Min kompis Scott och jag skulle klättra ett berg som heter Lone Pine Peak i södra Sierras.Ligger precis vid Mt. Whitney som är högsta berget i USA utanför Alaska. På vägen dit kör man igenom Alabama Hills där otaliga västernfilmer har spelats in. Ser ni en västernfilm där de slagit läger bland klotrunda stenblock i öknen så är det säkert Alabama Hills. Från Alabama Hills kör man upp till Tuttle Creek. Därifrån vandrade vi några kilometer till "The Stonehouse". Ett stenhus byggt av hinduer på trettiotalet men numera övergivet. Vad de gjorde därinne förstår jag inte.Visst utsikten är vidunderlig med Öknen i Owens valley i öster och den kilometer långa och nästan kilometer höga bergväggen på Lone Pine Peak i norr ( vår plan för helgen). Men terrängen är minst sagt oländig. En stig slingrar sig längs med den branta dalsidan till huset där den slutar. Men förutom den är det bara branta grusslänter bevuxna med oak-trees, menzanita buskar och andra taggiga och vassa buskar.Så tycker man om att sitta stilla och meditera är det perfekt läge för en bostad men inte om man har spring i benen.
På lördagen var planen att gå fram till bergväggen, lokalisera starten på turen och lämna utrustning inför söndagens klättring. Detta var lättare sagt än gjort. Trots att det inte är mer än 1.5km och 300 höjdmeter till klippväggen tog det oss mer än två timmar. Ogenomträngliga snår och stenblock blockerade vägen med jämna mellanrum. Scott hade dumt nog shorts på sig och hans ben såg snart ut som om han slagits med en hund. Med en guidebok som lämnar mycket att önska lyckades vi inte lokalisera vår klättertur, så i falnande dagsljus kämpade vi oss tillbaka genom snåren, grusslänterna och stenblocken och var tillbaka i huset vid midnatt igen.
Söndagen startade strax efter soluppgången. Med ryggsäcken packad med cambozolafyllda bagels och så mycket vatten vi orkade bära. Det är värmebölja här just nu och det hjälper inte att Lone Pine peak i praktiken ligger i öknen. Efter att ha kämpat ett tag med snåren insåg vi att anmarschen inte skulle vara lättare denna dag och beslöt oss för att den lätta "Vinterturen" skulle vara en tillräcklig utmaning för oss. Sagta men säkert kämpade vi oss genom ännu mer snår, ekträd och grusbackar. Med skorna fulla av grus nådde vi äntligen fram till rännan som markerar starten på turen. Vi skulle följa en lång ränna som skär genom hela väggen från höger till vänster. Gårdagens ansträngningar gjorde sig påminda och det kändes som om vi rörde oss i snigelfart uppför rännan. Solen stekte oss och tog musten ur mig. Men ju högre vi kom ju finare blev utsikten. I väster såg vi in över Sierras och i öster bredde Owens valley och den torrlagda Owens lake ut sig. Detta var en gång en blomstrande jordbruksbyggd innan Los Angeles snodde åt sig allt vatten för att släcka sin törst.
Timmar för timma tickade iväg och fram emot eftermiddagen var vi vid toppen på rännan där ren klippklättring till toppen vidtog. Denna erbjöd oss inga större problem och vid femtiden var vi äntligen uppe. Toppen är en stor platå som gav en känslan av att vara i en försvunnen värld. Mystiska djurspår i gruset bidrog till mystiken. Kanske var det spår av ett "utdött" urtidsdjur? Själva platån var mysig, med mjuka sandslätter man hade sovit bekvämt på. Jag hade gärna sovit där men vi var tvungna att försöka ta oss ner innan det blev mörkt. På alla sidor är Lone Pine Peak vaktat av stupbranta granitvägger eller rakbladsvassa klippkammar som sträcker ut sig kilometerlångt. Nåväl, vi hittade enkelt nedstigningsrännan och satte av neråt. Toppen på rännan var bevuxna av de mest väderbitna träd jag någonsin sett. Tallar där grusfyllda vindar hade slipat bort barken och polerat trädet till en gulaktig yta. I det mjuka kvällsljuset var det bedårande vackert. Påminde mig om tempel trädgårdarna i Kyoto.
Nedstigningsrännan blev snart brantare. Men den bestod mest av grus som vi mer eller mindre surfade ner på. Skönt för knäna och effektivt. Men snart nådde vi vegetationszonen igen och stötte på de alltför bekanta Menzanitabuskarna igen. Vid det här laget hade det blivit mörkt och pannlamporna åkte fram. Kändes inte speciellt kul att behöva brottas med buskarna i mörker men vi hade inget val. Med jämna mellanrum stannade vi och tömde skorna på grus. Vi kläckte snabbt en affärsidé. Öpnna ett "Spa" för rika Los Angeles bor. Genom att locka med "viktminskning" och "fotmassage" får vi dem att betala mycket pengar för att klättra upp och nerför Lone Pine peaks grusslänter.
En stund senare belönades vårt slit med en storstilad månuppgång. Blodröd steg månen upp bakom bergen vid Death Valley och lyste strax upp natthimmeln. Sakta men säkert snirklade vi oss genom snår och upp o ch nerför klippblock. Men det kändes som om dalbotten aldrig kom närmare. Nån timme senare hörde vi dock porlet från bäcken och humöret steg igen. När vi väl nådde den återstod det dock fortfarande att ta oss uppför grusbacken på andra sidan. Ett steg upp och två steg ner, men sporrade av att snart nå stigen kämpade vi på. Snart hörde jag Scott utbrista i ett "Yes!!" och visst var stigen där. Strax efter tio stapplade två trötta men glada klättrare in i stenhuset igen. Behöver jag säga att vi somnade fort ?
Utvilade men stela i kroppen skippade vi frukost och gav oss raskt ner till bilen. Cowboyfrukost med scrambled eggs, hashbrowns och bacon förslog knappt som frukost på kafét. Efter frukost visade Scott på sin rutin. Han hade med sig en guidebok över heta källor i Östra i Sierras. Så nån timme senare skumpade vi ut på en grusväg där det skulle finnas en källa. Mycket riktigt hittade vi en naturlig pol med klart men varmt vatten. Kläderna åkte snabbt av och snart låg vi i det varma vattnet och kände våra trötta muskler slappna av. Kändes nästan hädiskt att doppa våra svarta fötter i vattnet. Men en perfekt avslutning på en spännande helg.
