Molweni resedagbok

Molweni!
”Hej!” på xhosa

Resan

Här delar vi med oss av vår resedagbok från Sydafrika.

OBS! Nu har vi lagt upp avsnitten veckovis och i slutet tillsammans med bilder. De senast utlagda avsnitten är markerade med "nytt".

Måndag 23 maj

Bosse börjar jobba. Han har med sig 30% av sitt jobb hit och gör ett nyhetsbrev. Han jobbar på förmiddagarna hela veckan. Jag är hemma och tar det lugnt med barnen. Det är en förändring i familjekonstellationen när man kan säga ”barnen”. De har liksom blivit en grupp.

Tar en promenad i de enorma sanddynerna bakom våra kvarter på eftermiddagen. Det finns en grotta en bit bort, men Nikitas gnällfrekvens avgör saken. Vi ska inte kolla in den idag.

Tisdag 24 maj

På eftermiddagen går vi till lekplatsen vid stranden. Tiggy och barnen kommer och hämtar oss där. Det var riktigt blåsigt och vi åker istället i deras silverminibuss till Farm Village i Nordhoek. Där finns en kul lekplats och ett café i anslutning till det. Det känns som en öppen förskola utomhus. Det är ganska många föräldrar (tja, mammor alltså) och barn där. Jag åt en fantastisk citronmarängpaj. Nikita och Tiggys dotter Sally, 4,5 år, finner inte varandra riktigt, men är ändå intresserade av varandra. Kanske är de blyga. Men Nikita härjar vilt istället med andra barn som är där. Vi leker jage på gräsmattan. Då behövs inget språk. Bosse köper matchande tröjor till Nikita och Elliot. Fast det känns lite fånigt med lika klädda barn så känns det också lite rart att ha två barn som kan se så goa ut.

Onsdag 25 maj

Bosse jobbar och på eftermiddagen känner jag att jag måste ut och göra något. Vi går ner till stationen och tar tåget till Kalk Bay, bara en lite bit härifrån. När vi kommer dit önskar vi att vi bodde där istället. Det är mycket mysigare samhälle. Men å andra sidan är faktiskt inte stranden lika fin. Kanske vi har det bra där vi är ändå. Vi går ner till stranden och plockar snäckor. Det går liksom inte att låta bli. De är ju så fina! Och så annorlunda. Vi tittar på Nikitas favoriter Blue bottles. Det är en slags maneter som ser ut som små ballonger med blå trådar som bränns. Det finns massor på stranden. Nikita vill att vi ska fotografera varenda en.

Vi går till en lekplats och leker. De är inte precis i EU-standard. De känns allt lite farliga ibland, särskilt karusellerna. Det kommer en ”nanny” med en 2-3-årig flicka. Nannyn är förstås svart, men flickan vit. Nikita undrar varför flickan har en svart mamma. Hon ser det direkt. Det är ganska svårt att förklara det för en 3,5-åring. Jag funderar på vad denna resa kommer att betyda för hennes självbild. Det måste ju kännas rätt gott att inte vara i minoritet.

Vi bestämmer oss för att äta på restaurang. Vi går till ett fräckt ställe som är Kubainspirerat. Men köket har stängt mellan fyra och sex. Och det har det på de följande ställen vi går till också… Vi hamnar till slut på Kalky’s, ett fish and chips-ställe i hamnen. När väl besvikelsen lagt sig över att vi inte fick sitta inne på det flotta stället vi var på sist och njuta av vågorna utanför fönstret, så känns det rätt trivsamt och bra att sitta i hamnen och titta på fiskare och personligheter som alltid tycks hamna i hamnar. Bosse kommer i samspråk med en trevlig fiskare som inte begriper varför folk kommer till Kalk bay. Här finns ju inget å se! Och det gör det kanske inte om man alltid har bott där. Vi promenerar hem hela vägen och det är skönt att sträcka ut sig. Men halvvägs får Elliot spader och illvrålar. Han vill inte vara med om detta. Vi försöker med mat och vyssjande. Till slut somnar han av utmattning och vi håvar upp honom i bärsäcken igen och går hem i mörkret.

Torsdag 26 maj

Vi tar tåget in till Kapstaden och Two oceans aquarium. Tåget kostar 17 rand per person tor. Det tar en timme och sen åker vi skraltig buss ut till Waterfront där akvariet ligger. Vi ser läckra moräner, läskiga jättespindelkrabbor och fräckast av allt; vithajar som simmar väldigt nära oss. De är stora! Och de ser helt overkliga ut. Men de rör ju på sig så de lever ju…

Nikita imponerar med att våga använda den engelska hon kan. Hon ville åka på en leksäl men jag hade ingen växel. Hon fick ett femrandmynt och hon frågar vad ska säga. Sen går hon till kassan och säger ”Can I change” och ett artigt ”thank you” efteråt. Visst blir man stolt som mamma då.

