Hon hade nästan hunnit över gatan då en bil just kom över på fel sida. Hon han aldrig uppfatta vad som hände.
Föraren satte i panik foten på bromsen i ett försök att hindra att köra på den lilla flickan som korsade gatan.
Luften fyldes av ett öronbedövande ljud av krossat glas folk som skrek och en liten flicka som slog i motorhuven med en smäll,
och sedan flög iväg några hundra meter längre bort och landade med en ruskig smäll i asfalten.
Efteråt var allt så overkligt tyst som om tiden stod helt stilla.
Då den värsta förlamningen hade släpp började folk springa bort mot det lilla barnet som låg där helt stilla och tyst.
Någon skrek att dom måste ringa ambulans och polis.Någon slet ut den chockade olycksföraren från sin bil.
Han var helt apatisk "jag måste ha fått sladd på min bil" upprepade han om och om igen. "Hon andas" skrek någon i folkmängden.
Med tjutande sirener åker ambulansen mot olyckan med barnet. Hemskt att vara med där ett barn är inblandat tänkte ambulansföraren
då han rattade ambulansen mellan personbilarna som hade stannat för att släppa fram dem. Den lilla flickan fattade inte vad som hänt,
hon reste sej som genom ett under och borstade av sej på knäna. Hon tittade upp och såg en hel folkmassa komma springande mot henne.
Hon fattade först ingenting, men så vände hon sej om och såg sej själv ligga där på gatan blodig och livlös.
Hon tänkte det här är inte sant, varför ligger jag där när jag står här. Hon försökte prata med folk, men dom varken såg eller hörde henne.
Så liten hon var så förstod hon att något var fel,men vad? Så såg hon det, först lite svagt sedan var det starkare ju närmare det kom.
Ett starkt ljussken kom emot henne. Men hon behövde underligt nog inte hålla handen för sina ögon för att inte bländas av det.
det var märkligt.
Så såg hon en gestalt sakta tona fram mer och mer. tittade häpet med stora ögon. Nu såg hon en ängel som var det vackraste hon sett.
Hon var inte ett dugg rädd och kände på sej att ängeln var snäll och ville henne inget illa.
"Hej lilla barn" sa ängeln och log mot den lilla flickan som stod där och tittade storögd på henne. "Jag ska ta dej till en plats som jag vill visa dej".
"Först ska jag bara tala om att din tid är inte ute än." Hon tog det lilla barnet i sin famn och flög iväg. Barnet kände ingen rädsla eller någon smärta.
Och hon brydde sej inte om att hon låg där nere på gatan. Visst ville hon till pappa och mamma,inte just nu,men snart.
Hon kände att ängeln hade så mycket kärlek inom sej,hon kände sej så lugn och trygg i sinnet.Så såg hon ljuset där borta som kom allt närmare.
"Nu är vi framme snart" sa ängeln då dom flög fram över himlen.Den lilla flickan trodde att hon såg i syne då dom kom fram till paradiset,
det var det vackraste hon någonsin sett. Naturen var orörd och vacker.
Nu såg hon en lysande gestalt som kom emot dem då de hade kommit ner på marken. Hon kände ingen rädsla för den lysande gestalten,
hon visste och kände det inom sej att det var Gud som kom. Hon hade aldrig känt så mycket kärlek som hon nu gjorde från Gud.
Han kramade om barnet och sa "din tid är inte kommen,du ska återvända till jorden.När din tid är slut så ska jag ta emot dej med öppna armar."
Hon visste inte hur det gick till,men hon hörde sin mamma ropa på henne,först var det väldigt svagt så att hon knappt hörde något.
Men så kom ropet närmare och närmare.Hon slog opp sina blå ögon och tittade storögt på sin pappa och mamma.
"Hon har vaknat"grät hennes mamma och kramade om sitt lilla barn.Pappan grät och sa hur nära det hade varit att hon hade dött ifrån dom.
Den lilla flickan kramade om sina föräldrar och sa att hon visste att hon skulle komma hem igen för det hade Gud talat om för henne.
Hennes föräldrar tittade frågande på varandra."Jag vet sa hon sedan lite tyst, att jag var död en stund, det var då jag hälsade på Gud sa hon".