|
Molweni! |
|
|||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Resan Här delar vi med oss av vår resedagbok från Sydafrika. OBS! Nu har vi lagt upp avsnitten veckovis och tillsammans med bilder. De senast utlagda avsnitten är markerade med "nytt".
Måndag 4 juli Stora tvättardagen. Våra kläder räcker en knapp vecka, speciellt Nikitas går åt. Så förmiddagen ägnar vi åt tvätt i den halvautomatiska tvättmaskinen. Man undrar om det egentligen är någon arbetsbesparing mot att handtvätta när man måste fylla på och tömma vattnet hela tiden. På eftermiddagen jobbar Bosse igen på Sunnyside och jag sitter med barnen i Rose garden där det finns en stor lekpark. Jag har handlat på Woolworths med två sovande barn, en på magen och en i vagnen. Passar på att köpa godis till mig själv… Nikita är helnöjd med två timmars lek i parken och vi går för att möta Bosse. Nikita är nödig och vi slinker in på the Rose för att låna toan. Råkar på familjen Nestor. Säger hejdå till dem, för vi kommer nog inte att ses mer. Tisdag 5 juli Äventyret kan börja. Vi har hyrt bil en vecka och åker nu till St. Lucia vid kusten. Vi bilar hela dagen! Vi trodde i i början av planeringen att det är 50 mil. Men sedan förstår vi att det nog snarare är 60. Och det visar sig sedan vara drygt 70 mil inklusive en liten felkörning. Vi kommer inte iväg förrän vid tio så vi kommer fram sent. Det är bergigt och slingrigt sista biten. Och lite läskigt att köra i mörkret på vägar vi inte varit på förut. Så vi är bra trötta när vi kom fram. Då visar det sig att det B&B som vi bokat inte är så trevligt som vi hoppats på. Vi blir lite deppiga men löser det med att lägga oss och sova. Onsdag 6 juli Vi bestämmer oss för att försöka byta boende. När man som småbarnsfamilj mest stannar inne efter fem vill man inte sitta på höga pallar hela kvällen utan i en skön soffa. Det är allt vi begär. Lite fräscht ombonat gärna också. Vi är ju ändå på semester. Nikita och jag går över gatan för att kolla in Namib Safari Lodge (jo, det heter så) medan Louise packar. Vi kan bo där men måste bo första natten i ett hotellrum innan vi kan bo i ett rum med självhushåll. Nikita och jag bestämmer oss för att det blir bra. Inte så mycket dyrare än det första alternativet heller.
På vägen hem går vi skilda vägar. Jag stöter på försäljare som säljer något som jag tror är guava. Jag köper en påse med ca 35 stycken för 10 rand. När jag kommer hem har Louise också köpt en påse i tron att det är guava. Men det är omogen passionsfrukt! Så nu har vi 70 passionsfrukter! Louise syltgener börjar slå genom. Torsdag 7 juli Vi äter lyxig hotellfrukost i lapan utanför hotellrummet. Louise får tyvärr inte njuta så länge eftersom hon ska ut på valsafari tidigt på morgonen. Men Elliot somnar i min famn efter ett tag så Nikita och jag får en mysig stund. Vi packar ihop grejerna igen i bilen och rullar iväg 20 meter för att lasta in dem i det rum som vi ska stanna i några dagar. Efter ett tag kommer Louise tillbaka från valsafarin, lite blöt eftersom det är regnigt och höga vågor i havet - men nöjd. Hon såg drygt 30 valar som hoppade upp och visade ryggen och stjärtarna. En mäktig syn.
