|
Molweni! |
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Resan Här delar vi med oss av vår resedagbok från Sydafrika. OBS! Nu har vi lagt upp avsnitten veckovis och tillsammans med bilder. De senast utlagda avsnitten är markerade med "nytt".
Vi åker till pannkakshuset för att luncha med familjen Seidel. De trodde att vi skulle leka i Rose garden. Så vi missar varandra men vi får en väldigt god lunch. Råkar på Diakonias personal som också lunchar på samma ställe. Vi har en trevlig pratstund med dem och sedan åker vi till Lethabong för att titta på familjen Nestors lilla tös. Hon heter Jenny och är helt bedårande! Vi åker vidare till The Rose för att leta upp våra borttappade lunchkompisar. De är då på väg upp till Union Buildings för familjefotografering framför Pretorias siluett. Så vi följer med. På vägen dit stöter vi på Nestors igen som också hänger på.
Tisdag 28 juni
Onsdag 29 juni
Jag håller på att få spader av för mycket hemmaliv så vi gör en utflykt till en krater som ligger några mil norr om Tswane (Pretorias nya namn). Det är varmt och dammigt. Vi har lite ynklig matsäck med oss och det finns inget café där… Men det är jätteskönt att komma ut och röra på sig. Det går inte att gå fort eller så långt med Nikita, men vi går nog 3,5 km i värmen. Så det gjorde hon bra. Det blev tydligt för mig att jag inte gillar stadssemester, jag längtar ut mycket. Torsdag 30 juni
Vi åker till Rose för att säga hejdå till familjen Seidel som åker hem i morgon. Vi missar dem. Istället kommer Nestors dit och vi pratar en stund. Så småningom leder vår jakt på Seidels oss vidare till Birdwood där familjen Balldin har anlänt under dagen. Och där är de. De är just på väg till Restaurang 41 för att äta. Det låter väldigt trevligt så vi hänger på trots att det är Elliots prime time för missmod. Han brukar vara mycket missnöjd med att vara hemifrån efter fem. Vi lyckas mata och somna honom så han är riktigt nöjd. Det är vi också. Vi är ett duktigt sällskap på nio vuxna och sex barn som får en egen hörna. Det är lite synd om det romantiska paret som också har råkat komma i samma hörna… Nikita inspireras av Joel Balldin som äter bläckfisk/calamares och vill också ha samma milkshake som han har. Det är ett livat men väldigt trevligt restaurangbesök. Åker hem nöjda med dagen. Nikita är helt hänförd över att alla pratade som vi, dvs svenska. Fredag 1 juli På morgonen gör Koni en ny frisyr på Nikita. Koni är en 22-årig släkting som bor här hos Nkhangwe och Marathana när hon inte studerar. Koni tycker att Nikita klagade mycket. Och det gör hon för hon är inte van vid den hanteringen som flickor här är av håret. Det gör ont! Men här förväntas flickorna bara stå ut med det. Många här säger att Nikita leker som en pojke. Ur svenskt perspektiv gör hon inte det. Hon bara leker helt enkelt. Det ger oss tankeställare om hur flickor förväntas uppföra sig här. De ska leka lugnt och stilla och inte bli smutsiga helst… Gränserna är snäva för en flicka här. Vi undrar hur folk här ser på oss som uppfostrare/föräldrar. Det känns inte kul om Nikita bedöms som ouppfostrad. Själva tycker vi att hon är stark och mogen för sin ålder. Marathana pratar med oss om att vi tilltalar henne på ett speciellt sätt. Och också att Nikita pratar och frågar mycket. Jag tror att det bara är det att vi svenska föräldrar oftare räknar med våra barns åsikter som värda att lyssna på, att vi kommunicerar mer med våra barn. Lite komiskt är det att alla här har lärt sig en fras på svenska som de hör ofta: Varför då? Vi åker till Lejonparken där man lär få klappa lejonungar. Det visar sig vara ett väldigt trevligt familjeställe. Vi fikar på vår matsäck och åker sen på en minisafarirunda i parken. Vi ser inga djur nästan förrän vi kommer till de inhägnade lejonen. De är stora när man är nära! Sedan går vi mot lejonungarna. På vägen får vi se att man kan mata girafferna. Vi klättrar upp på podiet och provar. Det är jätteroligt! De har en jättelång tunga som slickar mig upp till armbågen när jag matar dem. Nikita är skeptisk, men till slut bestämmer hon sig för att våga mata dem hon också. Vi kommer in till lejonungarna också. De är söta men inte så små. Vi klappar dem tillsammans med en djurskötare vars armar skvallrar om att lejonungar leker som kattungar, men så mycket mer.
