Molweni resedagbok

Molweni!
”Hej!” på xhosa

Resan

Här delar vi med oss av vår resedagbok från Sydafrika.

OBS! Nu har vi lagt upp avsnitten veckovis och i slutet tillsammans med bilder. De senast utlagda avsnitten är markerade med "nytt".

Måndag 6 juni

Vi tar det ganska lugnt denna dag. Runt lunchtid åker vi till Nordhoeks strand en bit bort för en picknick. En vidsträckt strand med väldiga vågor. På eftermiddagen kommer Louis och Mariette för att ge oss tips för vår Garden Route-resa följande vecka. De tipsar bland annat om ett B&B som de sett när de själva var på semester i Knysna veckan tidigare. Det verkar perfekt för oss. Båda barnen bryter ihop efter en stund så det blir en lätt kaotisk tillställning.

Tisdag 7 juni

Vi åker in till Kapstaden för att ordna Elliots pass. På svenska konsulatet träffar vi Hester och Tilda - ett kärt möte eftersom vi inte träffat dem på ett par veckor. Vi lämnar foton på Elliot och ska komma tillbaka dagen därpå för att hämta det färdiga passet. Det är ett experiment att göra det i Kapstaden. Normalt måste de som adopterar i Kapstaden åka till Pretoria för att få passet och ordna de sista formaliteterna. Men eftersom vi stannar länge nära Kapstaden ska vi bli försökskaniner för att kunna göra hela processen där. Går det bra ska andra familjer slippa åka till Pretoria.

Efter besöket på konsulatet suger det i lunchtarmen. Varje gång vi har passerat en McDonalds har Nikita påpekat vad det är vad vi passerar. Men vi försöker undvika det. Nu passerar vi en McDonalds och jag frågar Nikita var hon skulle vilja äta. Svaret är självklart och när jag säger att vi kan gå till McDonalds blir hon överlycklig. När vi sitter och äter utbrister hon med tindrande ögon: "Jag älskar McDonalds". Vad säger man...

Vi promenerar några kvarter bort för att besöka District Six Museum. District Six kom till på 1800-talet och fram till 1960-talet var det en smältdegel av olika sorters människor; frigivna slavar, inflyttade svarta, vita, indier och många andra. Det var ett livligt område med många musiker och konstnärer. Men under 1900-talet görs många upprensningar i området som anses vara förslummat. Människor tvingas flytta till andra områden utanför staden, till townships. Dråpslaget kommer 1966 då apartheidregimen inför Group Areas Act som förklarar var olika folkslag får bo. District Six, liksom många andra områden, förklaras som vitt. Alla som inte är vita tvångsförflyttas. Under 20 år pågår processen och tusentals tvingas lämna sin hem som jämnas med marken. Sedan Sydafrika demokratiserades har en ny process inletts för att de som bodde i District Six ska få tillbaka sin mark. Några nya hus har byggts och förra året kunde de första flytta in. Men en stor del av området är "ockuperat" av en högskola.

Museet är inrymt i en metodistkyrka som ligger i de få kvarter som finns kvar av District Six. Museet innehåller många personliga berättelser och bilder och ger därför en bra bild av livet i District Six. Det är också givande att prata med människorna på museet. Nikita pratar med en kvinna som sitter och broderar. Kvinnan frågar Nikita hur gammal hon är. Nikita svarar "three and a half" och kvinnan berättar att hon själv är 48. Då säger Nikita att hennes mamma är "forty". Inte dåligt.

De olika problemen med boende i Sydafrika känns verkligen aktuella nu. ANC har lovat att många ska få eget boende. Till en del har ANC levt upp till löftet, men behoven är enorma och tålamodet börjar tryta efter elva år av demokrati. Runt om i landet demonstrerar människor för att få bättre boende och vatten- och elförsörjning. Ibland urartar till det upplopp. Bara ett par kilometer från oss i Fish Hoek spärrar innevånare i Ocens view av vägen och polisen går in och skjuter med gummikulor. Det är en delikat balansgång för ANC att vilja representera de som varit förtryckta så länge och samtidigt vara maktutövaren som måste ta hänsyn till olika intressen och ekonomiska realiteter.

