Molweni resedagbok

Molweni!
”Hej!” på xhosa

Resan

Här delar vi med oss av vår resedagbok från Sydafrika.

OBS! Nu har vi lagt upp avsnitten veckovis och i slutet tillsammans med bilder. De senast utlagda avsnitten är markerade med "nytt".

Måndag 16 maj

Vi tar tåget till Simonstown, som ligger söderut nära Fish Hoek. Jag vill ha vin och Fish Hoek är Sydafrikas enda stad där lagen förbjuder försäljning av alkohol (du kan få ett glas vin till maten på en restaurang). Det är en gammal lag som kom till när Fish Hoek bildades. Men den efterlevs fortfarande.

Det blir buss till Simonstown eftersom det pågår spårarbeten. Sedan tar vi en Rikki, en extremt liten buss till centrum. Vi har fått höra att de är säkra att åka i, men det är nog säkerhet ur kriminalitetshänseende som avses. Trafiksäkra känns de inte. Vi är hungriga och hittar en trevlig hamnrestaurang. Elliot sover hela tiden, alldeles lämpligt.

Sedan promenerar vi ut till Boulders Bay där det finns en stor koloni afrikanska pingviner som är skyddade i ett naturreservat. Nikita tycker att det är kul att titta på pingvinerna som har grävt ner sig i sanden för den allt mer hårda blåsten. Elliot gillar inte blåsten alls och till slut får vi gå inomhus.

När vi åker hem blir vädret sämre och det kommer lite regnstänk. På natten börjar det storma ordenligt och det känns rätt ruggigt när det knakar i dörrar och fönster.

Tisdag 17 maj

Storm hela dagen. Vi håller oss mest inne. Jag tar en promenad till affären för att köpa mat och Louise och Nikita hittar en lekplats nära oss. Inomhusvädret gör att vi ägnar oss mer åt varandra. Vi umgås med Elliot mer på hans villkor. Han är en kul och gullig kille som reagerar mer och mer med leenden och skratt när han ser oss. Bäst av alla är storasyster. Henne kan Elliot sitta och titta på länge. Vi börjar sjunka in i gullande, dreglande och nerkräkta kläder.

Onsdag 18 maj

Även denna dag tar vi det väldigt lugnt. Vinden har mojnat och solen tittar fram på en relativt molnfri himmel. På förmiddagen städar vi och efter lunch går vi ner till stranden. Louise går till internetcaféet medan jag, Nikita och Elliot stannar vid stranden. Sjön suger tydligen för Elliot sover mest hela tiden. Under tiden inviger Nikita och jag hennes nyinköpta strandleksaker. Sedan tycker Nikita att det är dags att gå till lekplatsen. Där är en massa mammor med barn - och jag. Jag ser en vit mamma med två svarta barn. Vi tittar på varandra, nickar åt varandra, och jovisst hon har också adopterat, fast nationellt i Sydafrika. Tiggy bor med sin man Paul och barnen Sally och Luke i Sunvalley, ganska nära oss. Vi bestämmer att vi ska träffas mer.

Efter middagen är det meningen att barnen ska sova. Men Nikita somnade på vägen hem så hon kan inte sova tidigt. Och Elliot bara vaknar hela tiden. Framåt halv elva lägger sig lugnet i huset. Den personliga tiden krymper allt mer.

Torsdag 19 maj

Ett par kvällar tidigare får vi lite bry kring hur vi ska lösa bilproblematiken under vår vistelse. Hela landet är gjort för att man ska äga en bil. Att hyra en bil för hela vistelsen blir väldigt dyrt. Vi funderar på att köpa en billig bil som vi kan sälja innan vi åker hem. Vi kontaktar Louis för att se om han har några tips. You are buying other people's problem, säger han om att köpa en billig bil. Han tycker att vi ska hyra bil när vi verkligen behöver och klara oss med allmänna kommunikationer annars. Vi bestämmer oss för att det är ett bra råd.

Louis kontaktar åtta olika biluthyrare och rekommenderar en billig åt oss. Vi bokar en Toyota Tazz som levereras vid dörren för oss för ingen kostnad alls. Helt otroligt eftersom det kräver två timmars arbete för två personer att ta sig fram och tillbaka från Kapstaden till Fish Hoek. Bilen är liten men visar sig vara splitterny så vi känner oss nöjda.

