetiden och att Shaik bara hjälpt Zuma när han varit i ekonomisk knipa. Men efter domen är trycket hårt mot Zuma. Samtidigt har han stort folkligt stöd, särskilt från vänsterkanten. Många menar att domen är politisk och ifrågasätter domaren som var hårdför justitieminister i dåvarande Rodhesias regering under 1970-talet. Men nu anser Mbeki att Zuma inte kan vara kvar i regeringen innan hans egen roll har klarats ut. Alla förväntar sig att Zuma ska åtalas eftersom det har kommit fram nya bevis under rättegången mot Shaik.

Onsdag 15 juni

Vi gör Knysna på ett behagligt sätt. Vi tar en hjulångare som puttrar sakta på lagunen fram till havsmynningen och tillbaka. Jag beställer ostron och vitt vin. Ser ut mot den spegelblanka sjön och sörplar i mig ett ostron. Njuter. Tills Nikita och Louise hänger över mig och undrar om ostronet lever. Nikita smakar och gillar det. "Fast det är lite klibbigt." Louise är inte lika intresserad. Det var en mycket avkopplande tur.

Sedan sätter sig Louise och barnen på en bänk vid Knysnas waterfront medan jag besöker ett internetcafé. Nikita är fascinerad av en man som är levande staty. Hon vågar nästan inte gå förbi honom.

Torsdag 16 juni

På morgonen springer jag en runda runt ön. Det är väldigt vackert i morgonsolen men det känns att jag inte sprungit på över en månad.

Idag är det ungdomens dag i Sydafrika, till minne av Sowetoupproret 1976 då massa skolbarn dödades när de demonstrerade mot att de bara undervisades på afrikaans. Det pågår en massa saker runt om i landet. Tyvärr har vi planerat lite dåligt eftersom vi ska till en nationalpark denna dag.

Vi åker österut till Tsitsikamma. "Place of much water" betyder det, och det stämmer. Det har varit varning för "rough sea" ett tag, vilket gör att vi får ett fantanstiskt skådespel utanför vårt rum som vi ska bo i, en så kallad "oceanette" som gör skäl för namnet. Det slår stora vågor upp mot klipporna nedanför balkongen och de stiger flera meter - kanske 10 meter - upp. Vi kan stå hur länge som helst och titta på det. Ingen beklagar att det inte finns någon TV på rummet.

Utsikt från vår balkong.

Vi äter en snabblunch och ger oss ut på en promenad. Vi går genom en ursprungsskog med roliga lianer. Genom den täta skogen öppnar sig en del hål som visar den dramatiska kusten. Den täta skogen gör att man inte riktigt ser hur brant det är nedanför oss. Men man kan ana det.

Vi går fram till en hängbro som går över mynningen till Storms river. Vågorna går höga sju meter under oss när vi går över den gungiga bron. På andra sidan sätter vi oss vid stranden och fikar. Det är enastående vackert, det är svårt att sätta ord på upplevelsen.

På vägen tillbaka stöter vi på en sydafrikansk familj med två barn. Vid en sandstrand leker Nikita med dem. De springer i vattenbrynet och utmanar vågorna som kommer emot dem. Nikita älskar vatten och njuter verkligen.

Vi tar en kort tur på andra sidan av vår oceanette. Där är naturen lite kargare. Stigen är inledningen på en lång vandringsled som heter Otter trail och som tar fem dagar att vandra om man vandrar hela. Louise och jag får mersmak och vill tillbaka och vandra på riktigt med äldre barn (eller utan). Det finns en snorkelled också som verkar häftig. Tur att Sydafrika finns kvar.

Vi äter, lägger barnen och packar. Sedan överraskar jag Louise med champagne på balkongen för att fira våra 10 år tillsammans, som vi aldrig riktigt tagit oss tid att fira. Kan man tänka sig en bättre plats på jorden än under den gnistrande vintergatan och med månbelysta dramatiska bränningar i ett fantastiskt vackert land?

Fredag 17 juni

En resedag igen. Vi kommer iväg vid nio och ska klara av knappt 20 mil till Port Elizabeths flygplats. Vi har svårt att lämna Tsitsikamma. En del vägarbeten stressar oss, men vi kommer fram i god tid innan avgång så att vi hinner med lite lunch på flygplatsen. Vi vet inte hur Elliot ska reagera på flygturen och förbereder oss därför på det värsta. Vi laddar med mjölk och juice för att hjälpa till med tryckutjämning. Jag ger honom en flaska när planet taxar ut och precis innan vi lyfter somnar han. Perfekt. Sedan sover han tills maten serveras och då bryter full aktivitet ut i det trånga flygplanet. Tryckförändringarna måste påverka Elliots mage för att han kräks lite grann. Men förutom att han kräkte ner Louise fyra gånger och vispade ner en kopp kaffe i mitt knä gick premiärturen bra.