Efter besöket på District Six museum promenerar vi några kvarter bort för att se ett monument över inledningen till närmare 400 års förtryck i Sydafrika, Castle of Good Hope, en försvarsfästning som byggdes av holländarna.

Nikita får kommentarer på gatan av andra svarta - Hello sissi (hej syster)! Hon blir lite blyg och förvirrad, men glad också.

Onsdag 8 juni

Vi åker in till Kapstaden igen för att hämta Elliots pass. Men först åker vi till Hester och Tildas kontor i Kuilsriver för att intervjua dem om nationella adoptioner i Sydafrika. Vi tänkte att det kunde vara intressant att jämföra med internationella adoptioner. Det känns sorgligt när vi tar adjö av dem definitivt för den här gången.

Efter besöket på konsultatet tänker vi att det skulle vara kul att prova på kapmalajköket i Bo-Kap-området. Men vi känner att det är lite för långt borta för våra hungriga magar, så vi hamnar på Spur istället. Väldigt sydafrikanskt det också, men på ett helt annat sätt. Grillmat och kommersiellt stuk. Vi går in för det och beställer in grillade revben. Nikita dricker en milkshake med tuggummismak som är blåfärgad. Hu.

Torsdag 9 juni

Jag åker in till Kapstaden för att delta i en townshiptur. Louise stannar hemma med barnen. Det går bra att ta med barn också, men Louise har gjort en liknande tur tidigare och tycker att jag ska få chansen att suga åt mig av det också utan att vi ska behöva balansera barnens behov med våra. Jag är väldigt tacksam för det.

Det märks att det är lågsäsong i turismen. Jag är ensam med guiden. Perfekt, då har jag alla möjligheter att ställa de frågor jag vill ställa.

Guiden börjar vid Castle of Good Hope och en mytisk berättelse om hur xhosa-folket kom till Kapstaden från östra kapområdet, ditlockade av vita människor efter att de drabbats av fattigdom och hungersnöd. Han väver in berättelsen i de ekonomiska och politiska realiteter som gjorde att männen tvingades lämna sina familjer för att ta jobb i storstaden. De bodde i trånga "hostels" som blev början till dagens townships. Senare flyttade familjerna med och i ett rum som var tänkt för 16 män bodde istället 16 familjer. Fortfarande är det så på många håll.

Vi åker förbi District Six för att få med historien om Group Areas Acts betydelse för skapandet av fler townships på de områden som vita inte vill bo i. De flesta townships i Kapstaden ligger på Cape Flats, ödslig platt sandig mark som sträcker sig ut långt utanför Kapstaden.

Vi besöker Langa, Nyanga, Gugulethu och Kayelitsha. Jag får en bra bild både av den misär och kamp för överlevnad som finns i de mängder av skjul som hemlösa sätter upp med några plåt- eller brädbitar på mark som ingen annan tagit i besiktning. Men jag får också se växande medelklassområden med småhus. Arbetslösheten är hög, 65 procent. För att möta arbetslösheten görs många imponerande insatser. Vi besöker ett hantverkscentrum där man kan lära sig ett hantverk för att kunna starta en egen verkstad. Hantverket säljs sedan på centret till turister som jag som åker runt på townshipturer. Vi besöker också en förskola och "Sydafrikas minsta hotell" - ett B&B inrymt i ett skjul i Kayelitsha! Faktiskt riktigt mysigt och det måste ge en väldigt bra känsla av townshiplivet att bo där. Något att minnas till nästa gång.