Det känns kul att kunna röra sig lite mer fritt, men samtidigt nervöst att köra i vänstertrafik för första gången. Den första sträckan känner jag mig som körskoleelev på nytt. Det är inte bara trafiken utanför som känns annorlunda. Bilen är ju högerstyrd så spakarna sitter lite annorlunda. Att växla med vänster hand känns konstigt, en automat hade underlättat. Och varför sitter blinkersen på höger sida om ratten? Efter ett par dagar har jag vant mig vid vänstertrafiken men jag sätter fortfarande på vindrutetorkaren när jag ska svänga.

Vi åker till Cape Point och Godahoppsudden, de två uddarna som sticker ut från Kaphalvön, och som så många sjöfarare har fruktat. Egentligen är det Cape Point som är det farligaste rundningsmärket, Godahoppsudden ser beskedlig ut i jämförelse. En stor del av den södra halvön är nationalpark nu. Ett fantastiskt vackert landskap breder ut sig med stora hedar och höga berg. Inte helt olikt den svenska fjällvärlden men med helt annan flora, så kallade fynbos.

När vi kliver ur bilen möts vi av kraftiga kastvindar. Cape Point ska vara den blåsigaste platsen på den afrikanska kontintenten. Jag packar in Elliot innanför min jacka i bärselen. Vi ser lite roliga ut tillsammans. Louise tar ett fast grepp om Nikitas hand, så att hon inte ska flyga iväg. Sedan går vi upp till den gamla fyren på Cape Points högst punkt. Det blåser fruktansvärt mycket där men utsikten är helt otrolig. Spetsen på Cape Point består av en bergsvägg som stupar ett hundratal meter rätt ner i havet där de två oceanerna möts. Längst ute finns den nya fyren som ersatte den gamla som visade sig sitta för högt upp för att synas i dimma. Nikita tröttnar på blåsten och tar bergsbanan ner tillsammans med Louise. Jag utforskar utsikten över berget tillsammans med Elliot som sover innanför jackan.

Nere vid parkeringen möts vi av babianer som lever vilt i nationalparken. Tyvärr har människors matande (förbjudet) gjort att deras naturliga rädsla för människor försvunnit. De sätter sig på taket på bilarna och håller utkik över var det kan finnas mat. När Louise ska gå till bilen för att ge Elliot mjölk närmar sig en babian bilen oroande snabbt. Jag ropar till Louise att stänga bilen så att den inte tar sig in. En vakt kommer springande och skrämmer bort babianen. Det känns lite obehagligt eftersom babianer inte är att leka med.

Vi kör ner till Godahoppsudden och känner på den hårda blåsten även där. Sedan kör vi lite norrut till stranden Buffalo Bay för att äta lunch. Vi har en enastående vy över bergen, havet och bergen på andra sidan viken. Vi skrotar runt längs stranden och undersöker snäckor, musslor, anemoner, sjöborrar och sjöväxter som havet fört upp på stranden. Nu känns det riktigt skönt och avkopplande. Precis den naturnära familjesemester som vi hade längtat efter. Nikita trivs med att hoppa mellan stenarna och titta på de läskiga brännmaneterna. Vid Buffalo Bay ser vi en ensam struts vandra omkring. Vi känner osäkra på om den verkligen är vild eller om den har rymt från en strutsfarm. Trötta och nöjda åker vi hem.

På vägen hem åker vi genom Kommetjie (uttalas Komicki) som ligger på västra sidan av Kaphalvön. I utkanten av samhället passerar vi ett township med en massa människor som går och cyklar hem. Och vi säger - ja, just det, det är ju så här Sydafrika mest ser ut. Det är fint i Fish Hoek men vi kommer att få en överdos av det vita Sydafrika.

Fredag 20 maj

Ännu en utflyktsdag. Men vi kör inte så långt, bara till Silvermine, ett naturreservat i närheten med många vandringsleder. Vi vill bestiga berg och se utsikten över Fish Hoek och Nordhoek men Nikita är inte lika mycket med på det. Den första vägen är en tråkig grusväg uppåt så vi förstår att det inte är så kul. Dessutom är det en varm dag med brännande sol. Efter en lunch hittar vi in till den stig som vi letade efter. Nikita och Louise väljer den kortare vägen tillbaka ner till dammen som är utgångpunkten för de flesta leder.

