Room of Doom*

av Erik Sandelin

"Oh, miserable race of men! – and miserable he, too, who on this account calls himself miserable. "

Fyodor Dostoyevsky, "Crime and Punishment", 1866.

Scenen är följande: Två modiga bergsbestigare är insnöade i ett tält vid foten av ett stort och kallt berg i det innersta av Alaska. Den ene av klättrarna är jag och den andre är min amerikanske kompanion, Norman. Jag är fortfarande tillräckligt ung för att motivera utflykter som denna med drömmen om ära och rikedom, men Norman, som började klättra när jag fortfarande höll på att lära mig gå, borde veta bättre än att spendera sina surt förvärvade semesterdagar i en bergskedja med ökänt dåligt väder. Det har snöat i dagar och vi börjar så smått förlora vår känsla av tid, den ena dagen är den andre lik.

Vårt basläger tält är av "topp-attacks" typen, vilket innebär ingen absid och en golvyta motsvarande baggageluckan på en Volvo 240. Inne i tältet luktar det av kroppsodörer och fuktiga underställ som aldrig får en chans att torka. Varje gång vi lämnar eller går in i tältet drar vi oundvikligen med oss snö in. Snön smälter sedan och bildar små rännilar som letar sig ner till pölarna som har bildats under våra liggunderlag. Ingenting är torrt. Strumpor, vantar, sovsäckar, liggunderlag, underställ, våra böcker, allting är fuktigt. Varje morgon väcks vi av fulla urinblåsor, men eftersom vi inte har någon större lust att byta våra varma sovsäckar mot den kalla och fuktiga snön utanför, kämpar vi mot naturen ytterliggare några timmar. Men vid tolvtiden, när de första solstrålarna hade nått vårt tält om det inte hade snöat, vinner naturen över mänsklig vilja och vi tvingas ut i den midjedjupa snön. Efter att ha konstaterat att denna dagen kommer att bli exakt likadan som alla de andra dagarna börjar vi skratta och utbyter några "We’re screwed man!", varpå frukostbestyren vidtar.

Först måste vi smälta snö till vatten. För att göra detta måste vi öppna tältdörren, varpå mer snö blåser in i tältet, smälter och bildar små rännilar som letar sig ner till tältgolvet. När grytan fylls med snö är det oundvikligt att snö fastnar på utsidan av grytan. Denna snö smälter sedan när vi sätter grytan på stormköket, och antingen droppar vattnet ner på brännaren och släcker den, eller droppar det ner på våra liggunderlag och lämnar ytterliggare ett bidrag till fuktigheten i tältet. Efter att vi upprepat dessa procedurer fyra-fem gånger har vi äntligen tillräckligt med vatten för att laga vår utsökta frukost: snabbhavregryn med äpple-kanel eller jordgubbssmak, och en kopp kinesiskt te.

Efter frukost diskuterar vi vad vi ska göra om det väderprognos till trots slutar snöa, och vi kan göra ytterliggare ett försök att klättra berget. När vi läser ledbeskrivningar och tittar på fotografier är det precis som om vårt förra försök aldrig ägde rum. Gladeligen ignorerar vi verkligheten och när vi diskuterar de olika alternativen använder vi uttryck som " Vi behöver bara tre dagar på leden", "Snön är mycket bättre på denna leden", "Anmarschen är mycket enklare", och "Våra ryggsäckar kommer att vara mycket lättare". Snart inser vi att det är en tämligen hypotetisk diskussion och istället börjar vi diskutera uppkomsten av religioner. Jag hävdar att moderna religioner är onödigt komplicerade och att många naturreligioner är mycket mer praktiskt användbara för den enskilda människan. Norman håller i stort sett med och fyller på med att han läst i en tidning att religioner hjälper folkslag att organisera sig och ger därför ett evolutionärt övertag. Snart tröttnar vi på diskussionen drar oss tillbaka till våra böcker.

Jag läser den engelska översättningen av Fyodor Dostoyevskys klassiska verk "Brott och straff". En mörk och tung bok om en mördares samvetskval före och efter sitt dåd, en bok som jag aldrig skulle ha tillräckligt med energi att läsa om jag varit hemma. Norman läser "The Greenlanders" av Jane Smiley. Ett epos om vikingarnas bosättning av Grönland. Han läser fort och är redan i slutet på boken där bosättning efter bosättning överges när vintrarna blir ständigt kallare. Norman ler med hela ansiktet när han läser högt ur boken: :"... and it grew considerable colder and a great deal of snow fell." Hmmm, handlar boken om oss?

För omväxlings skull sitter vi upp medan vi läser. Jag i främre delen av tältet och Norman i bakre delen, eftersom tältets storlek inte tillåter att två vuxna män sitter upp bredvid varandra. Då och då tycker vi att det är ljusare än vanligt utanför tältet och med en svag strimma av hopp öppnar vi tältdörren bara för att konstatera att vädret är precis det samma som det varit de senaste dagarna: moln och snö. Vid fyratiden är Norman uttråkad och deklarerar därför att det är lunchdags. Som för alla våra måltider börjar lunchen med den sedvanliga snösmältningen med de sedvanliga konsekvenserna för fuktigheten i tältet. Lite salami, ost och kryddad potatismos slinker ner alldeles för fort. Slut på det roliga, fyra timmar till nästa måltid. Vi återvänder till våra böcker, nu liggandes i våra sovsäckar, men redan efter tjugo minuter är jag för trött och uttråkad för att läsa. Istället ligger jag och filosoferar och tänker på vad jag ska göra med mitt liv och vad jag har gjort så här långt. En timme senare är även det för tråkigt och jag inser att det är frisk luft jag behöver. Lite snöskottning kan säkert pigga upp mig, tänker jag, och ger mig ut i snön. Att gräva fram tältet efter de senaste dagarnas snöfall är ansträngande men uppfriskande efter alla timmarna i tältet.