Vi åker förbi platsen där sju killar mördades av polismän 1986 i Gugulethu. Det har gjorts monument över var och en av "Gugulethu 7". Strax intill finns ett kors där den amerikanska studenten Amy Biehl dödades av några PAC-ungdomar 1993 mitt i den blodiga tiden innan det första fria valet. Båda fallen var uppe i Sannings- och försoningskommissionen. För att kunna bli friad av kommissionen måste brottet anses vara en del av de politiska motsättningarna och offren och de anhöriga uppmanades att förlåta förövarna. Polismännen blev inte förlåtna av pojkarnas anhöriga, men Amy Biehls föräldrar förlät de pojkar som redan var dömda till livstid. De fick amnesti. Hennes föräldrar skapade en fond till hennes minne som skulle stödja ungdomar på glid. Det har gjort att en av hennes mördare kommit på rätt spår och nu är en ledande person i fonden. Sydafrika är fyllt av dessa starka och motsägelsefulla öden.

Guidningen var verkligen givande. Även om jag har läst och hört ganska mycket om Sydafrikas historia och besökt townships flera gånger, var det mycket som föll på plats genom guidningen. Genom att få allt i ett sammanhang och se det konkret framför sig blir det mer förståeligt och levande. Det är också bra att få se alla sidor av townships, både de positiva och de negativa. Lämna inte Sydafrika utan att ha besökt ett township!

Louise, Nikita och Elliot åker till Tiggy för att hälsa på henne på eftermiddagen, så jag hämtar upp dem på hemvägen.

Fredag 10 juni

På eftermiddagen besöker vi några vänner till Janice och Vince för att fira deras son Thando som de adopterade för bara ett par veckor sedan. Vännerna har ett fantastiskt hus med utsikt över Atlanten och alla bergen. Nikita har kul med alla barnen och vi frotterar oss med vit välbeställd medelklass. Känns hemtamt, men vi börjar längta efter något annat.

Lördag 11 juni

Denna dag ska vi packa och städa. Det tar ett tag innan vi kommer igång. Sedan kommer Tiggy och hennes familj och hämtar "vår" katt, den som bestämde sig för att bo hos oss för två veckor sedan.Vi bjuder dem på fika och säger farväl. Det känns märkligt att inte se dem mer efter att träffat dem regelbundet under några veckor.

På eftermiddagen åker vi till Kuilsriver för att hälsa på Deleen och hennes två söner Adrian och Athan. Vernon är tyvär i USA precis samma tid som vi är i Sydafrika, men han ringer under tiden vi är där så vi får i alla fall prata lite med honom. Möjligen kan vi träffa dem båda innan vi åker hem om de kan ta sig till Johannesburg/Pretoria där vi är då. Deleen bjuder på braai (grillparty) och några vänner kommer på besök.

På kvällen packar vi och undrar om vi får med allt i bilen.

Söndag 12 juni

En riktig resedag med mycket bilåkande. Vi ska ta oss från Fish Hoek till Knysna, en resa på cirka 50 mil. Efter att ha tagit det sista svabbtaget säger vi adjö till huset och kör längs den vackra kusten mot Hottentott Holland-bergen som vi bestiger med bilen. Fantastiskt vackert. På andra sidan bergen ser landskapet annorlunda ut med riktig skog. Vi kör mot Hermanus för att hälsa på Edwin Arrisson med familj. Han var i Lund i slutet av 1980-talet och Louise träffade honom mycket då. Men det är nio år sedan sist.

Edwin är mycket intressant att prata med, han är djupt engagerad i Sydafrikas utveckling. Han arbetar i regionen med att bredda ägandet inom näringslivet genom att även svarta och färgade kan starta och äga företag. Det är en del av regeringens satsning på BEE, Black Economic Empowerment.

Edwin bor i ett nybyggt hus tillsammans med sin fru Desiree och barnen Leila, åtta år, och Lara, tre år. Nikita och Lara finner varandra genast och busar och stojar runt. Det är så tråkigt att Nikitas nya vänner ofta blir så kortvariga bekantskaper.

Efter lunch är vi tvungna att fara vidare mot Knysna, det är fortfarande långt kvar. Vi åker genom vidsträckta böljande landskap som får oss att associera till vilda västern. Efter ett par stopp är vi framme på kvällen i Knysna. Vi tas emot av en trevlig dam som driver det B&B - Rest-a-while - vi ska bo på i fyra nätter. Det ligger på en liten ö i Knysnas lagun. Vi har en liten lägenhet med självhushåll. Känns väldigt skönt.