Molweni resedagbok

Molweni!
”Hej!” på xhosa

Resan

Här delar vi med oss av vår resedagbok från Sydafrika.

OBS! Nu har vi lagt upp avsnitten veckovis och i slutet tillsammans med bilder. De senast utlagda avsnitten är markerade med "nytt".

Torsdag 5 maj

Efter 13 dagars stress sedan vi fick barnbesked ska vi äntligen åka till Sydafrika. Det är ombytta roller för oss idag: Louise är stressad och har ont i magen medan jag är lugn. Vi lämnar Göteborg på kvällen och hela dagen ägnas åt det sista packandet och en storstädning av lägenheten. Det är svårt att packa för nästan tre månader i ett land där vädret kan skifta rejält. Och samtidigt hålla ner vikten. Till sist landar den incheckade packningen på 37 kilo, så vi kan ta med ytterligare 23 kilo tillbaka! Våra kära grannar Anna, Sofia och Jenny kör ut oss till Landvetter och vinkar av oss. Det gör lite ont i våra hjärtan när vi inser hur mycket Nikita kommer att sakna grannbarnen under vår långa tid i Sydafrika.

I Frankfurt byter vi plan och när vi sitter och väntar sätter sig en familj intill oss som påminner om våran. Vi går fram till dem och mycket riktigt - de är från Holland, har en son som är 3,5 år och ska nu till Kapstaden för att få en lillasyster! Kyle och Nikita finner varandra genast och efter en del lekande går de hand i hand ombord på planet till Kapstaden! Planet lyfter vid halv elva och vid halv ett får vi vår efterlängtade middag. Jag fick nästan panik när de i högtawlaren bara talade om förfriskningar och sedan frukost på morgonen. Men en flygvärdinna lugnade mig - det blir en middag. Vi fick fyra säten intill varandra så Nikita kunde bre ut sig på två säten när hon skulle sova. Jag sov ett par timmar och slumrade ett par timmar till, Louise sov bättre än hon väntade och Nikita riktigt bra, om än inte så länge som hon borde.

Fredag 6 maj

På flygplatsen mötte oss Louis och Mariette (Kapstadens Martie för er som adopterat från Pretoria). De tar hand om alla transporter och erbjuder utflykter till olika ställen runt om Kapstaden. Vi ska på bo ett guest house som heter Markotter Place. 'The best choice' säger Louis, och det kan nog vara riktigt. Lägenheten är mycket större än vi väntade. Ett stort vardagsrum med riktigt kök till, två sovrum och badrum. Det känns nästan större än hemma! Nikita kollar in poolen och vill bada genast, men det är inte så varmt idag så vi säger: en annan dag. Studsmattan i trädgården kan duga så länge.

När vi gick till affären för att handla mat frågade Nikita: 'Mamma, varför ser alla ut som jag?' Därför att i Sydafrika är de flesta svarta och du är född i Sydafrika, svarade Louise. 'Men ni är inte svarta', sa Nikita då. Även om det är saker som Nikita redan vet till stor del, ska det bli spännande att se vad denna resa kommer att betyda för henne i reflekterande över sin bakgrund. Det kan ju också vara bra för henne att känna att det är vi som ser annorlunda ut, inte hon.

Sedan kommer en av de två socialarbetarna som vi ska ha kontakt med, Tilda. Hon berättar om vad som väntar oss nästa vecka med alla möten som rör adoptionen. Hon är varm och gullig och väldigt förtjust över att vara en del av detta. Det gör också att vi börjar inse vad som ska hända. De senaste två veckorna har varit så fyllda av att få allt det praktiska att fungera, att vi inte riktigt hunnit ta till oss känslomässigt att vi faktiskt ska få en son och lillebror.

Nikita går loss på alla babysaker som vi köpt. De senaste månaderna har hon gått in i babyromantisk period, så nu kommer hon säkert frossa ordentligt. Blöjorna är spännande, om än lite trånga. På kvällen äter vi strutsbiffar!

Lördag 7 maj

Idag gör vi en heldagsutflykt med Louis och Mariette till vingårdar runt Paarl och Stellenbosch, öster om Kapstaden. Mark, Carolyn och Kyle följer också med till Nikitas stora förtjusning. Först åker vi till Fairview för att prova vin och ostar. Fantastiska piruetter i gommen när vi vandrar mellan pinotagedruvorna och den krämiga getosten! En riktig njutardag konstaterar vi när går ut lite halvlulliga på förmiddagen från vingården. Vi börjar förstå varför det finns spottkoppar vid vinprovningarna... Sedan bär det av till Bergenkelder i Stellenbosch där vi får veta hur man gör vin och en titt i deras stora vinkällare som ligger i ett bergsrum. Guidningen avslutas med en vinprovning där vi får lära oss lite mer om vinfärger, dofter och smaker. Sedan håller vi på att svimma av hunger, innan vi kommer till en vingård som heter Spier. Där äter vi lite plockmat och njuter av att se ut över vidderna. Kyle och Nikita leker på den stora gräsmattan bredvid uteterassen där vi sitter. Den här resan har inte börjat så dumt.

