Molweni resedagbok

Molweni!
”Hej!” på xhosa

Resan

Här delar vi med oss av vår resedagbok från Sydafrika.

OBS! Nu har vi lagt upp avsnitten veckovis och i slutet tillsammans med bilder. De senast utlagda avsnitten är markerade med "nytt".

Måndag 30 maj

Som de entusiastiska turister (som för tillfället har bil) som vi är ger vi oss ut på utflykt trots regn! Först blir det babyshopping. Vi bunkrar mat med mera i en babyaffär. Vi köper en bilstol till Elliot. Hittills har vi lånat en av Abba Adoptions. De är inte så noga med barnsäkerheten i bilar här. Försäljaren i affären tyckte att Elliot kunde sitta framåtvänd, han sitter ju och är stabil i nacken… I Sverige rekommenderar man att ha barnen bakåtvända tills de är fyra år minst. Ofta ser man barn som bara sitter i knäet på passageraren i framsätet. Nikita förbluffas över detta och återkommer ofta till att vi sett det. Hon försöker ibland förhandla sig till att sitta annorlunda när vi åker med Tiggy. Sally får sitta helt fritt. Men Nikitas mor och far har no mercy, hon ska spännas fast. Här är trafiken dessutom värre än i Sverige inbillar jag mig.

Efter inköpen åker vi till Kirstenbosch botanic garden. Det regnar. Vi går in på restaurangen och äter lunch länge. Det regnar. Vi äter dessert. Det regnar. Men då ger vi oss ut i alla fall. Det är en helt fantastisk park i sluttningen av Table mountain. Det är nog det vackraste jag sett. Det är lummigt och buskigt. Vi får dessutom parken nästan helt för oss själva eftersom det regnar. Vi längtar redan efter att komma hit en vacker dag.

Det finns ganska många strelitzior, och varje gång frågar Nikita lite lurigt ”Vems älsklingsblomma är det?” Och det är min favoritblomma. Det finns en ovanlig gul, som är uppkallad efter Nelson Mandela.

Tisdag 31 maj

Lite vardag igen. Bosse jobbar och vi andra tar det lugnt.

På eftermiddagen får vi följa med Tiggy, Sally och Luke till en rytmikgrupp. Lajbans tycker Nikita och vi dansar och springer runt och har kul. Vi bjuder hem dem på glass och fruktsallad. Det är säsong för guava och papaya. Vi äter massor och njuter. De tittar också på katten som flyttat in till oss. För några dagar sedan kom en snäll och social katt och bosatte sig i vårt garage. Vi slänger ut den och ger den inte mat, men den har bestämt sig för att stanna här. Tiggy funderar på om de kan ta hand om den. Jag hoppas det, det känns hemskt att inte ge den magra kraken någon mat.

Onsdag 1 juni

Hemmadag. Det regnar. Jag gick själv till stan och cybervärlden på Internetcaféet. Åt godis helt ifred och shoppade lite. På vägen hem kändes det underbart. Efter bara ett par timmar helt själv hade distansen återkommit och jag förundras över hur fantastiskt det är att vi kan göra denna resa.

Har lite mailkontakt med Edwin Arrison som jag lärde känna när han var i Lund i slutet på 80-talet. Han är nu anglikansk präst en bit utanför Kapstaden. Jag hoppas vi kan ses. Vi längtar efter att träffa folk. Och jag speciellt efter att träffa honom. Det var 9 år sedan sist.

Torsdag 2 juni

På natten har det blåst och stormat så att vi trodde att rutorna skulle blåsa in. Sakerna i trädgården far runt. Men nu på morgonen har det lugnat sig igen. Och det är faktiskt inte så kallt, även om det säger att det är det på TV-vädret. Det är 17-19 grader. Bara det inte regnar så är det helt okej.

Efter lunchen ligger Nikita, jag och Elliot och myser i soffan och lyssnar på en barnmusikskiva (Stoppa inte köttbullar i näsan, Markus…) och för första gången somnar Elliot lugnt i mitt knä. Utan skrik. Det känns helt underbart.

Vi går på eftermiddagen till en baby clinic och mäter och väger Elliot. Han väger idag på sin sexmånadersdag 8,8 kilo och är 69,5 cm. Nikita väger 20 kilo. Hon tycker vågen ser ut som en klocka. Vi får också träffa en barnmorska eller om det är en läkare. Hon ger oss lite ”feeding schemes” och andra råd. Intressant med skillnader i vad man anser att små barn ska äta i olika länder. Här ska de dricka roiboos te och äta pumpa (butternut). Vi känner väl måttligt förtroende. Vi får i alla fall en ny salva till honom. Jag är lite bekymrad över hans eksem. Den är inte så allvarlig, men klådan plågar honom verkar det som. På vägen hem i motregnet (vi promenerar som käcka svenskar gör) tar vi vägen om affären och köper en tårta att fira Elliot med. Han får också smaka en pyttis av citrommarängpajen fast han knappt äter mat än.

Fredag 3 juni

En lugn hemmadag mest. Barnen badar tillsammans och jag tofsar Nikitas hår. Vi får en bil levererad på eftermiddagen och åker till Solole igen så att Bosse kan klippa sig. Vi fikar och får riktigt kaffe. Och jag känner att jag egentligen längtar efter det. Kan ni tänka er att jag annars dricker pulverkaffe dagligen nu... Jo, det är svårt att tro. Men sant.

