Signe har varit på sin första hundutställning i Tollarp. Det var två tikar anmälda till Signes klass men det var bara Signe som kom. Matte var lite nervös eftersom hon inte hade någon som helst aning om hus Signe skulle hantera situationen, absolut inte föra att Signe skulle bli rädd eller något mer ifall hon skulle kissa på sig för att hon blev så glad för att se domaren eller kanske bita sig fast i någon av hans kroppsdelar eller kläder. Men Mönster Signe uppförde sig exemplariskt, stod fint, sprang fint och mumsade eller kissade inte på domaren. Domaren hade själv haft en brun dobermann och var mycket sympatisk man som visade matte hur hon skulle ställa Signe, han gav henne följande kritik;

xml:namespace prefix = o /> 

”Feminint huvud med bra parallellitet, Bra ögon och öron (alltså inte flaxande som vissa andras), kraftig benstomme, bra vinklar, parallella ben, bra rörelser, bra färger”

Gissa om matte var stolt över lilltjejen, Signe fick en etta med Hp och blev Bir- valp, visserligen ingen konkurrens av några andra valpar men när matte fick höra att av 10 boxer blev ingen Bir av samma domare så det var ju inget han bara slängde ur sig.

Det roliga var att innan vi kom till utställningen levde matte i tron om att Signe dra egentligen inte i kopplet, det är bara när jag springer lös framför henne som Signe drar i kopplet, ja just det vilken bubbla levde hon i. Signe som älskar hundar och människor drog åt alla dess håll så för att kunna gå fram och säga hej, så det var bara hem och träna mer koppel träning med vår lilla draghund.

Rex och Leo´s matte med familj var halvvägs till Portugal när vi kom fram till deras hus med Grabbarna Grus i. Emma trodde nog det var bäst att släppa ut Leo och Rex var och en för sig så att dom inte skulle skrämma Signe som ju aldrig hade träffat Grabbarna Grus förut. Så Leo gick ut först luktade på Signe i tre sekunder sen gick han iväg och luktade runder, Rex tog det ungefär lika lång tid för att bekanta sig med Signe sen tog det ungefär 7 sekunder till innan dom förskrämt rusade åt alla möjliga olika håll för att freda sina tunnhåriga bakben mot Monster Signes alla valptänder. Sen i tio dagar terroriserade och jagade Signe dom här stackars Ridgeback hanarna runder i deras egna hem och matte trodde ibland faktiskt att dom nog hade föredragit ett hundpensionat istället för att vara hemma med Signe. Signe fick urinvägsinfektion dag nr ett i Emma´s och deras hus, hon kissade ner alla fem hundfiltarna, en stycken madrass, massor av lakan m.m sen gav matte upp, klippte ett hål i en blöja och tejpade fast på´na. Tvättade upp allting och hoppades att Grabbarna Grus familjen inte för resten av sitt liv skulle behöva leva med urinstanken. Under dessa tio dagar nere i Skurup hann Signe med att prova IPO, vilket hon tyckte var lajbans, agility, vilket hon tyckte var lite underligt, lydnad och bruks vilket gick ganska bra. Annars var det mest lattjo lajbans på tomten medan den spelgalna matten fördjupade sig i Burnout- xboxspel.

