|
|
Sverige miste många Fartyg som sänktes av sovjetiska Ubåtar i Östersjön |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Wilhelm Gustloff. 208,5 x 23,5 meter, 25.484 BRT tyskt passagerarfartyg, byggt 1938 Motor MAN 8 cylindrig på 9.500 Hk fart 15,5 knop, 12000 nm på full tank uppkallad efter nazistisk "martyr". Skeppet byggdes för 1463 passagerare och en besättning på 650 personer. Under ett ynka år hann hon gå i kryssningstrafik genom "Kraft durch Freude" med subventionerade semesterresor för arbetare. Sen kom kriget. Den 30 januari 1945 var hon proppfull med civila flyktingar och soldater på väg från Danzig mot Kiel för att fly från röda armén. Hur många som var ombord vet ingen, kanske 10 000. På kvällen upptäcktes hon av av sovjetiska ubåten S-13, under kapten Alexander Marinesko. Tre torpeder träffade och hundratals dog omedelbart. Efter en timme sjönk hon på 50 m djup utanför den numera polska kusten. Ca 1250 överlevde och kanske 7-9000 dog i iskallt vatten och snöbyar. Det var 15 minusgrader den natten och detta är den värsta sjökatastrofen någonsin. Vraket betraktas som grav och krigsmonument, området bevakas av polska kustbevakningen och dykning är inte tillåten. Fören och aktern är välbevarade, men mitten demolerades efter kriget. Midskepps är skrovet så trasigt, att om det berömda Bärnstensrummet (enligt rykten) finns där, lär även det vara söndertrasat.
Tragiskt nog nåddes aldrig Gustloff av varningen om den ryska ubåten S 13 som låg och lurpassade på tyska fartyg rakt i Gustloffs kurs. Men klockan 21.15 lät kommendören Aleksander Marinesco avfyra tre torpeder mot fartyget, som alla träffade. Den andra torpeden gick rakt in vid simhallen, där flera hundra marinlottor inkvarterats. De flesta hann aldrig uppfatta något, de dog vid explosionen. Fartygets vin- och spritförråd som låg vägg i vägg exploderade, och splitter och skärvor från 60 000 flaskor for som projektiler in mot kvinnorna. Endast två personer överlevde från denna del av fartyget, de som försökte ta sig ut stängdes inne av de vattentäta dörrarna som omedelbart stängts vid attacken.
En stor del av besättningen stängdes också inne. De var inkvarterade i den främre delen av fartyget och när dörrarna stängts hade ingen en chans att komma ut. De dog antingen av vattnet eller i en långt utdragen och plågsam kvävningsdöd.
De eskortfartyg som följt Gustloff kom fram, men det hårda vädret och det iskalla vattnet krävde direkt en stor tribut. När en av livbåtarna skulle firas låste sig mekanismen på ena sidan medan den andra sänktes. Efter några sekunder föll båten, de som tagit plats i den föll handlöst ned i vattnet och försvann.
Hela havet fylldes av panikslagna människor. De som hade livbälten måste dock snabbt upp i en livbåt eller en flotte, och de flesta kyldes snabbt ned.
Wilhelm Gustloffs dödskamp varade ungefär en timme. Strax innan hon försvann inträffade något som för de överlevande för alltid kom att rista sig in i deras minne. Heinz Schön simmade i sitt livbälte och vände sig om mot fartyget:
"Och då skedde det ofattbara. Som av en spökhand tändes på en gång hela fartygets belysning – i full glans strålade skeppet. Gustloff sjunker i festbelysning."
Samtidigt dånade visslan oupphörligt, något som ingen senare hjälpligt kunnat förklara. Det var en wagneriansk ragnarröksvision, samtidigt som snön yrde och månen då och då tittade fram mellan de rasande molnen.
Nio fartyg räddade omkring 1 250 människor, men då det funnits drygt 10 500 människor ombord hade mer än 9 000 människor omkommit. Tidernas största fartygskatastrof var ett faktum, men händelsen har inte förrän de senaste åren börjat uppmärksammas.
Wilhelm Gustloff är en massgrav, hon vilar på omkring femtio meters djup vid den polska kusten. Talrika expeditioner har besökt henne, trots att det i princip är dykförbud på platsen. Envisa rykten har velat göra gällande att det ryktbara bärnstensrummet (en gåva av en preussisk kung till tsaren) funnits ombord, och detta har lockat många dykare.
