En kennelkompis till Ebba har flyttat till stan, hon heter Morris och är ungefär 6 månader. Världens goaste valp, hon är helt säker på att alla hundar och människor finns till bara för henne. Hon busar med stora som små hundar och är inte sen med att dela ut en puss eller två till två- beningar. Matte som hade bestämt sig för att hon är en dobbis-människa blir ibland väldigt sugen på att kidnappa Morris och funderar på om jag kanske vill ha en grandis lillasyster istället för en dobbis lillasyster. Men matte är ganska sugen på att tävla bruks och även ifall grandisar kan vara jätte duktiga tycker matte att en dobermann funkar bättre för henne, så det blir nog en dobbis lillasyster iallafall. Ibland när Ebba är dum mot mig och piskar upp mig brukar matte trösta mig med att en dag blir jag storasyster och då kan jag bestämma och piska upp min lillasyster, vilket gör att det kännas lite bättre.

Vi var på middag hemma hos Morris och hennes matte, Helena, i lördags. Dom bor i ett gammalt vattentorn vilket medför att alla ytterväggar är runda, himla fräckt. När vi var ute på kvällspromenad skar sig Morris i ena baktassen så hon fick åka taxi in till djursjukhuset mitt i natten och sy ihop sin trampdyna, himla tråkigt.

Häromdagen när vi var nere vid havet träffade vi en Ungersk Vizsla tik, hon sprang så himla snabbt att jag inte hann ifatt. Himla oartigt tyckte jag och skällde på henne och när jag i en kurva gensköt henne och äntligen hann ifatt bet jag henne i rumpan. Hon blev skit förbannad och bet tillbaka men inte i min rumpa, herre gud lite får du väl tåla när du uppför dig så oartigt tänkte jag och fräste tillbaka sen sprang jag till matte och kramades och fick lite tröst. När det kändes bättre sprang vi iväg och busade igen och även ifall jag skällde på henne så vågade jag inte bita henne i rumpan flera gånger.

Tro det eller ej men vinter helvetet är här redan, när jag såg det sprang jag omkring och skällde och skällde på snön. Folk som såg mig tittade på mig och sen lite fundersamt på matte som fick förklara att jag hatar kyla, matte trodde att jag var lite understimulerade också och att jag älskar att skälla men det skippade hon i sin förklaring. En av alla förvånade människor önskade att hon kunde göra detsamma, skälla på snön alltså. Ebba den svickan uppförde sig som en valp och varje gång som hon dök upp inom synfältet såg hon ut som en snögumma, hon bara älskar snö.

Jag ser mig själv som en superhjältinna, jag kan se tidningsrubrikerna framför mig ”Agnes, själarnas boning (Shalimar), räddar jorden från elaka UFO´n”. Häromdagen när vi var ute på kvällspromenaden, inte ont anande om den fara som skulle dyka upp, fick jag användning av mina stolta och modiga förfäders styrka som rinner genom mitt blod. Efter bara några minuter ute i kvällens mörker hörde jag steg komma emot oss, vänder mitt stolta och kloka huvud åt vänster där jag ser detta groteska monster komma rakt emot oss. Jag insåg genast att det var nu som det krävdes en superhjältinna, moi, för att rädda min hjälplösa matte och min försynta storasyster. Jag blåste upp mig, reste raggen, svansen stod så högt som den bara kunde och jag skällde som aldrig förr. Som skjuten ur en kanon sprang jag rakt emot monstret, öga för öga och tand för tand, ondskan skulle nu få se vem som var jordens beskyddare. Väl framme stannade jag två meter ifrån monstret och fortsatte att skälla och hoppade upp och ner på stället, jag ville ge sken av kunna slita ondskans jordliga gestaltning mitt itu, självklart visste inte monstret att det tar mig mer än en halvtimme att lyckas slita bort lite pälsbitar ifrån min gosekanin. Jag ser hur monstret öppnar sitt gap och tänker att nu är min sista stund kommen, läten gurglas ut i den kalla kvällsluften och vid närmare analys låter lätena precis som ”men Agnes, då”. Jag stannar upp från mitt skällande och hoppande och tittar upp på monstret, faktiskt mycket likt grannflickan måste erkännas, fast med täcke och kudde under armen. Jag går fram och hälsar lite, sen sticker jag iväg och käkar kaninbajs i väntan på att få rädda jorden. Matte funderar på att sy en superhjältinnedräkt med tights, tajta trosor och en mantel till mig så att folk förstår att det är en superhjältinna och inte en okontrollerad aggressiv dobermann som kommer.

Vi var i Växjö och kollade på hundutställningen där, min pappa Vonedstram Vador och några av mina halvsyskon från Kennel Beckers var där. Himla roligt att träffa alla, vår granne Karin och hennes sambo Micke är sugna på en dobbis valp till våren så Karin följde med för att kolla in hundar och uppfödare. Bredvid oss stod det en jätte fin dobermann hane från Kennel Irinland, en rysk kennel, helt underbart temperament, han tog livet med en klackspark, rullade runt, busade lite och flörtade med mig och Ebba.

Ebba och jag håller på att dressera matte, enligt handboken ska man vara konsekvent, vilket vi förstås är. Som t ex häromdagen när matte hade lite bråttom till skolan för att lämna in ett sista minuten arbete, då ställde jag mig i hallen och tittade bedjande på matte, pep lite och viftade på svansen, Ebba som hade anat vad som var på gång kom också ut i hallen för att vifta på svansen och titta bedjande. Matte som redan hade bestämt sig för att lämna oss hemma och hade plockat fram frusen blodpudding till oss, började vekna, vilket förstås människodresserande hundar känner av, mera svansviftande och bedjande ögon. Konsekvent som matte är beslutar hon sig för att låta oss följa med men påtalar att om vi fryser får vi skylla oss själva. Ibland brukar matte smuggla med oss in till skolan på kvällen, hon hoppas på att om hon sitter i en hörna ska ingen märka oss, hon är lite funtad hon Ebba är ju nästan större än en dinosaurie, sist vi var med så var det 1/3 som inte såg oss men av dom som såg oss blev ingen arg utan kom fram och klappade oss.