Vi har börjat få lite hemlängtan. Dels för att vi vet att detta är sista delen av vår resa, dels för att det är lite trångt här och vi längtar till vår egen lägenhet. Å så är det så kallt på kvällarna. Vi längtar efter dubbla fönster och centralvärme! Lördag 2 juli Nkhangwe och Rathi åker på en bekants begravning. Den börjar 7.00! Det är så många som dör så man får ta den tid som finns på kyrkogården. Det är 300 bilar i sällskapet berättar de. Vi väntar länge på dem här hemma. Vi hade bestämt att göra en utflykt till ett naturreservat tillsammans. Men till slut åker vi själva tillsammans med Koni till Groonkloef. Det ligger ganska centralt i Pretoria. Vi tar en promenad och tänker att Nkha och Rathi hinner ikapp oss. De hittar inte oss och vi fikar.
Söndag 3 juli Vi är bjudna på söndagsmiddag efter gudstjänsten i Mamelodi. Nkhangwe är förkyld och ligger hemma på förmiddagen. Vi åker själva med Koni till kyrkan. Den är gigantisk och halvfärdig. Vi hör ingenting pga av ekot. Vi lider oss igenom gudstjänsten. När den är slut går vi fram och hälsar på pastor Nduli som välsignade Nikita för tre år sedan. Han känner igen oss. Sen åker vi hem till huset. Där är Rebo, Nkhangwes brors sambo, i full färd med maten. På söndagar är alla hemma. Vänner till Nkha och Rathi kommer också, Puleng, Daddy och Acho. Så vi är många som sitter där och äter i solen på gården. Bosse hänger lite pliktskyldigt en stund med männen vid grillen. Det är så gott att få umgås med familjen i Mamelodi.
|
|
|
En
hemmadag för mig och barnen. Bosse jobbar på universitetet i Sunnyside.
På tisdagar kommer Cynthia som tvättar och städar hos Kekanas. Idag
har hon med sig sin dotter Orathile som är lika gammal som Nikita.
Det skiljer tio dagar i ålder men ett huvud i längd. De leker och
har kul hela dagen. Vi målar, leker med play-doo och busar i kartongkojan.
Vi åker in till Kulturhistoriska museet. De har en otroligt bra utställning
om nio familjer i Sydafrika speglade genom ungdomar och unga vuxna.
Det har också en intressant utställning med miljöer från Marabastad,
det indiska området här i Pretoria. Vi har matsäck med oss och sitter
i parken utanför och fikar. Solen skiner, gräset är grönt (!). Det
är ett anspråkslöst ögonblick, men samtidigt känner jag mig så lycklig.
Det är härligt att sitta där i solen och mysa med vår lilla familj!
Det
börjar gå mot kväll och vi går tillbaka. Det visar sig vara bra mycket
längre än vi tror och vägen är dåligt markerad så vi vet helt enkelt
inte var vi är eller vart vi ska till slut. Och solen går ner…
Och de stänger grindarna klockan sex. Och Elliots mjölk är slut…
Jag hivar upp Nikita på ryggen (20 kg!) och vi går raskt. Vi tar nästan
knäcken på stackars Koni som inte är van vid detta ”svenska”
skogspromenerande. Tio i sex hittar vi till slut parkeringen….
Det blir hemfärd och en kväll med hämtmat. Alla lägger sig tidigt.
Bosse och jag sitter uppe och planerar vår resa till St. Lucia vid
kusten. Vi ska åka på tisdag och det känns skönt att komma ”hemifrån”
ett tag.