Ryktena är troligen endast skrönor, som så ofta när ett fartyg går under. Men Östersjön är platsen för den största fartygsolycka historien känner |
|
Goya. Norskt lastfartyg byggt 1942 var på 5600 BRT. 131,06 meter. Har kommit fram att så många som omk, 7000 till 10.000 kunde ha varit ombord vid sänkningen den 16/4-45 KL 23:45 norr om Rixhöft och taget i tysk tjänst, lastat med tyska soldater och civila flyktingar från Danzig. Den 16 april 1945 träffades hon midskepps av två torpeder från sovjetiska ubåten L-3 under kommendant Konovalov. Fartyget bröts itu och sjönk på 4 minuter. 183 överlevde och mer än 6000 dog. Vraket hittades våren 2003 på 80 m djup . Måndagen den 16 april kunde ett stort fartyg skönjas på redden utanför Hela, redo att ta ombord sårade och flyktingar: det nybyggda, snabbgående fraktfartyget Goya. Kl. 07.05 kom det första angreppet från luften. I våg efter våg släppte de ryska bombplanen sina laster över fartyg och människor, kajen i Hela var fylld med tusentals flyktingar. Totalt utplånande av män, kvinnor och barn var målet för de ryska piloterna, det rörde sig ju bara om "Hitlersvin". De lyckades väl med sin uppgift: människorna på kajen dog som flugor. Många små fartyg sänktes, men Goya hade turen med sig, endast smärre skador. Efter tio minuter var anfallet över. På kajen väntade de skräckslagna överlevande, sargade till både kropp och själ. För att undkomma nästa bombmatta kastade de sig i hundratal på pråmar och småbåtar, som skulle föra dem ut till Goya, där räddningen fanns, trodde de.
Med hjälp av repstegar och utslängda fallrep lyckades flyktingarna med sina sista krafter hissa sig ombord, de sårade släpade sig över landgången. Inom några få timmar hade fartyget fyllts med tusentals personer. I de fönsterlösa lastutrymmena samlades de: hålögda hungriga barn, tröstande mödrar och stönande sårade. Hos mödrarna tändes en hoppets gnista: äntligen en smula ro efter dagar och veckor på ändlös flykt. De hade förlorat allt, hem, barn, en man vid fronten. När omkring 5.000 personer tagit sig ombord, gjorde de sovjetiska bombflygplanen sitt tredje anfall denna dag. 22 bombplan, som anföll de tusentals flyktingar, som fortfarande väntade på en möjlighet att ta sig ut till Goya. På några ögonblick förvandlades hoppet till en kvalfylld död i det blodiga havet. Så var det återigen Goyas tur. Goya, som var omgiven av mängder av småbåtar fyllda med flyktingar, som väntade på att ta sig ombord. Det var helvetet som bröt lös, bokstavligen. Fortfarande tycktes Goya vara räddningen, i full panik försökte man ta sig uppför repstegarna längs fartygssidorna. Vid 17.00-tiden var fartyget fullt av människor ända upp över skorstenarna, ändå fortsatte människor att komma ombord. 7.000 personer, ingen läkare, toaletter avpassade för en smärre lastfartygsbesättning, flytvästar för 3.500. Kl. 18.10 kom order om att repstegar och fallrep skulle dras in, ankaret hissades och Goya satte sig i rörelse. På kajen, i småbåtar, överallt fanns fortfarande flyktingar i tusental, som inte kommit ombord.
"Tusen mark för en flytväst!" bjöd någon; tre månadslöner, bjöd en annan. Men ingen var villig att sälja.
Hjälp, vi drunknar! Två torpeder träffar fartygssidan. Klockan är 23.52. På sju korta minuter är det hela över. Goya sjunker ner till xml:namespace prefix = st1 /> xml:namespace prefix = st1 /> xml:namespace prefix = st1 />eters djup. Med i djupet följer de flesta av de 7.000 flyktingarna, endast 334 överlever. |
|
General von Steuben. Tysk passagerarångare byggd 1923 Längd 167,8 x 19.8 meter , 13.325 BRT lastad med ca 2000 sårade soldater, 350 läkare och sköterskor och c 1000 flyktingar på väg från Pillau mot Kiel. Upptäcktes 10 februari 1945 nära Stolpe-banken utanför Ostpreussen av sovjetiska ubåten S 13, under kapten Alexander Marinesko. Träffades av två torpeder och sjönk på endast 7 minuter. Ca 300 överlevde. Måndagen den 5 februari 1945. I den lilla staden fanns 40.000, 50.000, 60.000 kanske 70.000 flyktingar, ingen visste hur många de var, som väntade på att komma vidare med något fartyg. Ångaren General von Steuben hade redan gjort två flyktingresor och var en tredje gång på väg in i hamnen. På kajen väntade redan hundratals kvinnor och barn medan sårade först skulle transporteras ombord. Detta tog hela natten, först på morgonen började man släppa ombord flyktingarna. Den 9 februari fanns 4.267 personer ombord: 1.600 sårade, som måste ligga ner, 1.200, som kunde sitta upp, 800 flyktingar, 100 soldater, resten besättningsmän och sjukvårdspersonal. Kl. 12.30 lade General von Steuben ut, på kajen stod fortfarande några tusen flyktingar kvarlämnade. Med full fart stävade man mot hamnen i Swinemünde. Kvällen var stjärnklar - bästa tänkbara väder för ubåtsangrepp. I operationssalen hade ingen tid att