Att det skulle bli så här bra kunde vi inte förställa oss tre och en halv vecka tidigare........
-- Dään, Ååla, Ärik!
Det är 2:a gången på 5 minuter som Mads pekar på oss med hela handen
och upprepar våra namn. Någonting säger mig att det är inte sista gången.
Mycket riktigt, bara 2 minuter senare kommer det igen.
-- Dään, Ååla, Ärik!
Det är söndageftermiddag den 13 juni, 2 dagar efter att vi anlänt till
Nanortalik. Vi befinner oss hemma hos en dansk skollärare vid namn Mads
som bott på Grönland i 25 år. Dagen innan hade vi fått chockbeskedet at
t fraktbåten med all vår utrustning kommer tidigast om en vecka.
Drivis har hindrat båten att ta sig in till Nanortalik. För att
trösta oss gick vi på kvällen och åt på restaurang Kap Farvel, byns
enda pub. När vi ätit färdigt och precis ska gå hem till vandrarhemmet
och sova, reser sig en 2 meter lång blond dansk, Mads, och bjuder oss
att slå oss ner vid hans bord. Mads är på gott humör, sommarlovet är nära,
så 10 öl och 5 timmar senare lullar
vi berusade hem i sommarnatten. Dagen därpå sover vi till 12, går upp och
äter frukost och går och lägger oss igen. Precis när vi somnat om bankar
det på dörren och in kliver en strålande glad Mads. - Kom nu!
Nu är det kaffe och boller hos mig!
Javisst ja. I fyllan och villan hade Mads lovat att hans fru skulle bjuda
på kaffe och bullar. Sömndruckna och lite lätt bakis tar vi på oss kläderna
och hoppar in i Mads kompis bil för vidare transport hem till Mads. Redan
i bilen står det klart att det blir nog inte bara kaffe till bullarna.
Mads är redan på gång och i baggageluckan står en så kallad
"picnicbox", dvs en back öl. Några minuter senare sitter vi hemma i Mads
soffa och dricker öl och kaffe och äter hans frus bullar. Situationen är
komisk men tanke på att vi egentligen
vid det här laget skulle ha befunnit oss långt borta från all civilisation.
Hade båten med vår utrustning kommit som planerat skulle
vi i detta nu stå uppe vid en glaciärtunga, längst inne i Tasermiutfjorden,
hungriga och svettiga efter att precis ha burit upp första omgången med
utrustning från fjorden. Istället sitter vi bakis en söndageftermiddag
och dricker öl hemma hos Mads.Nåväl båten kom en vecka senare och tidigt på morgonen måndagen den 21 juni sitter vi i Munjos (vår skeppare) speedboat på väg in i Tasermiutfjorden nöjda med att äntligen vara på väg och förväntansfulla för vad som komma skall. Men säg den glädje som är evig. När vi precis har passerat dalen där vi hade vårt basläger på SKK:s klubbexpedition 1997 börjar motorn hacka, och en stund senare dör den för att aldrig komma igång igen. Munjo anropar sin polare över radion och börjar sedan paddla in båten mot närmsta strand. Väl iland är det inget annat att göra än att vänta så vi lägger oss och sover bland stenarna på stranden. Några timmar senare kommer äntligen Munjos polare med en ny båt och 1 timme senare står vi ensamma på en strand längst in i Tasermiutfjorden med ett berg av ryggsäckar, pulkor, skidor, stavar m.m. Efter att ha varit helt inaktiva i över en vecka är vi mycket sugna på att få komma igång och jobba. Så fort tältet kommit upp och vi fått lite mat i magen packar vi vars sin ryggsäck och börjar gå upp med första lasset med utrustning till glaciären.
