E n sommarkatts minnen Min mamma var en stor reslig gul katt och jag hade 8 syskon i mitt hem, Vi lekte och hade så roligt. Blev jag någon gång ledsen så fanns alltid mamma till hands. Oh så skönt att krypa in mellan hennes framben, hon tröstade mig och tvättade mig runt öronen. Det kittlade så skönt när hon gjorde det och jag stortrivdes i den kärleken som bara en mor kan ge. Där kunde jag somna mätt och belåten och jag kände mig fullständigt trygg, mamma skulle aldrig svika mig. Så en dag förändrades mitt liv! Jag rycktes bort från min mor och mina syskon skingrades för vinden, jag var helt nedbruten av sorg. Jag grät som bara en kattunge kan. Den här dagen som blev min olycka kom en bil in på gården. Ut stormade tre små och två stora människor. Jag blev lite rädd för allt ståhej och gömde mig i min mors närhet. Men jag är ju ändå en ganska tuff krabat så jag kikade fram mellan hennes framben och vågade också ta ett litet steg fram. Men bara lite, för jag ville hålla kvar kontakten med tryggheten mellan mammas framtassar. De tre små människorna började leka med oss och det kändes inte lika farligt att lämna mamma. Till slut var vi alla syskon framme och lekte med de nya människorna som kommit i bilen. Jag blev sen placerad i en låda med dörr på och sattes in i den farliga bilen som låtit så illa. Jag blev jätterädd och grät tyst som bara en ledsen katt gör. Den här gången hjälpte inte det för ingen mamma kom för att trösta mig. Då provade jag att gråta ännu högre och till slut skrek jag ut min sorg och rädsla. De små människorna försökte trösta mig genom en springa i dörren och lite bättre kändes det då. Men förstod de då inte att endast min mamma kunde trösta mig när jag var ledsen!!! Jag var ganska länge i den lådan med dörr och till slut blev jag så trött av att vara ledsen så jag somnade av utmattning. När jag vaknade igen så var den farliga bilen tyst och jag blev buren in i ett hus jag inte kände igen. Människorna satte ner mig på golvet och snabb som jag är så ilade jag in under en möbel för att gömma mig. De försökte locka mig med en löjlig liten leksak på snöre och en skål med mjölk. Jag var så rädd i det nya huset så jag vågade inte komma fram, till slut kände jag ändå att jag var lite hungrig. Jag smög fram under möbeln och smakade på mjölken, på natten blev jag ledsen igen och grät efter min mamma. Jag grät också efter mina syskon och då blev människorna arga. Dom skrek konstiga saker till mig som jag inte förstod. Den ena stora människan tog mig i famnen och bar mig ut till en jättestor låda, i lådan bodde redan ett djur. Djuret var en hund och vi blev snabbt vänner vi två. Den natten, första natten från mamma sov jag mellan hans tassar och han slickade mig på öronen som min mamma brukade göra. Då kände jag mig lugn och somnade. Jag vande mig snabbt med min nya familj och vi hade så kul. Speciellt de små människorna lekte mycket med mig och sorgen och saknaden efter min mamma försvann. Jag hade fått en ny trygg familj och det kändes skönt och den största lycka på jorden. Livet var härligt och jag fick ett namn, de ropade Sotis när de ville att jag skulle komma. Det gjorde jag ibland men vissa gånger hade jag en jakt på gång så då hade jag inte tid, måste ju jaga färdigt först. Det måste de väl förstå! Jag lyckades nu inte alla gånger med min jakt och då gick jag hem. För där visste jag att det fanns mat och mjölk till mig när jag vart hungrig. Min kompis hunden och jag hade allra roligast i vår lek och han var min trygghet när jag skulle sova. För det mesta sov vi tillsammans i den stora buren på gården men ibland sov jag inne bland mina människor. Hela sommarn var skön och jag låg ofta på trappen och solade.En dag kändes det