Efter väldigt lång väntan och innan det blev beslutat om vem som skulle bli Signe, så fick vi äntligen beskedet dagen innan hämtning. Fröken röd var den som resten av sitt liv skulle kallas för Signe och förgylla vår skånska vardag och matte blev jätte glad. Allt gjordes klart i lägenheten och i bilen för Signes entré till vår värld, ännu en färd till Stockholm blev av, denna gången utan några tråkiga episoder. Matte fick äntligen hämta hem lilltjejen och pussa, krama och lukta på henne i det oändliga. När matte bar ut Signe till bilen tittade jag och Ebba på henne, matte alltså och undrade om hon kunde dumpa det lilla knytet och komma in till oss i bilen. Men nej matte undrade om vi ville komma ut och hälsa på lillsyrran vilket vi absolut under inga omständigheter som helst ville. Jag hoppade bak till Ebba och stannade där under resten av resan, Ebba som varit med om något sådant här förut tog det hela med ro och hetsade inte upp sig men lät sig inte heller charmas av Signe. Nu visade sig Signe vara oerhört lätt att ha att göra med även ifall jag visade alla mina stora vassa tänder för henne så skrämde det inte henne på flykt. Efter tre dagar tänkte jag att lite lek kanske jag inte skulle dö av men fy rackarns vad äckligt när hon mitt under leken bara sätter sig och kissar. Jag tittade på henne och sen jag gick jag och satte mig i soffan, kissa inne det gör man ju bara inte. Ebba låg i Ebba Bebba soffan II och mycket skeptiskt synade nytillskottet men även hon charmades av den mycket orädda och framåt lilla valpen som tultade omkring i vår lägenhet, det var mest när hon kissade inne som vi rynkade på näsan och gick där ifrån. Matte var helglad eftersom Signe verkade vara ett underbarn, superduper lätt att ha att göra med. Tja hon visste inte riktigt vad som komma skulle, Monster Signe.

Tisdagen den 19 april såg matte lilla Signe och hennes syskon i verkligheten för första gången och det var verkligen värt hela gårdagens episod (läs föregående text, 18 april). Dom små liven fixade runder, lekte, terroriserade sin stackars mamma, bet folk i benen men mest av allt charmade dom alla som kom i deras närhet. Alla var gudomligt söta men det var just två stycken dobbis fröknar som matte fastnade extra lite för, det var lilla fröken svart, så tillgiven, gosig och bara helt underbar och fröken röd som verkligen var coola tjejen och utmärkte sig genom att lite försynt piska upp sina syskon. Nu var det ju så att Signes uppfödare skulle välja ut en hund till matte, som hade helt förnuftigt ställt sig in på vem det än blev av dom underbara små ligisterna som for fram i sin utehage så skulle hon älska den lilla till fullo.

Måndagen den 18 april, typ någon gång under eftermiddagen satte vi oss i bilen för en färd till Stockholm och kennel Jean Dark. Allt var frid och fröjd, livet lekte och matte pratade i telefon med Röda Farans(volvons) ägare som undrade hur gamla Bettan gick. Bara fint, säger matte när vi rullade förbi Linköping utan att säga peppar, peppar ta i trä. Eftersom matte är en fena på att prata i mobil tog batteriet slut mellan Linköping och Norrköping. Vid avfart 124 ca 1 mil norr om Norrköping vid nio på kvällen slutar bilen att funka, den står helt stilla, rör sig inte en cm. Matte knatar ut med en varningstriangel på E4 och sätter sig i bilen för att fundera ut en lösning eftersom mobilen inte heller är brukbar. Efter ca 20 min och ett antal lastbilar som dundrat förbi bara ett par dm från vår bil bestämde sig matte för att handgripligen knuffa bilen av E4 in på avfarten för att där kunna stoppa någon som kunde bogsera oss in till Norrköping eller låna oss en telefon. Att putta bilen av E4 var ett projekt bara det men att få någon att hjälpa oss var fasiken ännu svårare. När matte hade stannat fyra bilar och ingen hade lust, möjlighet eller av annan orsak inte kunde hjälpa oss gick matte tillbaka till bilen och var faktiskt tvungen att gråta några tårar, inte för att hon trodde att det skulle hjälpa men det kanske skulle kännas lite bättre. Tro det eller ej men bil nr fem stannade, jag vet inte om det berodde på att matte stod mitt i vägen eller ej, och med lite övertalning lyckades matte att få de två männen att bogsera oss till närmsta kvällsöppna mack i Norrköping. En mycket lycklig matte satte sig i bilen och färden började, ca 10 minuter senare ser matte stadensljus, vår trygghet närma sig. När vi var bara ett stenkast från Norrköping svänger våra räddare in mot ett öde industriområde och mattes lycka kändes väldigt kort. Våldtäkt, mord och andra otäcka saker dök upp i hennes tankar, hon svalde hårt, låste alla bildörrar och hoppades att min och Ebbas närvaro skulle hindra bogserarna från att göra något dumt. Efter ca fem minuters färd genom de mörka, tomma och öde gatorna stannar bilen och männen kliver ut och närmar sig vår bil, matte kallar på mig så att jag sitter mig i sätet bredvid och vevar ner rutan max

