Om Nusse

Jag är alltså en valack i mina bästa år, (f-95). Jag är tillhör rasen Varmblodig travare.Mitt riktiga namn är Corpse Reviver (en drink- namnet betyder ung. de dödas återställare!)Till vardags heter jag Nusse, eller Nusse Bus, mammas snutt eller något annat som ligger rätt på tungan hos min matte Martina.

Jag är en väldigt snäll häst! Detta utesluter ju förstås inte att jag gillar att . busa Ibland leker jag vildhäst i hagen och kommer inte när Martina vill. Jag är inte rädd för bilar, skördetröskor eller lastbilar, MEN konstiga kottar eller småstenar på en väg kan ju vara farliga (varför ligger dom där??). För att inte tala om hästormar, dom ligger och lurar i diken och vattenpölar, och bara väntar på att hoppa fram och bita en i hovarna!!

Annars är mitt största intresse MAT! Martina brukar säga att jag är en mage på fyra ben

Uppfödning

Eftersom min mamma -Fia Crown-inte kom till start bestämde sig Martina och hennes man Rolf för att betäcka henne istället. Efter mycket tittande i Trav- och galopprondens vinternummer med alla hingstannonser hade dom gjort sitt val - Lugolin. Det avgörande var hans farfar Fandango. Rolf var intresserad av korsningen Fandango - Speedy Crown ( Fias farfar).Det blev en spännande väntetid på att Fias mage skulle växa fram till fölningen.

Nusse nyfödd Nusse 1 dag gammal

Till slut kom i alla fall en blöt och vinglig liten fölunge ut =JAG! Då var det dags för det svåra namnvalet. Många namn stöttes
och blöttes. Rolf fick bestämma och då blev det Corpse Reviver. Men det var inget namn som var lätt att använda i vardagen.Det blev Rolf som hittade på hans smeknamn med - Nusse- efter sagan om Nussekudden. (så kan det gå när man har barn och ska hitta på namn)

Uppväxt

Mitt 1:a levnadsår tillbringade jag hemma på gården med min mamma och shetlandsponnyn Carix. På sommaren åkte jag på koloni, ett hingstbete utanför Uddevlla där jag gick på ett jättefint bete med 9 andra hästar. Hemma igen på hösten blev jag kastrerad! :(

Sedan var det dags för att försiktigt börja lära sig att dra en vagn.. Vi hade hjälp av en god vän - Clark Andersson- som tyvärr inte finns kvar bland oss längre.

När jag var 2 år trappade vi upp träningen. Förhoppningarna var att jag skulle gå premielopp och kvala innan årets slut. Så blev det nu inte. Jag fick en kotförskjutning i ländryggen och fick vila helt. Det tog 6 månader innan jag kunde börja dra vagn igen.Det blev aldrig någon fortsättning på travkarriären. Nog för att jag kämpade på och var träningsvillig, men det hjälte inte. Jag var aldrig tillräckligt snabb. (Ha, dom har aldrig sett mig gå race i hagen)

På hösten när jag var 3 år började Martina istället att rida in mig och bestämde att jag skulle bli ridhäst istället. Så nu kan jag kalla mig för Ridtravare.

Distansridning

Jag har alltid haft en bra grundkondition och varit framåt. Det gjorde att Martina började få funderingar på att prova på distansridning. Hon har alltid tyckt att detta verkade vara en rolig sport. Närmaste klubben som var engagerade i distansridning var Bergs Hästklubb. Martina blev medlem och 2001 red vi vår första träningsritt. Sparresäterritten på 30 km. Vi blev godkända och Martina var själaglad. 2002 red vi samma ritt igen och i maj startade vi CR 50 km - Kinnekulleritten. Även där blev det godkänt.

När hela familjen flyttade till Västervik i december 2002 var det naturligt att ta kontakt med Tjust Distansklubb. 2003 var vi med på deras Blåkullaritt 30 km. Jättekul ritt med många glada deltagare. Vi deltog även i tävlingsklass 50 km på Tjustritten men vi blev inte godkända då. Efter en målgalopp (jag blev så glad när jag tänkte på maten som väntade) hade jag 64 pulsslag/min. Fast Martina har tagit på sig det fulla ansvaret för detta. Det var synd för vi gjorde verkligen bra. Vi hade naturligtvis ingen vinstchans men vårt mål var ju att göra en godkänd ritt.

Unde 2004 har vi tagit det lugnt och inte tränat så mycket, därför blev det ingen tävling i år. Martina var däremot funktionär på Tjustritten i år. Hon var skrivare åt veterinären.

Tillbaka till toppen