Men jag är rejält vandringssugen och Elliot sover bak på ryggen så jag går den långa vandringen uppför bergskammen med honom. Louise tror att vi ska vara tillbaka samtidigt. Puh! Vandringen är betydligt tuffare och längre än vad jag hade räknat med. Men utsikten är hänförande. Jag ser långt åt alla håll och kan se Nordhoek med Atlanten bakom, Fish Hoek med False Bay och till och med Table Mountain.

Nikita är nöjd över att gå nerför en rolig stig. Louise är inte lika road över att leka Saltkråkan och leta efter Pelles förrymda kanin Jocke i 45 minuter (med inslag av doktorn i Madicken). Nere vid dammen fikar de på papaya och kaffe och leker vid en bäck. Då kommer en familj för att ha picknick. En liten tjej kommer fram till Nikita och Louise och undrar 'are you playing Puh sticks?'. Det är öppningen på ett par timmars vänskap och lek. Louise och Nikita bjuds in till deras picknick i väntan på mig och Elliot. När jag kommer ner till dem är jag rätt svettig och spak (men nöjd) och har en blöt karta (tappade den i en bäck som jag svalkade mig i).

Vi sitter och pratar ganska länge med Anthony och Cathrin och deras barn Mika (fem dagar äldre än Nikita) och Cloë, åtta månader. De är egentligen från Nordhoek men har de senaste åren bott mest i Australien. Nu vet de inte riktigt var de ska bo på sikt. Barnen leker och vi har en skön eftermiddag.

Lördag 21 maj

Idag tänker jag särskilt på att jag inte kan springa Göteborgsvarvet i år. Lycka till Calle! (Och det får oss osökt att undra över hur det gick i melodifestivalen, Sofia.)

Vi är rätt möra efter två utflyktsdagar i naturen och segar igång oss långsamt. Dagens projekt är att ta sig till Kommetjie någon mil bort för att besöka en Pet Show vid Kommetjie Pre-Primary School. En lätt hysterisk tillställning med hundar, katter, marsvin, undulater, leguaner, ormar och en massa barn. Men Nikita trivs med att leka i hoppslott, hoppa på studsmatta och bli ansiktsmålad till prinsessa. Som grädde på moset finns det korv, popcorn, kaka och godisklubba att köpa. Det är ju ändå lördag. Vi träffar också Tiggy och hennes familj igen. Hennes barn går på förskolan som är privat. Överskottet från dagen går till att laga taket på ett hus som läcker in vatten. Vi förundras över den låga standarden på lokalerna, trots att förskolan och det centrala samhället domineras av vita. Men gården med alla lekställningar är fin.

Sedan kör vi ner till stranden i Kommetjie för att fika. Det verkar vara ett populärt tillhåll för surfare för under tiden vi är där släntrar det ner fler och fler med våtdräkter på. Till slut ser vi fler än 20 paddla omkring därute i bukten. Riktigt kul att se de duktiga som rider längs vågorna och kan stå kvar på brädan länge. Nikita och jag badar i havet men håller oss nära strandkanten eftersom vågornas baksug utåt havet är kraftigt. Elliot sitter riktigt bra nu. Han sitter på ett badlakan och ägnar sig åt att smaka på sanden. Alla njuter av timmarna på stranden.

Söndag 22 maj

Vi går var sin gång till lekplatsen med barnen. Det börjar blåsa hårt och vräka ner regn. Vi håller oss inne. Skönt efter tre dagars bilutflykter. Här finns ingen centralvärme, men vi har lyckats koppla in elementet i sovrummet så det är varmt och gott när vi ska sova. Skönt. Jag (Louise) är en riktig frysare, men på något sätt måste jag ha vant mig vid att det är rätt svalt inne för jag fryser inte längre. Värre är det med fukten. Handdukar torkar inte. Vår räddning är att vi har en tvättmaskin med tumlare här i huset. Med småbarn är det en himla omsättning på kläderna och vi har packat lätt så vi behöver tvätta ofta. På något sätt hade vi glömt hur mycket ens egna kläder också blir nerkräkta med mera. Så det är omsättning på grejerna.