På programmet står Butterfly park, särskilt för barnen. När vi kommer dit har båda barnen somnat. Men vi skakar glatt liv i dem och går in. Det var ett stort växthus fullt med vackra fjärilar och andra djur. På kvällen frossar vi ett smakpaket av olika ostar från Fairview. Mums!

Söndag 8 maj

Denna dag ligger vi lågt för att ta igen oss och ladda inför morgondagen. Vi hänger mest hemma vid Markotter Place. Louise får ett halsband i mors dag-present när jag dagen insåg vad som behövdes fixas. Nikita sjunger 'ja, må hon leva' när Louise låtsassover på studsmattan och överlämnar paketet.

Jag blev till slut ändå rastlös och promenerade på eftermiddagen iväg till shoppingcentret Tygervalley. Det tog 45 minuter att gå dit och när jag kom dit hade de flesta affärer stängt för en timme sedan. Surt. Men jag hittade ändå en öppen affär med en najs och billig kavaj som blir bra i domstolen på onsdag! Det är svårt för en man att se snygg ut utan kavaj som jag övertalade mig till när jag packade.

Louise och Nikita kopplar av i en lekpark medan jag är borta. På kvällen blir det boerwurst gjord på springbok! Vi frossar också i guava och papaya. Frukten här är billig och mycket godare än hemma. Kvällen ägnade vi oss att förbereda oss för morgondagen. The Akhanani Day! Det känns annorlunda mot förra gången, då vi var mer koncentrerade på våra egna känslor. Nu tänker vi på hur det ska bli för Akhanani och att det måste bli svårt för hans fosterföräldrar att lämna honom eftersom de haft honom sedan han var bara en vecka. Och vi måste tänka mycket på hur vi ska få med Nikita i det som händer.

Måndag 9 maj

Socialarbetarna Hester och Tilda kommer och hämtar oss på morgonen. De kör oss till Ubuntu house som är ett nytt barnhem i Kapstaden som Abba Adoptions samarbetar med. Akhanani har inte bott där men det är ett bra ställe för mottagandet. Vi kommer in i ett rum, lite nervösa och blir varmt mottagna av föreståndarna. Men det känns ändå mer avspänt än förra gången. Kanske för att vi varit med om det förut, men säkert också för att Nikita är med. Hon tvingar oss att vidga våra vyer lite. Efter en stund kommer fosterföräldrarna Janice och Wilfred in med Akhanani. Louise tar emot honom och vi ser hur rödgråten Janice är och hur hon försöker hålla tillbaka gråten. Hon har tagit hand om flera bebisar tidigare som väntar på att adopteras och är väl införstådd i vad det innebär, men har självklart svårt att hålla tillbaka sina känslor inför att lämna en människa som hon älskat så mycket och följt de första månaderna i livet. Vi förklarar att vi helt och fullt förstår henne och att vi ser det som ett tecken på den kärlek och omvårdnad hon visat Akhanani.

Sedan lämnar de oss fyra ensamma en stund. Akhanani ger oss genast några försiktiga leenden och Nikita klappar stolt om sin lillebror. Hon överlämnar en babyskallra hon köpt till lillebror. Hon är väldigt gullig och fin med honom. När de andra kommer tillbaka börjar Akhanani gråta. Han är trött och behöver sova och blir antagligen upprörd när han känner igen Janice och Wilfred. Men Louise går åt sidan och gör en första hjälteinsats som lyckas få honom att sova trots att han är upprörd.

Vi får ett bra samtal med Janice och Wilfred om Akhanani. De har gjort en fantastiskt bra dokumentation av deras tid med honom. Efter att fotograferat alla tillsammans åker vi tillbaka till vårt guest house.

Nu börjar vår tid med att lära känna Akhanani. När vi fick Nikita tyckte vi att hon fann sig så bra. Men när vi ser på det efteråt kan vi se att hon länge ser förvånad ut. Det ser vi genast hos Akhanani nu. Han ger oss många leenden när vi gullar med oss, men ser samtidigt lite brydd ut. Ska han verkligen vara med oss? Ja, det ska han - hela livet. Vi är din familj nu. Nikita gör en superinsats som storasyster. Hon är med och håller i mjölkflaskan och gullar med Akhanani. Och han verkar gilla att ha fått en storasyster.