xml:namespace prefix = st1 ns = "urn:schemas-microsoft-com:office:smarttags" />3 cm. Lite käckt undrar dom ifall matte tror att dom har lurat ut oss i ingenmansland och tittar in i bilen, matte mumlar något otydligt till svar och vågar fortfarande inte lämna bilen. Dom säger att det inte finns någon nattöppetmack i Norrköping och att det är bättre för matte att sova i bilen bredvid killen som ska sova i sin lastbil. Vare sig det var sant eller inte så blev det så att vi sov tätt ihop, jag, matte och Ebba i bilen bredvid vår bogserar kille och det var en jäkligt kall natt måste vi säga. På morgonen var vårt stora uppdrag att hitta en mekaniker som kunde fixa Bettan, killen som bogserade oss visade sig vara en ytterst vänlig och hjälpsam kille och hjälpte oss på många sätt och vis men ett kort tag kvällen innan bultade mattes så annars coola hjärta något fortare än vanligt. Tro det eller ej men vi hittade en världens helyllekille till som fixade kamremmen, som hade bestämt sig för att kasta in handduken i Norrköping vid avfart 124 måndagen den 18 april 2005. Sen vid tolv samma dag bar det iväg till Stockholm och lilla Signe.

Vi var St Bernhards vakt en vecka, nu var det så att vi egentligen inte hade träffat just Wille så himla mycket innan men det gick jätte bra ändå. Först började Ebba med att gå rakt in i hans hus och sa helt sonika att nu var det hon som bestämde, världens snällaste Wille tog ett steg åt sidan och sa okej då. Snabbtänkt som man är bestämde jag mig för att rida på samma våg så jag stövlade in i huset och sa att jag är den som bestämmer efter Ebba, jaha sa Wille och hängde inte upp sig på detta. Eftersom Wille nu var en sådan hyvens kille bestämde vi oss för att lära honom lite bra ha grejor när man är en vakthund på landet. Vi ställde oss nere vid hagen och skällde mot skogen, men vet ju aldrig det kan ju komma någon därifrån. Wille rykte på axlarna och sa något om att det såg helt tomt ut och var det inte att slösa energi att skälla i onödan. Lite stryk fick han, ifrågasätta auktoriteter som dessutom är så himla stadsvana som vi är. I slutet av veckan var han nästan helt fullärd. När någon cyklade förbi gården i nerförsbacken sa vi inget men när någon kom från andra hållet i uppförsbacken hade vi en himla bra plan. Först stod vi alla tre på infarten helt stilla och skällde, cyklisten blev först lite skrämd men när cyklisten såg att vi stod helt stilla lugnade sig personen. Det var då vi satte in stöten, Ebba och Wille sprang ifatt cyklisten, Wille sprang bakom och skällde och Ebba sprang bredvid och skällde. Vi hade skit roligt, ni skulle ha sett deras miner, ja jäklar vad folk kan cykla om dom får lite motivationshjälp. Matte tyckte dock inte det var lika roligt även ifall hon var imponerad av farten som den förskrämda cyklisten fick upp i uppförsbacke.

Vi följde med Rex och Emma på Rex´s MH, det var jätte intressant att se hur Rex hanterade alla dess olika lustiga situationer som uppstår. Han tyckte ungefär som jag tyckte på min korning, skicka fram sin matte för att se om man mister liv eller lem om inte så kan man ju gå fram och visa sig lite från styva linan. Sådana är Rex och jag, kloka.