5km, 600 höjdmeter och 4h senare kan vi
nöjda släppa ner ryggsäckarna strax innan glaciären tar vid. Vi är trötta
men oerhört nöjda med att bara vara här och njuta av tystnaden, den kalla
klara luften och den vidunderliga utsikten. Mot väster kan man se
Tasermiutfjordens medelhavsgröna vatten, och mot söder breder en klätterdröm
ut sig. En hel dal fylld med 500-700 m höga granitväggar. För ett ögonblick
funderar vi på det kloka i att skida 7 mil över inlandsisen till ett okänt
bergsmassiv när det finns så mycket fin klättring endast 5km från fjorden.
Vi funderar dock inte länge, det är ju trots allt för att uppleva inlandsisen
som vi kommit hit, utan ger oss med lätta steg ner till fjorden och den
hägrande middagen.2 lass till och 2 dagar senare har vi äntligen burit upp all utrustning till glaciären och kan börja förbereda oss för skidfärden ut på inlandsisen. Vår plan är att skida de 7 milen över inlandisen till ett bergsmassiv på östkusten. Där ska vi försöka bestiga ett berg som heter topp 2511 och är det högsta berget på södra Grönland. Berget har bestigits 2 ggr tidigare men för övrigt är området helt outforskat av klättrare, så vår dröm är att få göra en nytur på ett obestiget berg. I våra drömmar är lednamnet redan klart. Skåneleden! Vi har bestämt oss för att skida på nätterna då föret är bättre och snöbryggorna över glaciärsprickorna är stabilare, så vid midnatt den 24 juni ger vi oss iväg ut på glaciären för att ta itu med första uppförsbacken. Pulkorna glider lättare än vad vi hade trott men vi får trots det kämpa hårt i uppförsbacken. Våra ansträngningar belönas dock. Glaciärtungan kantas av spektakulära granitspiror som de första timmarna badar i ett vackert blåaktigt nattljus för att sedan färgas röda av den uppstigande solen. Det är fortfarande tidigt på sommaren och det ligger mycket snö på glaciären. Inga sprickor syns till så repet blir liggande i pulkan. Vid halvsextiden på morgonen har uppförsbacken tagit ut sin rätt och vi slår läger nöjda med att äntligen vara igång med skidåkandet.
- Öh, uhm. Grabbar! Det är en spricka här. Scenen är patetisk. Jag står som hypnotiserad och tittar ner i en endast 20cm bred spricka. Man skulle inte ens kunna få ner en fot i sprickan men ändå tvekar jag att skida över den. Dan bryter min hypnotisering. - Det är väl bara att skida över! Försiktigt för jag skidorna över sprickan och när jag tittar ner i sprickan tänker jag att här skulle det vara dumt att tappa ner sin plånbok. Lättad når jag andra sidan, förvånad över hur rädd jag blev för denna lilla sprickan. Det är nu 9 dagar sedan vi blev avsläppta vid Tasermiutfjorden och vi har nu kommit ut på inlandsisplatån. Platå är kanske fel beskrivning för inlandsisen är inte platt. Framför oss har vi ett tydligt bevis på detta. En rejäl uppförsbacke vars längd och höjd är svår att bestämma. Kartan ger oss ingen hjälp. Vi är nu ute i det området där det står "ikke opmålt" på kartan. Krönet på backen verkar inte komma närmare så för att mäta våra framsteg räknar vi steg. 100 steg vila, 100 steg vila osv. Till slut börjar lutningen avta och vi kan falla in i en mer naturlig rytm utan att behöva räkna steg. - Hhm. Vad är det för berg som sticker upp ovanför krönet ? Det kan väl inte vara ..... Jo, det måste det vara. En snabb titt på kartan undanröjer alla tvivel. Det är 2511! Vårt berg! Plötsligt är det som om vi fått raketer under skidorna och vi nästan flyger fram över isen. En stund senare passerar vi krönet på inlandsisen, 2000 m.ö.h, och vyn som möter oss är obeskrivligt vacker. Vi ser nu bergen på östkusten som breder ut sig längs med horisonten. En soluppgång färgar bergen röda och mitt i allt reser sig 2511. Berget är mycket vackrare än vi hade föreställt oss. En riktig "Kalle Anka" topp. Det dominerar vyn totalt, och det är ingen tvekan om vilket berg som är högst. En positionsbestämmning med satellitnavigatorn ger vid handen att det fortfarande är 2 mil kvar, så det finns ingen anledning att köra slut på oss och därför slår vi läger här, mycket nöjda med dagen.