Det är en ganska kall dag vilket inte hindrar Nikita från att hoppa ner i poolen där, hon kraftigt utnyttjar mitt underläge med ett barn på magen och en man hos frisören…. Grrrrr. Hon är galen i att bada. Annars har folk här vinterkläder på sig, vilket i våra ögon ser lite konstigt ut. Det är egentligen regnkläder man skulle behöva. Men det verkar som folk här ser på det konstanta regnandet denna tid på året som undantag hela tiden. Det går inte att hitta regnkläder till barnen i barnklädesaffärer, förutom stövlar. Inte till vuxna heller, knappt ens i friluftsaffärer.

Lördag 4 juni

Efter en vecka av dåligt väder och mycket tid hemma längtar vi efter att se oss om igen. Vi har en vecka kvar här i Kapstaden och det känns plötsligt kort. Vi har en del kvar vi vill och måste göra. Vädret verkar bättre så vi bestämmer oss för att passa på att åka till Robben Island. Vi tar bilen till Waterfront i stan. Det blir riktigt skönt och vi sitter på en uteservering vid vattnet och äter lunch. Bosse leker på lekplatsen med Nikita och Akhanani. Jag får springa runt och leta efter en regnjacka. Jag hittar en, men byxor finns inte alls.

Vid tre tar vi båten ut till Robben Island. Bosse och jag är ganska spända på vad som väntar. Denna ö som vi hört om i nästan hela våra liv. Här satt Nelson Mandela fängslad i 18 av sina 27 år i fängelse. Vi vet inte riktigt vad vi ska få se.

Bosse berättare senare att när vi kliver av båten vid Robben Islands hamn och ser stora bilder från när de politiska fångarna fördes i båtar till Robben Island, väcks gamla känslor från 80-talet. En ilska över vad ett land och ett system kunde göra mot majoritetsbefolkningen. Det är fortfarande obegripligt att det kunde upprätthållas under så lång tid.

Vi instruerar Nikita att nu är det vuxentid och att mamma och pappa vill höra vad de berättar. Hon uppför sig exemplariskt hela besöket! (Lite mutad med bullar och juice.) Först åker vi på en guidad busstur runt ön. Det har varit leprasjukas bosättning, försvaret har varit här och så fängelse i olika omgångar. Idag bor här 150 personer i byn. Det är de som är guider med mera nu. De flesta är exfångar som arbetar som guider och berättar om livet som politisk fånge här. Efter bussturen får vi träffa en av dem som visar oss den delen av fängelset som hade politiska fångar. Det var egentligen tre fängelser här, ett för kriminella, ett för politiska fångar. Och ett för en enda person, en ledare i PAC som initierade passbränningar på tidigt 60-tal. Han fick inte prata med någon, och ingen med honom på de sex år han satt här.

Fängelset är minst sagt enkelt. Apartheid slog igenom även här genom bl.a. hur fångarna fick mat. De färgade och asiater fick bröd. Men det fick inte svarta. De fick mer majsgröt. Fram till slutet av 70-talet sov fångarna på en enkel filtmadrass på golvet. Sedan fick de sängar. Guiden berättar att dagen började vid halvsju. De arbetade med stenhuggeri, ett arbete som förstörde mångas ögon, kalkstenen var ljus och dammet trängde också in i tårgångar och förstörde dem. Många exfångar har problem med detta än idag. Arbetsdagen slutade vid fyra och fångarna låstes in i cellerna igen. Den cellen vi var i först bodde runt 50 fångar i. På eftermiddagar och kvällar kunde de göra vad de ville. ”One teach one” var vägledande och de som hade utbildning undervisade de som inte hade. Man var mån om att tiden i fängelset inte skulle vara till spillo. Så det var någon timme undervisning, någon stunds läsande och analys av nyheter och insmugglade tidningsartiklar och politisk skola. De hade också kulturaktiviteter, träning i veckan och framförande på helgen. Det är fascinerande hur strukturerat och starkt det var i dessa enkla förhållanden, skapade för att knäcka fångarna.

Vi får gå runt och till slut också se Nelson Mandelas cell. Jag kan bara se den kort för Elliot är inte på humör längre. Tänk att Mandela satt på de där få kvadratmetrarna så länge. Jag skulle vilja stå där länge och bara ta in det. Men krass verklighet puffar på och vi går vidare. I andra celler har de satt bilder, objekt och historier från fängelset. Det är starkt, men med två barn är det inte så lätt att ta in. Efteråt kommer vi på att vi borde ha gått på varsin fängelseguidning och turats om med barnen. I shoppen säljer de fleecetröjor och kepsar med en klatschig Robben Island logo. Det känns bara för absurt.

På ön finns också 40 000 pingviner! Helt frivilligt.

Söndag 5 juni

På eftermiddagen åker vi till Claremont för att vara med på en träff för familjer i Kapstadenområdet som adopterat. Lustigt nog samtidigt som en svensk träff arrangeras och som vi tyvärr inte kan delta i. Träffen är förlagd på ett ställe som specialiserat sig på småbarnsföräldrar. Ett stort rum med massa roliga leksaker på ena sidan och ett café på andra sidan. Perfekt. Vi beställer var sin morotskaka till kaffet och Nikita kastar sig i bollhavet. Hon har verkligen en himmelsk tid och leker med en massa barn. Kul att prata med föräldrar i Sydafrika som adopterat.