...
...
...
....
...
...
...
...
...
...We have been in Scotland...
Ett litet reportage från vår Englands- och Skottlandsresa i mars 2006.
Min och Buds resa startade redan på lördagkvällen den 18 mars när vi åkte till Gunnel i Mariefred som var vår första anhalt. När vi passerade Avesta började det regna - skulle det vara ett tecken på vilket väder som gällde de närmaste två veckorna? På söndag morgon anslöt även Päivi som hade påbörjat sin resa i Finland. Vi packade ett par bilar och tog sikte på Viktorias place, där Vickan och Monika skulle ansluta. Det var tur att min bil inte skulle med till UK för den började krångla på resan till Viktoria - ett obehagligt missljud vid vänster framhjul gjorde att jag tog det lugnt med hastigheten och svor...
Vi besökte Vickans husveterinär som var snäll och tog emot trots att det var söndag, efter Droncit och Exspotbehandling var hundarna resklara. Väl hos Vickan packade vi om bilarna och tog plats i Passaten och Volvon, fem förväntansfulla tjejer, sex hundar och en förfärligt massa packning. Sedan påbörjade vi en mycket lång bilresa...
Efter middag i Helsingborg lämnade vi Sverige via färjan Helsingborg-Helsingör på söndagskvällen, färdades genom Danmark, åkte färja Rödby-Puttgarden vid 23-tiden och passerade gränsen Tyskland-Holland vid fyratiden på måndag morgon. Då var vi trötta och stannade för tre timmars sömn i bilen (hm, trångt...) innan vi fortsatte genom Holland och Belgien till Zeebrugge, där färjan mot UK avgick kl 18:00. Vi hade gott om tid att sträcka på benen på både oss och hundarna och tittade in på en pub där en otrevlig dam upplyste oss om att alla minsann skulle köpa något om vi hade för avsikt att sitta där ;-)
Färjan till Rosyth var en behaglig upplevelse - men inte särskilt prisvärd när det gällde mat och shopping. Bud och King bodde i stora boxar i kenneln, de andra hundarna bodde i hundhytter. Vi ställde tillbaka klockan till UK-tid och somnade, lätt vaggade av ett oväder som tack och lov inte orsakade någon sjögång, klockan 20:30 (!). Färjan var framme i Rosyth vid 11:00 på tisdagen - äntligen in the UK! :-)
Vi stannade och rastade hundarna så fort vi hittade ett lämpligt ställe - Bud tyckte att det var ett mycket bra ställe: Så fort han kom ut på det stora fältet började han spana efter får ;-)
Vårt första resmål var Threlkeld, en liten by i norra England där vi skulle övernatta på The Saddleback View. Ett fantastiskt fint litet pensionat där Anne tog hand om oss. Vi stannade bara för att packa ur bilarna, sedan åkte vi till Derek Scrimgemour i Keswick - här skulle tränas... Vi hann träna ett par timmar på tisdagseftermiddagen och vi gjorde upp med Derek om praktiska detaljer för vår tvådagarskurs. På The Saddleback View är hundarna välkomna på rummet - skönt för dem att slippa bilen några nätter... På tisdagskvällen behagade Bud äntligen äta igen - han hade fastat sedan lördag kväll. Förmodligen blev det för stor omställning för hans mage för han var ordentligt magsjuk natten till onsdag :-(
Onsdag morgon började med ett besök på en bilverkstad i Keswick. Passaten hade drabbats av oljud vid ett framhjul (smittsamt?) och killarna lovade att titta på den under dagen. Vi tränade hos Derek i strålande vårväder och med en underbar natur. Till lunch åt vi matsäck som Anne skickat med oss i Dereks kök. Hundarna var ystra, till och med Lilleman var olydig ;-) men det såg bra ut. Passaten var fixad (nya bromsskivor) så vi hämtade ut den och åkte tillbaka till Threlkeld och intog middag på en av byns pubar.