På tåget hem prövades vi verkligen som föräldrar. Vi har nu lärt oss att Elliot har en allvarlig downperiod mellan fyra och sex ungefär. Och då skriker han! Och det gjorde han på tåget i en evighet kändes det som. Folk log och led med oss, andra gav små tips och vi blev svettigare och svettigare… Det var verkligen hemskt.

Vi längtar efter att träffa Nkhangwe och Marathana i Pretoria. Att överhuvudtaget träffa det Sydafrika vi känner sedan innan. Det vita Sydafrika vi lever i nu står mig lite upp i halsen. Men adoptionssvängen och Fish Hoek är väldigt vitt. Och att leva turistliv som vi valt att göra den här tiden är också tillgängligt mest för vita.

Fredag 27 maj

Bosse jobbar. Vi går tillsammans ner till stan. Han går till Internetcaféet och vi går vidare ner till stranden och lekplatsen. Nikita är mer intresserad av stranden så vi hamnar där. Det står en mamma med sina två barn där. De är på väg hem från skolan. Barnen leker i vattenbrynet. Det är en pojke ca 10 år och en flicka, 7 år. Nikita och flickan kavlar upp byxorna och springer efter vågorna och har det härligt ihop. Rätt var det är står Nikita på näsan och blir genomvåt. Resultatet är att båda två slänger av alla kläder och badar. Storebror hänger på. Det är en härlig syn. Just idag tänkte jag när jag gick hemifrån: ”Man behöver ju inte dokumentera precis allt man gör, man kan ju leva utan kameran ibland.” Det ångrade jag.

Tiggy kommer av en händelse och räddar oss med en handduk och extra tröja. Vi går sedan och fikar tillsammans på standrestaurangen. Och livet känns bara bra. Mmmmm

Lördag 28 maj

Vi kryssar oss in i central Kapstaden med bil. Vi promenerar i parken som ursprungligen var odlingen av frukt och grönsaker till sjöfararna. Det är fint och kul med alla ekorrar. Det är firande av afrikadagen vid South Africa Museum. Det visar sig inte vara ett så stort firande, men vi har det trevligt ändå. Lagom ståhej för en småbarnsfamilj. Vi tittar på en trumworkshop för barn. Bosse säger att han gärna skulle vilja vara med. Lite senare springer de omkring och vill ha vuxna trummare. Bosse hänger genast på och får härligt ont i händerna. Vi äter pap och lammgryta. De indiska damerna i matståndet blir helförtjusta i våra barn.

Vi går in och tittar i museet. Det är som museum är i hela världen på något sätt. Mest intressant är det om grottmålningar och om ursprungsbefolkningen. De har avgjutningar av riktiga människor och de ser läskigt levande ut i den dämpade belysningen.

Vi har parkerat på ett parkeringshus i ett sjukhus. På väg till bilen blir Nikita akut kissnödig och vi lyckas komma in på just akuten och låna en toalett. Det är lustigt vad man kan råka ut för. Med små barn måste allt lösas, och de flesta vet ju hur det är och är väldigt hjälpsamma.

Söndag 29 maj

Det är en regnig dag. Duggar mest hela tiden. Men vi vill ändå göra något så vi åker till Sololo game reserve som ligger bara några kilometer från oss. Det har lite olika bockar och antiloper och en svart noshörning som vi aldrig ser. Mysigt litet ställe med en väldigt trevlig restaurang. Och en frisör. Det kostar 50 rand att klippa sig, 38 för män. Det finns lite annat hälsoinriktat också. Mittemot ligger en så kallad ”informal settlement”, en kåkstad. Det känns så märkligt ibland med de olika världarna som ligger så nära varandra.

På eftermiddagen är vi bjudna till Tiggy och Paul tillsammans med en annan familj som just fått sitt adopterade barn. Vi äter gott, barnen leker och vi vuxna pratar en hel del adoptionssnack. På ett sätt verkar processerna vara rätt lika för adoption i Sverige och här. Men samtidigt känns det som att det inte är riktigt lika. Vet inte riktigt vad det är som gör att det känns så. Och fort går det. När de väl är igenom allt pappersarbete och rådgivning, så kan det ta någon vecka eller ett par dagar bara. Behovet är enormt. Tiggy berättar att tidigare begränsningar i ålder och annat har de lättat på. Det behövs familjer.