När vi sitter och fikar ser vi hur en våg närmar sig. Den kommer närmare och närmare. Men nu ska den väl ändå gå tillbaka? Nej, hjälp - vattnet kommer mot oss! Vi rusar upp och jag hinner bara rädda ryggsäcken. Nästan alla våra kläder blir blöta och sandiga. När förskräckelsen har lagt sig skrattar vi åt vår abrupt avslutade strandvistelse. Nu vet vad ebb och flod innebär. När jag på kvällen lagat middag, hällt upp vin och vi sitter ner, ger Louise Elliot lite mosad sötpotatis. Men han sätter det i halsen och sprutar mjölkkräk på Louise kläder, väggen och stolen. Det känns som att de fina middagarna alltid blir lätt kaotiska nu för tiden... Fredag 8 juli Idag är det dags för mitt äventyr på egen hand - snorkling vid Cape Vidal, tre mil norr om St Lucia. Även denna gång har jag tur med mina guider för jag är ensam med Jörg som ska ta mig till Cape Vidal. Det är fördelen med att vara i Sydafrika när det är vinter. Snorklingen är bara en liten del av turen, den största delen består av en guidning genom naturreservatet som vi åker genom, vilket var en överraskning för mig. Jag visste heller inte att det finns så månag spännande djur så nära inpå byn vi bor i. Vi ser zebra, impala, kudu, vattenbock, bushbock, vårtsvin, diverse fåglar (ursäkta Calle) - och det bästa av allt, två noshörningar som betar alldeles intill oss bara några meter från bilen. Jag ser till och med valar på långt avstånd från en utsiktspunkt på en sanddyn. Det finns också elefanter och leoparder området, men de är svåra att se. Jörg berättar mycket om bakgrunden till St Lucia Wetland Park. Man håller på att återskapa våtmarkerna efter att det förstörts av massaindustrin som planterat en massa träd som växer snabbt i det våta markerna men dränerar ut dem. Dödsstöten höll på bli att ett australiensisk gruvbolag ville utvinna metaller ur sanddynerna som är speciella för St Lucia, på samma sätt som bolaget gjort söder om St Lucia längs kusten. Men genom att få området förklarat som kulturvärldsarv för några år sedan är det nu skyddat. De främmande träden nedhuggna och den ursprungliga vegetationen börjar ta över. Våtmarkerna börjar också komma tillbaka och därmed det speciella djurlivet. De ursprungliga djuren sätts tillbaka allt eftersom från andra djurreservat. I slutet av året finns förhoppningsvis lejon i området. Det är en pågående process så nästa gång vi kommer hit (det måste bli en nästa gång) har säkert mycket nytt hänt. Cape Vidals strand är oerhört lång och bred. Det finns några klipprev som gör att vattnet innanför är lugnt och grunt vid ebb. Perfekt för barn och snorklare, det finns gott om båda. Jag sätter på mig snorkeln och cyklopen och vadar ut mot reven. Det är ganska höga vågor men innanför reven är det ingen fara. Jag dyker ner i vattnet och det känns genast som att vara i akvarium. Stora stim av fiskar jag aldrig sett förut simmar intill mig. De blågulrandiga är vackrast. Det är en vacker nästan religiös upplevelse, jag blir euforisk. Vågorna är först lite störande och läskiga. Jag glider iväg utan kontroll och får vatten i snorkeln. En gång får jag lite panik. Men det är ingen fara eftersom det är grunt nästan över allt. När jag lär mig hantera vågorna är det lite kul att glida med. När jag är kall och nöjd åker vi hem.
Under tiden jag är borta går Louise och barnen på promenad i skogen i utkanten av byn. De får också en fin upplevelse i den regnskogsliknande skogen. De ser markattor i träden och flodhästspår. På eftermiddagen åker vi till stranden för att bada och på kvällen har vi en braai på lammstek. Mums! Vi lägger oss tidigt för att åka på safari tidigt på morgonen nästa dag. Lördag 9 juli Klockan fem ringer klockan. Det är becksvart ute när vi åker iväg strax före sex. Anledningen till att vi åker så tidigt är att djuren är mest aktiva på morgonen och vid skymning. Mitt på dagen ligger de och slöar under en buske eller ett träd och är svåra att se. Knappt en timme senare är vi framme vid entrén till Umfolozi och Hluhluwe Game Reserve. Det är två djurreservat som sitter ihop. Hluhluwe ska vara vackrast men vi får veta att de flesta djuren har synts i Umfolozi senast. Så vi väljer den delen. Det talas tidigt om att det synts elefanter, vilket inte alltid är så vanligt. Djurreservatet är stort, flera mil, och man får inte köra fortare än 40. Ibland vill man inte ens köra så fort på de dåliga grusvägarna. Dessutom stannar man på många ställen för att titta på djuren. Så det tar flera timmar att ta sig runt.
Vi går ut starkt med att se två giraffer i gryningsljuset. Sedan ser vi impala (massor visar det sig senare), hyena, zebra, vattenbock, nyala, vårtsvin, markatter och babianer. På väg mot picknickplatsen vid Umfolozifloden tvärnitar vi helt plötsligt. En noshörning! Och en till! Vi ser sammanlagt tre vuxna och en unge. Senare ser vi fler, men vi är lika imponerade av dem varje gång. Vi äter en andra frukost med utsikt över floden och njuter av safarin. Folk vi stöter på talar om elefanterna som har synts till. Men få har sett dem. Vi möter några som säger att de sett en flock nere vid floden. Vi kör fram och tillbaka efter deras beskrivning - och till slut hittar vi dem! Fram med kikaren. Men är det verkligen elefanter? De är så långt borta. Har de en snabel? Nej, de ser mer ut som gnu eller buffel.
Vi åker vidare och det börjar bli varmt eftersom det närmar sig lunchtid. Djurens aktivitet minskar och vi ser färre djur. Det är nog kört att se lejon och elefanter. Nu ser vi bara impala, vårtsvin och babianer som inte tycks störas nämnvärt av värmen. I ett läckert gömsle ser vi två noshörningar, gnu och en del andra djur vid ett vattenhål.