lite konstigt, och människorna bar omkring på saker hela tiden. De irrade runt och la sakerna i den farliga bilen som jag inte vant mig vid. Konstiga människor tänkte jag! Att bära omkring på allt detta och drog mig undan till skogen för att prova jaktlyckan. Hela dagen och en bit in på kvällen hade jag en liten mus på kornet men den lyckades överlista mig, igen! Då bestämde jag mig för att gå hem till mitt hus i stället för där fanns det mat. Under min jakt hade hört den farliga bilen åka iväg och såg att den var borta när jag kom hem. Ibland var det så men det fanns alltid någon av mina människor hemma för att släppa in mig, så jag gjorde som jag brukade. Jag satte mig på trappen och jamade lite för de brukade komma och öppna dörren då. Det lyckades alltid! Vad konstigt att ingen kom och öppnade för mig, hör dom inte hur jag skriker, jag är ju hungrig och vill in till mitt hus. Jag provade att skrika lite högre och krafsa på dörren men det kom ingen i alla fall. Tiden gick och allt var tyst på min gård, även buren på gården var tom och min kompis hunden var borta. Ibland kunde jag fånga en mus och stillade min hunger, men jag var aldrig mätt numera. Varför öppnade dom inte? Till slut var jag så matt att jag inte orkade skrika längre. Jag bara låg på trappen och väntade på mina människor som aldrig kom. Jag saknade dom och min kompis hunden, som var min trygghet och värme. Kanske det fanns lite värme kvar i den stora buren på gården tänkte jag och gick dit. Jag kröp in och lade mig för att vänta lite till, kanske min vän hunden kom snart… Där fann de mig sommaren därpå.... Hur kunde mina människor lämna mig???? Jag som älskade mina människor och trodde dom älskade mig också Författare Turid Byström. L iten saga om katten som trodde hon var en människa. Det var en gubbe som satt ensam och alena hela dagarna i sitt stora hus, han var mycket ensam. Till slut frågade han förtvivlat en flickvän vad han skulle göra för att inte känna sig så ensam. "Skaffa en katt" sa hon, och han skaffade en katt. När han satt i sitt hus och drack kaffe och funderade. "Vad ska katten heta" tänkte han. Och eftersom katten var liten ville hon leka med sin husse, hon smög sej ut i köket där gubben satt och tittade på honom och ville leka, när hon inte fick sin husse till att leka med sej sprang hon men snart kom hon och tittade efter husse igen. Då tänkte gubben "jag kallar henne Titti". På kvällen innan gubben skulle lägga sej bäddade han fint i en låda till sin katt, och ställde lådan bredvid sängen, på natten när han vaknade till såg han att katten låg bredvid honom i sängen, Gubben flyttade då ner sin katt i sin låda som stod bredvid gubbens säng,så sa han "lilla Titti får ligga i sin egen säng". Men var gång han vaknade på natten låg katten bredvid honom i sängen,så till slut lät han katten vara i sängen. På morgonen gick han ut i köket och lagade frukost till sig, och gjorde i ordning en skål med mat åt sin lilla katt, satte skålen uppe på diskbänken och lyfte upp katten, sen satt han sig själv och började äta. Det dröjde inte länge förrän katten var på matbordet. Gubben lyfte bort sin katt på diskbänken och sa "här har lilla Titti sin mat, här får hon vara och äta". Det dröjde inte länge förrän katten var på bordet igen, så han sa "husse sätter Tittis matskål vid ena sida av bordet då, blir det bra så"? Och sedan den dagen fick katten sitta och äta vid matbordet. På kvällarna när gubben skull se på tv tog han upp katten i sitt knä, men katten satt sej i soffan bredvid sin husse. Där satt hon och såg på tv, och för varje dag som gick gjorde katten mer och mer precis likadant som hennes husse, så till sist trodde hon att hon var en människa. Författare Bror Rosquist