Skottland: Ett äventyr...

Den 21:a september bar det äntligen av, den efterlängtade och länge planerade Skottlandsresan var ett faktum. Vår resa gick via Mariefred, Helsingborg, Helsingör, Rödby, Puttgarten, genom Tyskland (trots varningar för vägpirater sov vi några timmar på en rastplats utanför Hamburg), genom Holland (holländska kusten skulle varit en riktigt häftig syn om vädret varit lite bättre), Hoek von Holland, Harwich (resan Hoek - Harwich sov vi nästan hela vägen, vågade inte riskera sjösjuka), genom England med mellanlandning på motell i Peterborough där vi sov och vidare upp genom England, över gränsen, ut på ödslig landsbygd och äntligen var vi framme i Etterick Valley! Långa köer på motorvägen genom England gjorde att vi kom fram först sent på eftermiddagen och nu var det torsdag, den 23:e.

Bud poserar utanför Roweburn, vårt hem de närmaste tio dagarna.

På torsdagen hann vi med en promenad upp på kullarna, både vi och hundarna behövde få sträcka på benen och så ville vi se lite får....

Upplägget de kommande dagarna var: Frukost, träna, äta lunch och dessert, sova middag och titta på vallningsfilmer, träna, äta middag och dessert, promenera med hundarna och sova... och sedan började det om nästa dag. På förmiddagarna var Bobby med oss ut och hjälpte oss och sedan fick vi läxa på vad vi kunde träna själva på efter lunch. De första två dagarna var vi i en mindre träningshage (där rymdes visserligen gott och väl en ordinär SK-bana, så den var inte sååå liten) men sedan tyckte Bobby att vi var redo för The Broagh... . HÄR fanns det utrymme och här tillbringade vi många timmar de kommande dagarna. Hundarna hade ordentlig träningsvärk efter de första dagarnas timmar på kullarna... Det var inte bara hundarna som hade träningsvärk förresten, här har vi knallat upp en bit på kullen.

Det var så pass brant att hundarna verkligen fick tänka hela tiden och ge fåren utrymme, det var inte så lätt att få till några raka linjer eftersom fåren inte gärna går rakt nerför branterna utan sick-sackar sig ner..

Ibland gjorde vi avbrott i träningen på kullarna och höll till i någon av de mindre hagarna, med lite finputs och närarbete. Att få hämta så många får, så långt borta och utan att matte lade sig i gjorde att Buds självförtroende och ego blev mycket stort. Ett och annat finputs-pass gjorde honom gott ;-)

Här är det Kvikk (Lilleman) som tränar närarbete, ,

det tycker han är toppen....

Bröderna Dundee och Bud har full koll...

Hundarna borde ha träningsvärk i nacken också, efter att hela tiden tittat upp efter får... ...

Skottland är häftigt, plötsligt möter man en skock får på vägen

Bobby, en riktigt skicklig hundtränare .

Den 2:a oktober påbörjade vi hemresan, den här gången skulle vi ta färjan från Newcastle till Stavanger. Vi fick med oss en extra hund hem, det var Benji som skulle hem till sin matte i Sverige. Vi var i ärlighetens namn inte så kaxiga på lördagsmorgonen när det stormade ordentligt och vi visste att vi skulle tillbringa nästan ett dygn till havs. Vi var verkligen beredda på det värsta så vi blev ganska förvånade när färjan hade lagt ut och vi hade ätit och vi upptäckte att det var kav lugnt :-) Vi hade en otroligt lugn och fin överfart och klev av färjan i Stavanger på söndag eftermiddagen. Vi var lite oroliga för hur det skulle gå med hundarna på färjan, men det hade vi inte behövt vara. Personalen på färjan var otroligt service-minded och hjälpsamma. Vi valde att ha hundarna i bilen eftersom hund-rummet visade sig vara två burar som stod utomhus och alldeles ovanför motorerna. Vi hade inga planer på att lämna guldklimparna där (vi kunde ju skylla på att Bud och Benji inte kunde dela bur) så det fick bli bildäck. Men de hade det bra där; det var lugnt och svalt och vi fick komma ner och rasta dem när vi ville.

Resan genom Norge var otroligt vacker! Vilket grannland vi har!!! Men det var nog tur att vi hann igenom de värsta småvägarna innan det blev mörkt, annars hade det inte varit roligt... Via Drammen (och en tunnel under Oslofjärden som var 7 kilometer lång och ganska läskig) kom vi till Sverige via Töcksfors. De sista timmarna var sega men klockan fyra på måndagsmorgonen var vi framme i Mariefred. Då var jag glad att jag hade tagit ledigt även på måndagen... Vi sov några timmar innan vi lastade Hyundaien och knallade hemåt igen. Måndag lunch var vi hemma igen, fyllda av minnen, erfarenheter och upplevelser. Nu gäller det att spara ihop nya respengar så att vi kan åka igen nästa år... Tack Gunnel för att du såg till att vi kom med!

åter till första sidan