Söndag 10 juli Vi åker till Cape Vidal med hela familjen. Vi går ut hårt med att se en noshörning. Men eftersom vi är trötta efter gårdagens safari är lite sent ute för att se många djur. Jag har laddat med att hyra snorkel och cyklop. Tyvärr är det väldigt blåsigt vid stranden. Det känns inte så trevligt att bli blästrad av sanden när man sitter ner. En liten besvikelse. Till slut hittar vi ett ställe närmare vattnet där det visserligen är blåsigt men sanden blöt så att den inte flyger omkring. Louise badar med Nikita. Sedan snorklar jag. Det går bättre denna gång när jag är mer van vid vågorna. Genast dyker jag nästan genom ett enormt stim med säkert hundra fiskar. Mäktigt. Jag glider med strömmen runt ett rev. Och där ser jag något ganska stort runt sticka iväg ögonblickligen från mig. En sköldpadda! Det hade jag verkligen inte väntat mig att se. Jag snorklar bredvid ett annat rev där jag ser färgglada fiskar och roliga avlånga nålfiskar med långa nosar. Till slut vågar jag mig på att glida över ett rev som ligger under vattnet och kan titta ner i alla hål och skrymslen. Det är där allt liv finns. Euforin far genom kroppen igen, jag vill stanna här för alltid. Louise provar också att snorkla, men har inte provat så mycket tidigare och är lite rädd för vågorna. När man är ovan är det lätt att flåsa för mycket i snorkeln. Men hon ser också mycket fiskar och tycker att det är häftigt. Vi åker en liten avkrok på hemvägen för att se fler djur. Vi ser ståtliga kudubockar med korkskruvshorn. Vi ser också en ensam flodhäst som betar på våtmarken.
Var vi än kommer vill vi ha mer av det. Samma här. Man kan gå tredagarsvandringar med guide och bo i bushcamp. Nästa tremånaderssemester är redan intecknad. Vi kopplar av mer och mer. Äter god fisk och skaldjur och dricker gott vin. Njuter och busar med barnen. Vi har längtat efter det här. St Lucia är verkligen fantastiskt. |
|
|
Sedan
går vi till en pizzeria. Vi äter varsin vitlöksbomb och Nikita äter
bläckfisk. Vi bestämmer oss för att inleda vistelsen i St Lucia med
en båttur på floden som går från St Lucia-sjön. Vi puttrar fram i
makligt tempo med en putslustig guide som sjunger diverse sånger på
krokodiltema för oss. Vi ser flodhästar och krokodiler. Det finns
900 flodhästar och 2000 krokodiler i området. Flodhästarna är roligast
att se. De ser lite overkliga ut. Är det inte plastatrapper som de
lagt ut? Vi ser också mycket fåglar eftersom St Lucia till stor del
består av våtmark. Fish Eagle är en stor svart vit örn. När vi åker
hemåt ser vi en stor flock pelikaner. På ca 15 videoband finns det
nu dokumenterat hur pelikanerna flyger iväg till ljudet av Elliots
skrik...
Vi
åker till Syabonga Craft Market utanför St Lucia där man kan köpa
hantverk gjort i zulubyn intill. Vi hittar lite korgar, mattor och
annat som blir bra presenter till dem där hemma. Sedan åker vi till
havet för att bada. Det ser riktigt härligt ut med de höga vågorna.
Nikita och jag badar längs kanten och vi tjuter av förtjusning när
vågorna skökjer över oss. Jag går lite längre ut själv och dyker genom
vågorna. Härligt. Det är helt behaglig temperatur - säkert 21 grader.
Det här har vi längtat länge efter. Nikita stormtrivs på stranden.
Det kommer säkert bli härliga dagar för vår badtjej. 
Vi
kör på för att komma fram till en grillplats för att grilla vår boerwurs.
Men avstånden är långa, vägarna dåliga och farten låg. Vi kör fel.
Vi är hungriga och trötta. Till slut kommer vi fram. Fram med veden
fort, det kommer att ta tid att få en bra glöd. Men familjen intill
oss kommer som räddande änglar och erbjuder oss deras glöd eftersom
de är på väg därifrån. Perfekt! På med korven och sedan äter vi nöjda
med dagens strapatser. 
Vi
drar mot oss entrén, det börjar bli sent och vi har en timmes resa
hem. Då hamnar bakom en bil som har stannat på en bro. Vad ser de?
Jo, två elefanter! De står nere i den sandiga flodbädden och silar
vatten med snabeln genom sanden. Den ena elefanten går in i buskaget
och det knakar och brakar där av knäckta grenar. Förmodligen finns
det fler där inne. Elefanten i floden står kvar länge och vi är hänförda.
Tänk att vi ändå fick se en elefant i vilt tillstånd. Nu åker vi hem
ännu mer nöjda. 