Idag är det soligt väder och då går det inte att hålla tillbaka Nikita längre. Poolen ska provas. 'Pappa badar säkert med dig', säger Louise. Men efter att ha doppat handen i vattnet säger jag att jag kan stå intill dig i kanten. Nikita kastar sig i och plaskar och frustar omkring som en valross i det kalla vattnet. När vi tycker att han kylt ner sig tillräckligt och hon bara badat en sista gång för tredje gången, går hon och upp och skakar som ett asplöv. Men är lycklig.

Vår värdinna Louise har gjort ett gulligt arrangemang med babysaker vi får låna, en ballong och present till Nikita. Hon är verkligen en toppenvärdinna som har gjort allt för att vi ska trivas.

Efter att jag har kämpat en timme med att få en skrikande Akhanani att sova, firar vi vår son med champagne. Vi har bestämt oss för att Akhananis tilltalsnamn ska vara Elliot. Men ännu känns det lite ovant för oss, han har redan blivit Akhanani för oss. Och vi kommer att använda det namnet i familjen också.

Tisdag 10 maj

På morgonen hälsar Hester på oss för att förbereda oss för domstolsbesöket dagen efter. Sedan tar vi det rätt lugnt. Vi går och till lekparken för att Nikita ska få springa av sig lite. Jag lägger Akhanani i gungorna som är så speciella för Sydafrika. De skär ut dem ur bildäck vilket gör att de är perfekt formade för att lägga en bebis i. Akhanani somnar genast.

På eftermiddagen kör Louise oss till Tygervalley eftersom vi behöver komplettera babysakerna lite. Nikita njuter av både hamburgare och glass. Innan var det lite jobbigt ett tag men nu leker livet igen. Vi hade faktiskt väntat oss fler bakslag för henne, men hon har vara väldigt stadig hittills.

Onsdag 11 maj

På morgonen hämtar Louis oss för att köra oss och holländarna till domstolen. Domaren är informell och personlig. Hon håller ett varmt tal till oss om syftet med adoptionen och vi blir riktigt rörda. Nu börjar det gå in att vi verkligen har fått en son. Socialarbetarna blir också rörda och vi konstaterar senare att de lagt ner mycket arbete på detta under flera månader och ser nu resultatet av deras arbete. Efter att ha skrivit under papper och fått dem stämplade (Nikita får stämpla egna dokument på att hon fått en lillebror) är vi även på pappret föräldrar till Akhanani.

På eftermiddagen hade vi tänkt ta det lugnt, men holländarna tänker följa med Louis till Table Mountain och Waterfront. Vi hänger på och det visar sig vara precis rätt dag. Det är nämligen ingen idé att ge sig upp på berget om inte vädret är bra, då ser man inget. Vi åker upp med den hisnande linbanan till toppen. Och där förstår man varför det heter Table Mountain. Det är alldeles platt. Och en hänförande utsikt över Kapstaden, de två oceanerna, Robben Island och Godahoppsudden. Vi vill inte riktigt åka ner igen. Men vi åker till Waterfront för att äta lite mat och strosar omkring. Det är ett stort hamnområde som gjorts om och nu innehåller affärer, restauranger, hantverk, småbåtshamn och mycket annat. Utflykten avslutas med fotografering i solnedgången med Table Mountain som bakgrund. Trötta men nöjda åker vi hem.

Torsdag 12 maj

En hektisk dag. Hester kör oss till sjukhuset där faktiskt både Nikita och Elliot är födda. Vi får inte gå in, men kan i alla fall ta bilder på byggnaden på utsidan. Känns väldigt märkligt att båda två har kommit till världen på samma sjukhus i Sydafrika, när det skulle kunna ha varit på helt olika ställen.

Sedan åker vi till Janice och Wilfred för att se hur Elliot haft det under sina första fem månader i fosterhem. De bor i ett trevligt hus i utkanten av Kapstaden och bjuder oss på lunch. Vi är lite spända inför besöket eftersom det bara har gått ett par dagar sedan vi har fått Elliot. Blir han upprörd över att se sitt gamla hem igen? Vi utrustar oss med babybjörn för att knyta Elliot närmare oss. Men ganska snabbt kan vi slappna av. Elliot känner tydligt igen sina fosterföräldrar men blir bara glad och inte upprörd. Vi känner att de har lämnat över ansvaret till oss. Det känns skönt att veta att han haft en bra och kärleksfull start i sitt liv hemma hos Janice och Wilfred.

Nikita blir mer och mer rastlös för varje nytt möte med människor. Hon har haft tuffa dagar med en lång resa, många nya människor och känner säkert av det speciella med våra möten. Det har varit slitsamt för henne och vi ser fram mot vår tid i Fish Hoek då vi ska ta igen oss och bli mer familj.