I fredags träffade vi Sara och Plutten nere på Hovdala, kl 12:00. Vi började med att gå en promenad på ca 1,5 timme medan solen sken på oss. Därefter var vi fikasugna och åt picknick, efter pausen bar det iväg till skogen för att spåra. Matte gick ett ca

xml:namespace prefix = st1 />600 m långt spår till Plutten och ett till Ebba på några hundra meter. Ebba tog sitt spår direkt och jobbade på jätte bra, fast det skuttade upp en hare nästan framför henne. Efter det gick Sara ett spår till mig på ca 200 m. Matte släppte på mig nästan direkt och jag spårade jätte bra men markerade inga av Saras spårpinnare men med träning så ska det nog också bli bra. Sen var det Pluttens tur att ge sig ut och han var jätte duktig, lugn och noggrann, matte var jätte impad. Matte var sugen på lite lydnadsträning så vi åkte ner till en äng och körde lite lydnad och budföring. Innan hemfärd gick vi en liten sväng till och när vi hoppade in i bilarna var klockan 17:15, snacka om helt underbar dag. På kvällen var det filmkväll hos en av mattes kompisar som glatt välkomnade oss alla, Plutten, Sara och matte, Ebba och mig. Fast trötta det var vi även ifall matte tvingade till sig xbox kontrollen och spelade Burnout halva natten när Sara hade åkt hem medan den stackars trötta värden låg på soffan och halvsov. Dagen efter åkte vi till Sara och Plutten på deras torp och gick en promenad där, på kvällen väl hemma igen sov vi som klubbade sälar.

Igår bar det iväg till Revingehed, där vi skulle träffa Leo, Rex och deras matte för att gå en långpromenad. Eftersom ingen av oss hade varit där förut så tog det lite tid innan vi lyckades sammanstråla på samma plats men när det lilla problemet väl var ur världen så hade vi jätte roligt. Först gick vi på övningsfälten i ca 1,5 timme, därefter var det fika time, eftersom det var kallt ute satt vi inne i bilen och fikade. Det gör ju förstås inga riktiga friluftsmänniskor men varm och skönt var det. Efter fikan la matte vars ett spår till oss i snön, Ebba fick spåra först och hon var jätte duktig. Matte har haft lite problem med att Ebba inte visar spårpinnarna men igår var hon jätte duktig och visade matte alla pinnarna precis som sig bör när man är en duktig spårhund. Själv la matte ett ganska svårt spår till mig, det gick över ett nedfallet träd, längsmed ett rådjursspår och i slutet la matte en spetsvinkel. Med mig är det så att antingen så spårar jag eller så gör jag det inte och det beror inte på spåret utan på vilket humör jag är på, så då tänkte matte att hon ändå kunde köra på. Jag var jätte duktig, skuttade över trädet, brydde mig inte om rådjursspåret eller att rådjuren sprang längre bort. Jag hade heller inga problem med spetsvinkeln så matte var så himla stolt över mig och över Ebba också förstås. Efter all friskluft bar det iväg hem till Grabbarna Grus, där jag och Ebba intog soffan medan matte bjöds på än en gång jätte god mat och god äppelkaka. När klockan var 10 på kvällen bar det iväg hemåt och väl hemma stupade vi i sängen rackarns kvickt.