På Johannesburgs flygplats tror vi att vi ska bli mötta av Martie, men hennes kollega Denzil dyker upp. Han kör oss till Nkhangwe och Marathanas hus i Danville, i utkanten av Pretoria.

Det är underbart att komma hit. Skönt att komma till ett hem. Vi slappnar av lite. Nikita är genast stormförtjust i Marathana! Hon var väldigt liten när hon träffade dem senast för två år sedan och kan knappast komma ihåg det, men vi måste ha förmedlat positiva känslor inför att se dem igen för Nikita är entusiastisk och glad. Härligt att se.

Vi äter och pratar. Nkhangwe tar fram kalendern och undrar vad vi har för planer. Men vi har inga tidsbestämda planer. Och det känns skönt. Nu ska vi ägna några dagar åt att landa först och främst.

Lördag 18 juni

Louise, Nkhangwe och Nikita åker och handlar tillsammans med några vänners 5-åriga barn, medan jag stannar hemma med Elliot, Marathana och Nkhangwes kusin Connie som bor hos dem ibland. Vi som stannar hemma tar oss genom vår tvätt efter Garden Route-resan. Sedan tar vi det bara lugnt.

Söndag 19 juni

Nikita och jag följer med Nkhangwe och Marathana till deras kyrka medan Louise och Elliot stannar hemma. Kyrkan hör till Apostolic Faith Mission Church, som är en ganska karismatiskt inriktad kyrka. Gudstjänsten innehåller mycket sång och dans. Nikita blir nog lite matt av ljudnivån och livet så jag får bära henne hela tiden. Efter någon timme (gudstjänsten håller på över tre timmar) går vi ut på gården och leker med barnen. Barnen blir nyfikna på henne och undrar vad det är för språk hon talar. Afrikaans? Hon ser ju ut som en sydafrikan men pratar helt obegripligt för dem.

Ute på gården berättar Nkhangwe för mig att kyrkan från början bestod av vita församlingsmedlemmar, eftersom Danvilles innevånare till största del en är vita afrikaanstalande. Men nära svarta flyttade in i nya hus i närheten började de gå till kyrkan. Ett tag hölls två gudstjänster på söndagar, en på engelska och en på afrikaans. Men de vita började gå till en annan kyrka istället när de svarta blev fler i församlingen. Det är så apartheid fortlever. De vita har inte politisk makt över svarta längre, men när svarta kommer in i vita sammanhang flyttar många gånger de vita sig till andra ställen. Så är det hela tiden i alla sammanhang berätta Nkhangwe och Marathana. "We are so used to it so we don't even notice anymore" säger de.

Nikita tröttnar på kyrkan och vill absolut gå hem trots att det är en ganska lång promenad för henne. Jag tvekar eftersom det blir mina axlar som blir lidande om hon inte orkar. Men hon lovar att hon ska orka. Och det gör hon. Vi går vi förbi en trädgård och ser "mammas favoritblomma" strelizia. Det är en för oss het dag. Jag berättar för Nikita att det är ännu varmare på sommaren i Sydafrika och att det egentligen är vinter här nu. Då säger hon: "Men det är det ju inte, de bara skojar". Och det kan man ju tycka.

Några vänner till Nkhangwe och Marathana kommer förbi där hemma. De är nyfikna på oss exotiska gäster. Nkhangwe berättar efteråt att de avundsjukt undrat hur de lyckats få vita att bo hemma hos dem. Det känns både komiskt och generande.

Louise följer med när Connie skjutsas till ett barnhem i Attridgeville, ett township i närheten. Vi var där på besök för tre år sedan, men nu finns de i ett nytt hus. Connie ska jobba där som volontär en vecka. Det bor drygt 40 barn i alla åldrar där. Kvinnan som driver barnhemmet berättar att hon fortfarande inte får något statsbidrag som hon har kämpat för i 8-9 år. Hon tar emot fler och fler barn, de senaste åren en del med handikapp och utvecklingsstörning. De större flickorna lagar mat och alla barnen sätter sig på golvet längs väggarna och väntar på maten. Det finns inget att sitta på - inga bord stolar, filtar eller mattor.