För ca ett år sedan fick Camilla, vår granne, en filt av matte som hade varit Ebbas så häromdagen när Camilla kom upp från Skåne med bilen och lastade ut grejor, la hon filten på marken. När matte och Camilla var upptagna med något gick Ebba fram till filten, luktade på den och degade ihop den till en hög och bar in den till vår lägenhet. Sen under hela kvällen lämnade hon inte den utan tillsyn ifall matte skulle få för sig att ge bort den igen. Matte fick lite dåligt samvete och letade upp en annan filt och gav till vår granne istället.

I helgen var vi på jaktprov, inte för att matte har funderat på att börja jaga med oss utan för att Öva skulle iväg och tävla. Med Övas tävlande gick det ganska bra men det var hennes första fältprov så det är ju inte så lätt. Däremot var matte nyfiken på hur det fungerar och sen är det ju aldrig fel att jag får lite skotträning tyckte matte. Själv tränade jag inför korningen, när förarna gick med sina regnkläder på åkrarna och såg lite mystiska ut, morrade jag på dom. Det blev några skott, kändes mest som vilda västern tyckte jag men jag härdade ut, matte säger att det blir ingen brukshund av en skotträdd hund och det vill jag ju bli, brukshund alltså. Vi har börjat att träna in krypandet till lägre klass spår, jag kan 0,5 m men det går framåt. Nu kommer ett tips till alla matglada hundar från Ebba Bebba om man inte vill slicka i sig maten när matte är borta och kollar var strömmen har gått, hon kom inte så långt som till kärnkraftverket i Oskarshamn, kan man istället ställa sig precis bredvid maten, se lite försynt ut och sen skaka sig allt vad man kan, i detta fallet hamnade minst 10 Ebba Bebba hår i maten. Matte som inte är värst känslig tyckte nog att det var lite väl mycket hår i maten även för henne och ställde ner tallriken på golvet och fixade sig annat käk medan jag och Ebba mumsade i oss av köttfärssåsen och pastan, perfekt.

Mattes familj var i stan och hälsade på, vi grillade korv nere vid Kalmar slott och badade lite. När familjen åkte hemåt så ”glömde” dom mattes systerdotter, Emma, här som stannade hos oss i en vecka. Eftersom det var mattes enda lediga vecka under sommaren var det mycket skoj som skulle göras. Utöver de dagliga promenaderna var vi på Ölands Djurpark och tittade på djuren. Ebba blev kär i en ödla som hon ville ta med hem men det fick man inte sa personalen. Själv tyckte jag det var lite läskigt med alla dessa lustiga djur, man vet ju inte om dom kanske blir provocerade av att jag är en stor och ståtlig dobermann och försöker äta upp mig, inte precis vad jag önskade mig i julklapp precis. 

 Vi invigde också turisttåget som ska åka omkring med Kalmars turister på stadens gator, vi var dom enda hundarna med på tåget. Efter det gick vi till McDonalds och åt hamburgare. Det allra bästa med att ha mattes syster dotter här var att när hon åt fick jag hälften av vad som fanns på hennes tallrik, varannan spagetti till henne och varannan till mig osv., kan det vara bättre och dessutom fick jag ligga i halva hennes säng och med allt täcket på mig eftersom Emma var lite varmblodig och inte vill ha täcke.

Idag hade vi en city tur, matte skulle sätta in pengar på banken, gå till CSN och lämna in en ansökan och käka glass på stan. Mycket viktigt alltihop, banken hade stängt tidigare när vi kom dit eftersom det var helg dagen efter, inga skada skedd förutom att pengarna nog hinner sina lite till nästa öppna bankdag. Vi gick vidare till CSN där det håller på att renoveras för fullt. Jag och Ebba fick sitta utanför och vänta, men när personalen på CSN hörde att vi var med, blev matte nästan utskälld för att hon inte hade tagit med oss in. Väl inne hos CSN blev vi bemötta som prinsessor, alla klappade på oss och kelade med oss och till och med damen som var lite rädd för dobbisar smälte efter två pussar från mig, efter en kvart av kel och pussar tyckte matte det var dags för glass på stan. När vi satt på bänken och njöt av solen och värmen, kom en turistande familj från Holland och blev helt  frälsta i oss, barnen i Ebba och mannen i mig, mamman tyckte mest att vi var läskiga. Mannen var så imponerad av mig, så lugn och avslappnad, något liten kanske tyckte han om mig och berättade att han haft en dobermann tik stor som Ebba. Det har man ju aldrig hört förut, jag liten näe din skämtare tänkte jag och tittade på mannen som inte var mycket längre än matte, något liten själv kanske men påpekade jag det, nej då lite uppfostran har man ju. Matte drog för honom på engelska de tillåtna måtten för en dobermann och sa att jag minsann höll mig inom dom, 63 cm hög, men eftersom jag fick så mycket beröm för mitt coola och lugna sätt kom jag och matte snart över att han påstått att jag var något liten.  På vägen till stan träffade vi tjej gänget, schapendoesen Saskia, labradoren Fanny ( stans tjockaste hund) och bearded collien Fanny, jag kollade som vanligt om någon kanske kunde vara lite rädd för mig men det var dom inte idag heller så då passade vi på att busa lite istället.