Några minuter i åtta sätter Norman på vår radio i väntan på dagens stora händelse: väderleksrapporten från Denalis basläger på Kahiltnaglaciären. Klockan åtta börjar det spraka i radion:

"- Hi everyone. Kahiltna here with todays forecast."

"-Tonight, cloudy and snow." ( Glad röst ).

"-Friday, cloudy and snow." ( Fnitter ).

"-Saturday, ....... cloudy and snow. " ( Skratt ).

"- That’s all from Kahiltna. Hope everybody are having a good time out there!"

Skrattandes så vi nästan kiknar utbyter Norman och jag ytterliggare ett antal "We’re screwed man!", och sedan går jag till resterna av kökstältet och startar vårt stora fotogenkök för att smälta snö. Efter år av använding under den evigt skinande Kaliforniska solen är tältduken i vårt kökstält extremt skör. Första revan uppstod redan när vi satte upp tältet, och tyngden från de senaste dagarnas snöfall har skapat ett energiflöde i vårt kök som även den mest fanatiske feng-shui designern skulle vara avundsjuk på. Jag lyckas producera två liter vatten innan mina kalla tår tvingar mig in i tältet igen. När Norman hör att jag är på väg in flyttar han sig till "Erik är på väg in i tältet" positionen. Detta innebär att han flyttar sig själv, sovsäckarna och allting annat som vi fortfarande försöker hålla torrt, till bakre delen av tältet. Balanserande på ett ben tar jag av mig den ena av neoprensockorna, som vi använder som baslägerskor, och sätter ner den foten inuti tältet medan jag tar av mig den andre sockan. När slutligen hela min kropp är inne vidtar en halvtimmes karantän i främre delen av tältet så att snön på mina kläder endast blöter ner ena halvan av tältet när den smälter.

Innan middag vidtar en timmes bokläsning, endast avbruten av spridda kommentarer som " We could have been in Bahamas, but noooo, we had to go to a big and cold mountain!" och det sedvanliga "We’re screwed man!". Middagsförberedelserna är inte speciellt komplicerade. Att smälta snö, koka vatten och hälla det i en påse med frystorkad mat skulle till och med den mest inbitne ungkarlen klara av. Temperaturen har nu sjunkit märkbart och fukten i tältet har förvandlats till is. Medan vi huttrande av köld väntar på att vår frystorkade lasagne ska få en ätbar konsistens flyttar jag försiktigt min sovsäck som frusit fast i tältduken. När Normans klocka talar om att maten har svällt i tio minuter, börjar vi äta som om det gällde liv eller död, och middagen är snart över. En klunk skotsk maltwhiskey senare är det läggdags.

Fnittrande och skrattande tittar vi på våra en gång så fluffiga och spänstiga "top of the line" sovsäckar. "DryloftÔ ", "PertexÔ " och "Gore-TexÔ -- Guranteed to keep you dry", fungerar säkert alldeles utmärkt i ett laboratorium, men i vårt kalla och fuktiga tält har de inte hindrat våra sovsäckar från att förvandlas till nylonpåsar med en och annan frusen dunklump som isolering. Ett par dåliga skämt på temat "It’s baking in here!" avslutar dagens konversation. Med ett leende på läpparna glider jag sakta in i drömmarnas värld medan jag tänker på de sista orden i den evigt optimistiske Maurice Wilsons** dagbok, skrivna 1934 ensam med brutna revben i ett kallt tält högt uppe på Mount Everests nordsida, övergiven av sina sherpas: " Off again, gorgeous day!"

Även om Mt. Huntington är nästan två och en halv kilometer lägre än Denali, anser många klättrare att det är det vackraste berget i Alaska massivet, och den som en gång får syn på detta pyramidformade berg kommer att få svårt att argumentera emot. De branta isbeklädda klippväggarna och de rakbladsvassa snökammarna erbjuder ingen lätt väg till toppen. Följaktligen dröjde det ända till 1964 innan berget bestegs för första gången. En fransk expedition, ledd av den berömde alpinisten Lionel Terray, kämpade under tuffa förhållanden i tre veckor på den "lättaste" leden på berget, nordvästkammen. Förhållandena i Alaska gjorde ett djupt intryck på Terray, och när han ett år senare hörde att fyra unga studenter från Harvard hade bestigit den tekniskt svårare västkammen vägrade han helt enkelt att tro på det.

Harvardleden är en lång mixad tur inehållande mer än fyrtio replängder med branta isrännor, svår klippklättring, aidklättring och smala snökammar med förrädiska överhäng. Det tog studenterna från Harvard en månad att klättra leden men de flesta replagen idag klarar leden på ett par dagar. Tyvärr hade vi ingen tur med vädret och vårt försök på leden slutade efter endast två futtiga replängder. När vi hade klättrat en replängd där spaden var mer användbar än isyxorna och en replängd med brant pudersnö, stenhård is och ett konstant bombardemang av lössnölaviner, bestämde vi oss för att förhållandena var dåliga och firade av. Vädret blev aldrig bättre men vi var ändå glada och nöjda när vi lämnade Alaska. Vi hade haft kul och vi hade uppnått det främsta målet med turen: att komma hem igen med tio tår och tio fingrar, något som inte är så enkelt som det låter i det kalla Alaska massivet.

Tryck på bilden för att se ett litet bildspel från vårt försök.