På torsdag morgon packade vi bilarna igen, betalade Anne och tackade för en trevlig vistelse. Sedan tränade vi hos Derek hela torsdagen också och fick se mååånga av hans hundar ;-)
Efter ytterligare en dag i strålande sol tackade vi för oss hos Derek och åkte till en Agriculture Shop där vi inhandlade vallstavar och hattar. Sedan åt vi middag och styrde kosan mot Skottland och Ettrick Valley. Det var låååångt dit... Det hade blivit lite kortare om vi hade åkt rätt men det var ändå långt efter mycket små vägar. Till kartläsarens försvar kan jag meddela att det är svårt att läsa karta när inte alla småvägar finns med och det är beckmörkt... Vi kom fram till Bobby och Sheila klockan 22:30 och somnade i underbart sköna sängar efter att ha installerat hundarna i kenneln och i bilarna.
Fredag och en ny träningsdag. Bobby frågade ut oss om våra hundar på sin karaktäristiska dialekt (man vänjer sig gudskelov) och sedan körde vi igång. Monikas Moa, Gunnels Cookie och Päivis Ville tränade i Bobbys lilla träningshage. Bud, Vickans King och Gunnels Kvikk var anmälda till tävling lördag-söndag och skulle förberedas på The Brae... Jisses, vad hade vi gett oss in på? Bud och jag som har så svårt att komma runt en ÖK-bana... Banan på The Brae hade en utgång på ca 450 m (rakt upp), en framdrivning på ca 200 m, efter framdrivningsgrinden skulle hunden vända fåren snett upp till höger från oss sett mot första drivningsgrinden, svänga vänster och gå crossen tvärs över kullen för att efter andra drivningsgrinden vända ner fåren och runda en telefonstolpe och sedan igenom tratten och så var det klart... Det var fascinerande att se att Bud började spana efter får där uppe så fort han kom ur bilen, vilket minne de har. Eftersom han såg fåren på en gång fick jag skicka honom först. Bobby förvarnade att hundarna måste lära sig att gå ända ut till staketet för att klara utgången, om de går ut tightare kommer de att villa bort sig ungefär halvvägs upp och komma in... Bud for iväg och döm om min förvåning när han blev vidare och vidare och höll en perfekt linje upp... Snacka om minne från hösten 2004! Halvvägs upp hände någonting (Bobby trodde att det var en kanin eller något annat som förvillade Bud eftersom han plötsligt stannade upp och blev osäker) men efter några extra kommandon var han uppe och plockade ner fåren. Häftigt! Vickans King som har tendenser att vara för vid annars hittade också upp med några stödkommandon. Vi skickade ett par utgångar var, sedan skulle vi träna på drivningen för att inte trötta ut hundarna till lördagens tävling.
Sheila såg till att vi inte behövde vara hungriga. Om du som läser det här planerar att åka till Ettrick Valley och träna så får du ett tips här; spara mycket utrymme i magsäcken - det kommer stora desserter både till lunch och middag! På fredagen hade vi uppehållsväder men sedan var det slut på det och resten av vistelsen regnade det varje dag.