Vem visste att Frankensteins monster och hans fru hade en hund, Ebba Bebba sicksack mage. Ärligt talat hade nog storsyrran passat väldigt bra i en skräckfilm, för igår när vi var ute och kissade, kom det blodig urin. Det var inte så att urinen bara var röd utan den var lite mer trögflytande än urin också. En något hysteriskt matte kontaktade Helsingborgs djursjukhus, där de tyckte att vi skulle komma in med henne. Vår ytterst fräcke veterinär hade lämnat landet för en vecka i skidbackarna i Österrike, så det fick bli Helsingborg. Väl framme i den stora staden, blev det ultraljud för att se om Ebba hade en inre blödning efter operationen, men det var det inte som tur var, utan det verkade vara en väldigt rejäl urinvägsinfektion. Veterinären ville behålla Ebba för ytterligare prover, dropp och ännu mer ultraljud dagen efter. När djursjukvårdaren kom för att hämta Ebba, fick hon dra med sig storsyrran genom gångarna på djursjukhuset, eftersom Ebba vägrade att gå ifrån oss. Halv tolv på kvällen var jag och matte hemma igen efter dagens bravader, klockan tolv idag ringde dom från Helsingborg och sa att vi kunde hämta hem henne igen. Idag när jag och matte var själva, tog vi en jätte lång promenad i snön och det var jätte skönt men jag saknade ändå Bebban. Det första jag gjorde när jag kom hem var att hoppa upp i soffan och stå där och titta ut, ifall jag skulle få syn på henne och där har jag stått hela tiden så länge jag har orkat för att spana efter min förlorade syster. Men som tur var kom hon hem idag och vettisen sa att det inte ska vara någon fara med henne, förutom den ytterst rejäla urinvägsinfektionen som ska fixas med ett annat antibiotika och kärlek. Nu får vi hålla tummisarna och tassisarna för att Ebba inte råkar ut för fler åkommor på ett väldigt bra tag, om någonsin.

Ibland här i världen träffar man på mycket fräcka människor som bara häver ur sig otrevliga saker utan att tänka sig för, som t ex den dobbisägaren på djursjukhuset i Helsingborg som frågade om jag var dräktig. Herre min skapare, jag har faktiskt en grov benstomme och är absolut inte tjock, dräktig vad i hela världen fick han det ifrån. Dessutom hade hans tik mycket flaxigare öron än vad jag har och det hade vi faktiskt finkänsligheten att hålla tyst om.

Det är så lustigt hur olika man är och hur olika man reagerar här i livet. Som t ex när vi var ute och gick och vi såg den här tuppen, jag blev värsta glada tjejen att jag nu kunde jaga omkring den här tuppen och skälla på den för att den skulle bli lite rädd. Ebba däremot slickade sig om munnen och hoppades på att hinna stoppa tuppen i munnen när matte inte såg det medan det första Matte tänkte var att hon hoppas att tuppen inte kommer fram och hackar henne i benet. Nu blev det bestämt så med bestämmanderätten hos matte att vi skulle passera den harmlösa fågeln utan att varken skrämma den eller att käka den.                             

Idag var vi hos vettisen, Ebba skulle röntga armbågarna och jag skulle ta bort en liten knuta, nu blir ju inte allting här i livet som man tänkt sig. Det slutade med att Ebba åkte där ifrån utan att ha blivit röntgad och med en påse antiinflammatoriskt smärtstillande. Vettisen sa att en Grand Danois som är i så bra kondition och så välmusklad vid 7 års ålder som storsyrran är, mår bra av motion och även ifall hon skulle ha benpålagringar eller andra ledproblem så kommer behandlingen bestå av antiinflammatoriskt smärtstillande. Han tyckte att Ebba skulle fortsätta att hänga med på våra långpromenader och blir hon halt eller stel så är det bara att stoppa i henne av tabletterna, som numera är leversmakande tuggtabletter. Eftersom min knuta (juvertumören) befinner sig i juvret tyckte veterinären att det bästa vore att avlägsna hela juvret, äggstockarna och livmodern, inte den lilla operationen precis. Eftersom jag är skendräktig nu ska vi vänta tills det har gått över, så den 3 mars kl 8:00 ska jag befinna mig på kliniken för att där spendera x antal tid nedsövd. Matte får hämta mig på eftermiddagen och sen trodde vettisen att det blir tre veckors konvalescens men han trodde att jag ska kunna tävla på Rasmästerskapet i maj.