Än är det dock inte tid för avkoppling. En halvtimme efter vi kommer hem kommer våra holländska vänner på besök. Vi har bjudit dem på middag. Jag bestämmer mig för att slå på stort och går loss i köket med strutsfilé och boerwors. Jag är helt slut och vill egentligen bara gå och lägga mig, men tycker ändå att det är skönt att gå in i matlagningen. En slags meditation det också. Vi har en trevlig middag tillsammans och Nikita och Kyle leker så det bara stänker om det. När Louis kommer och hämtar holländarna hoppar Nikita in i bussen och vill följa med Kyle. Hon blir mycket upprörd över att hon inte får det. Det känns hårt att skilja dem åt eftersom vi inte vet när de kan ses nästa gång.

Fredag 13 maj

Louis kommer för att köra oss till Fish Hoek. Det är ett litet samhälle som ligger på Kaphalvön som sträcker ut sig söderut från Kapstaden med Godahoppsudden och Cape Point längst ut på spetsen. Det bor mest vita där - pensionärer och barnfamiljer - men också en del färgade och en och annan svart. Den stora begivenheten i Fish Hoek är att titta på valarna när de kommer in i False Bay, bukten som samhället ligger vid. Men det är på gränsen om vi kommer att se dem eftersom de första kan dyka upp (sic!) i juni men är säkrast att se från augusti. Vi har fått hyra ett hus i Fish Hoek genom en släkting till en kollega till Louise.

På vägen till Fish Hoek försöker jag lite trevande prata med Louis om samhällsutvecklingen i Sydafrika. Jag tänker att det kanske är känsligt att prata om politik eftersom Abba Adoptions har avrådit oss från det. Men det är inga problem alls. Louis är väldigt öppen och insatt i den politiska utvecklingen sedan det första fria valet 1994 och vägen fram till demokrati. Han berättar till och med att han varit medicinskt ansvarig för Nelson Mandelas hälsa under hans predidenttid. Låter som en rövarhistoria, men det kan säkert vara sant. Efter att ha inlett samtalet ångrar jag lite att jag inte fört det tidigare. Vi har mest fått se det vita Sydafrika, det är sådana utflykter som erbjuds. Men Louis skulle säkert kunna visa oss andra saker också om efterfrågan finns från oss som kommer från Sverige och från Abba Adoptions. Min gissning är att många inte vill eller vågar efterfråga det och att Abba Adoptions vill att vi mest ska ägna oss åt adoptionen och krydda det med någon trevlig vin- eller safaritur. Men jag tycker att sätta sig in i våra barns ursprungslands historia och utveckling i högsta grad är något som har med adoptionen att göra. Och då måste vi se något av majoritetsbefolkningens vardag. Hur ska vi annars kunna ge en förståelse och stolthet över Sydafrika till våra barn?

När vi närmar oss Fish Hoek och ser bukten som staden ligger vid och bergen som omger staden känner vi att detta kommer att bli helt fantastiskt rätt för oss. Huset som vi ska bo i är litet men mysigt och välutrustat. En liten trädgård som Nikita kan leka i. Det känns verkligen bra från första stund.

På övervåningen finns en massa leksaker. Nikita hittar en hel hög med Astrid Lindgren-filmer, så hon parkerar sig framför TVn. Det känns som att hon behöver det för att kunna koppla av. Hon behöver mycket lugn och närhet nu.

Gå till affären är det enda vi orkar med. Den ligger nära. Skönt.

Louise låter Elliot prova gröt för första gången. Det säger han inte nej till. När båda barnen sover konstaterar vi för jag vet inte vilken gång i ordningen att detta kommer att bli en skön och trevlig månad i Fish Hoek.

Lördag 14 maj

En strålande dag, som gjord för en utflykt till stranden. Det tar knappt en halvtimme att gå dit så jag tar fram bärmesen för att prova Elliots inställning till den. Han protesterar när jag sätter ner honom i den, men när jag börjar gå och omkring ser han nöjd ut. På väg ner till stranden somnar han genast av den guppande gången. Skönt att det funkar för honom. Välkommen till friluftsfamiljen!

När vi närmar oss stranden säger Nikita att det luktar hav. Det spritter till i oss när viken öppnar upp sig framför oss. Det är fantastiskt vackert med alla berg som kuliss på andra sidan False Bay. På stranden låter vi det salta vattnet skölja över fötterna. Inte jättevarmt, men inte iskallt heller. Ett snabbad ska det nog kunna bli en vacker dag som denna, men vi har inga badkläder med nu.

Vi hittar en lekplats vid stranden som verkar vara den sociala mötesplatsen för barnfamiljer. Vi ser familjer med blandade etniciteter och till och med en man med barn i bärsele! Kanske Fish Hoek är lite mer öppet än vad vi befarade?

Söndag 15 maj

En riktig slappardag. Vi tar en promenad på sanddynorna bakom våra kvarter. Passerar Peer Village, ett bostadsområde som är inhägnat med elstängsel. Läskigt.