Lördag = tävlingsdag. På grund av dimma hade tävlingen flyttats till Bobbys lilla tävlingsfält... Ojdå, nu ingick både fålla och delning också... Hoppsan, Bud har inte plockat in får i fålla på länge och vi har aldrig delat på tävling... Nåja, här gäller Gilla Läget så vi gör väl ett försök. Buds utgång var inte alls lika vid som på the Brae, men hygglig. Han tog som vanligt stoppkommandona dåligt i början av framdrivningen men skötte sig riktigt skapligt på fråndrivningen. Vi missade andra drivningsgrinden eftersom Bud inte tog vänsterkommanona där (det var något märkligt med den platsen för den gav oss problem på de kommande träningarna också - just där hände något varje gång) och när vi kom till fållan gjorde vi två försök, sedan tackade vi för oss. Det fanns ingen anledning att Bud skulle få chansen att bli uppjagad och göra någon inrusning, när han skött sig så bra resten av banan. Både King och Kvikk gick runt banan med småmissar... På eftermiddagen tränade vi i lilla träningshagen, jag och Bud hade ett litet snack om stoppen... ;-)
Söndag och nu var det tävling på The Brae. Alla hundar som startade före oss hade problem med utgångarna men vi var lugna, vi visste ju att hundarna hittade upp... Jag skickade Bud som drog iväg. Halvvägs upp i backen började han att dra sig inåt, jag försökte med både Bort, Vänster och Stoppkommandon men han hade bestämt sig för att han visste var fåren var... *grrrr*. Han kom in framför mig och skar hämtlinjen, då kallade jag in honom och skickade om. "Han SKA upp dit!" Normalt på tävlingar får man inte skicka om hunden på en ny utgång, men en av deltagarna före mig hade gjort det så jag tog chansen, jag hade inga illusioner om att vi skulle gå runt men jag hade gett mig f-n på att Bud skulle upp. Upp kom han och plockade ner fåren, när han kom upp var han så trött att han lydde blixtsnabbt på Stoppsignalen ;-) stoppade fåren efter framdrivningsgrinden men sedan vände jag tillbaka honom så att han fick ta ner fåren och vi kunde tacka för oss igen. Gunnel och Kvikk tog sig runt men bröt vid tratten, Vickan hade en ny completed run.
På eftermiddagen tränade vi igen. Nu började Bud att ta in att jag menade allvar med Stoppsignalerna och han uppförde sig bra.
Måndagen var vår sista hela träningsdag i Ettrick. Vi tränade högerutgångar på The Brae och sedan flyttade vi till lilla tävlingsbanan. Bud gick RIKTIGT bra nu men vi hade strul före andra drivningsgrinden varje gång. Sista vändan på måndag eftermiddag var det verkligen slut på hans batterier men han uppförde sig väl mot fåren även om han hade slutat tänka helt... Det spöregnade hela dagen och vi såg inte precis fram emot att packa för tisdagens avresa...
På tisdag morgon åkte Bobby till USA för fem veckors kursande, så vi fick klara oss själva på träningen. Vi körde igenom hundarna i regnet på lilla tävlingsfältet och sedan åkte vi tillbaka och packade (blött, blött, blött) och åt en tidig lunch innan det var dags att lämna Roweburn för den här gången. Vi lämnade Roweburn vid 11-tiden och hade en lång hemresa framför oss.
Vi stannade och shoppade i Peebles och sedan åkte vi till färjan. Den här gången bodde alla hundarna i hytterna och jag lovar att de sov gott på överfarten. Vi anlände till kontinenten (Zeebrugge) vid 12-tiden på onsdag eftermiddag och sedan knallade vi hemåt igen. Genom Belgien och Holland och sedan stannade vi på en supermarket i Leer i Tyskland där vi shoppade lite igen. Vi behövde ha med oss lite mutor till dem som skött markservicen åt oss när vi varit borta, så att vi snart skulle kunna åka igen ;-)
Efter lite mat i Leer fortsatte vi genom Tyskland, klev på Danmarksfärjan någon gång vid 02:00 natten till torsdag, åkte genom Danmark och kom tillbaka till Helsingborg vid halv sju på torsdag morgon. Återigen konstaterade vi att vi behövde någon timmes sömn, så vi sov en och en halv timme i Ljungby, sedan knallade vi vidare hemåt. Via lunch utanför Norrköping, mellanlandning hos Vickan, ompackning av bilar och färd till Gunnel (spännande, men min bil verkade rätt ok förutom det där missljudet...) så var vi tillbaka i Mariefred. Vi packade om bilarna för sista gången och sedan styrde jag och Bud kosan och Peugeoten mot Dalarna. Missljudet fanns där men vi kom hem välbehållna efter tolv dagars trevligt umgänge, suveränt bra träning och väldigt mycket erfarenheter för hundarna. Flocken här hemma välkomnade oss högljutt och Zeke har viskat i mitt öra att nästa gång vill han följa med...
Här kommer ett gäng osorterade bilder från vår tripp:
...............................
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
...
Skottland är ett vackert land!