-Piip, piip, piip. Väckarklockan ringer. Klockan är elva på kvällen och det
är dags att gå upp. Trots att vi har skidat 5 nätter har jag ännu inte vant
mig vid att gå upp när solen precis gått ner. Det är inte lätt att komma
igång när alla signaler som når dina sinnen talar om för dig att det är dags
att börja varva ner och göra sig redo för vila. Denna natt är det dock lite
lättare än vanligt att komma igång. Det är den 30 juni och vi ska göra ett
försök på 2511. Klockan 01.00 är vi redo att skida den sista kilometrarna
fram till berget. Vår plan är att ta oss upp via en glaciär på bergets sydsida.
På avstånd ser glaciären ut att vara för brant för att vi ska kunna gå på
skidor, men väl framme vid berget ser det inte ut att vara några problem.
Med Dan i täten kryssar vi mellan sprickorna och vi tar fort höjd. Ett antal
lappkast senare når vi första skuldran och kan nu blicka ner i den med drivis
fyllda Patussoq fjorden. Vi fortsätter 100 höjdmeter till på skidor innan
det brantar till sig och vi tvingas byta skidor mot stegjärn. Via ett brant
snöfält fortsätter vi upp mot toppkammen. Det är lätt klättring men eftersom
vi klättrar osäkrade måste vi vara koncentrerade. Snart når vi toppkammen
och det ser inte ut att vara så många höjdmetrar kvar till toppen. Det är
dock en illusion. Toppkammen är lång och seg. Vi är nu exponerade för den
kraftiga vinden, och efter ett tag stannar vi och tar på oss mer kläder. En
bit under toppen blockerar en spricka vägen, men Ola hittar strax ett ställe
där vi kan svinga oss över sprickan. Snön har nu blivit lite hårdare och
brantare och det är definitivt inte läge för att ramla. Snart smalnar kammen
av till en halv meter och jag kan se Dan och Ola 50 meter framför mig på vad
som måste vara toppen. En minut senare står jag också på toppen. Klockan är
fyra på morgonen, och solen har precis kommit upp. Vi fotograferar vilt, både
oss själva och utsikten. Tyvärr skymmer moln med jämna mellanrum sikten, men
det vi ser däremellan är fantastiskt. Vi kan se hur inlandsisen rinner ut i
Danellfjorden och Patussoqfjorden. När man ser det så här ovanifrån ser man
verkligen att isen beter sig som en vätska. 
Det ser nästan ut som om där är
svallvågor i isen. Överallt sticker det upp spetsiga berg, och vi ögonklättrar
många linjer. Det är ett fantasieggande landskap och tanken på att hela denna
kuststrecka är obebodd är fascinerande. Det känns lite som att stå och blicka
ner i en glömd dal. Tyvärr ser det ut att vara svårt att verkligen ta sig ner
till någon av fjordarna. Inlandsisen faller brant ner mot dem och det har
uppstått komplicerade sprickområden. Det hade varit häftigt om vi hade kunnat
komma ner till fjordarna och slå läger på en liten gräsplätt. Vinden blåser
kallt och det är inte läge för att sitta och fika på toppen, så vi sätter av
neråt ganska omgående. När vi kommer ner till skidorna kan skidfantasterna Ola
och Dan inte hålla sig utan ger sig av neråt med telemarkssvängar.
Det ser
härligt ut och här kan man ju verkligen snacka om off-piste! Tyvärr är mina
egna utförsåkarfärdigheter begränsade, men jag gör så gott jag kan med lappkast
och plogsvängar. Det går fort nerför och vid halv-åtta tiden är vi tillbaka
i tältet nöjda med en fin topptur.