tänka på något sådant. Omväxlande med att de sårade opererades på löpande band förlöstes tre nyblivna mödrar. Midnatt - den s.k. hundvakten (24.00-06.00) började - 53 minuter kvar till katastrofen! Den första sovjetiska torpeden träffade styrbordssidan vid främre bryggan, den andra midskepps. Trots slagsidan rådde fortfarande ett relativt lugn ombord. Men allt eftersom slagsidan ökade, tilltog också paniken. I hundratal hoppade sårade, läkare, sjuksköterskor, personal om varandra ner i havet. När den första flodvågen nådde däck spolades skrikande kvinnor och barn ner i havet. General von Steuben sjönk långsamt. Nedanför kommandobryggan bröts hon i två delar, innan hon slutgiltigs sjönk reste sig förskeppet ur vågorna, från akterdäck hördes de sista skriken på hjälp från de män, kvinnor och barn, som fortfarande klamrade sig fast vid relingen. Ur den iskalla Östersjön räddades 659 personer, 3.608 förklarades försvunna. |
|
 | |
|
|
|
|
|
|
Cap Arcona 27.561 BRT 196,2 x 25,8 x 12,8 meter byggt hos B & V i Hamburg 1927 Den 3.5.45 Kl. 14:30 anfölls Fartyget av bombplan från RAF och 1 timma senare hade de 4.600 läger fångarna dödats i det brinnande Cap Arcona 3 Fartyg till låg för ankar på redden vid Lybeck det var ATHEN , THIELBECK , DEUTSCHLAND alla dessa Fartyg sänktes av RAF. Och ca. 10.000 konsetrations läger fångar brändes till döds.. och Thielbek. Dessa två tyska fartyg låg på redden utanför Lübeck, fyllda med ca 7800 fångar som just evakuerats från koncentrationslägret Neuengamme. Den 3 maj 1945 attackerades fartygen av misstag av RAF. Några hundra överlevde det brinnande infernot. De brända fartygen låg på grunt vatten och bärgades efter kriget, så de finns inte som vrak. Efter sin tredje lyckligen genomförda flyktingresa låg Cap Arcona på grund av en maskinskada för ankar i hamnen i Köpenhamn. Rykten surrade ombord: ännu en flyktingresa väntade? Men värre än så! Cap Arcona skulle hämta 8.000 fångar från koncentrationslägret i Neuengamme. Fångarna skulle sändas till Neustädter Bucht där Cap Arcona och tre andra fartyg skulle hämta upp dem: Cap Arcona skulle förvandlas till ett flytande koncentrationsläger! Den 26 april infann sig Cap Arconas nye kapten (den ordinarie hade fredagen den 13 april, kanske med vetskap om vad som väntade, begått självmord) i Neustadt när plötsligen en grupp SS-officerare uppenbarade sig med order om att genast ta ombord koncentrationslägerfångarna. En vägran skulle medföra att befälet över fartyget skulle övertas av en SS-officer. Med sorg i hjärtat gav kaptenen order om att allt skulle göras klart för att ge fångarna en så människovärdig resa som möjligt. Påföljande dag hade omkring 2.200 koncentrationslägerfångar förts ombord tillsammans med 300 vakter. Fångarna såg ut som levande döda klädda i trasor. Man hörde ryska och polska, tjeckiska och franska, några få talade tyska. De svagaste vacklade över landgången med stöd av dem som hade en smula krafter kvar. Hur gamla de var kunde man inte se, de såg alla ut som åldringar. När dessa människorester inkvarterades i första klassens lyxhytter strök de med sina magra fingrar över de mjuka sängarna, de störtade sig över vattenkranarna.
När landgången drogs in på kvällen den 28 april, fanns uppskattningsvis 5.000 fångar ombord tillsammans med vakter och besättning omkring 6.000 personer. 6.000 hungriga och törstiga människor.
På morgonen den 1 maj kom meddelandet att Hitler avlidit. Ombord på Cap Arcona var oron stor: vad skulle nu hända? Den 3 kom meddelande om att britterna tagit Lübeck och var på väg mot Neustadt, det kunde bara betyda en sak: räddning! Snart gick flyglarmet, en, två, tre, ett dussin flygmaskiner närmade sig. Raketer och bomber föll över Cap Arcona, sedan följde en andra, en tredje, en fjärde anfallsvåg, efter fem anfallsvågor hade britterna, ja just britterna, förvandlat fartyget till ett brinnande inferno. |
|
Gotlandsbolaget`s HANSA Den mest dramatiska händelsen under andra världskriget för svenskt vidkommande inträffade tidigt på morgonen den 24 november 1944 då det svenska passagerarfartyget Hansa förliste på resa mellan Nynäshamn och Visby. Fartyget ägdes av Ångfartygsaktiebolaget Gotland (Gotlandsbolaget) och hade kl 23.30 föregående kväll avgått från Nynäshamn som ordinarie nattbåt till Visby dit man beräknades anlända kl 07.30 påföljande morgon. Kl 05.57 skakades fartyget av en våldsam explosion. Hela fartyget klövs i två delar och sjönk inom loppet av några få minuter. Endast två av de 86 ombordvarande personerna överlevde - styrmannen Arne Thuresson och passageraren Arne Mohlin. De lyckades rädda sig upp på en livflotte som kl 12.10 upptäcktes av ett passagerarplan på väg från Stockholm till Visby. De båda skeppsbrutna undsattes genast av den svenska minsveparen Landsort. På regeringens initiativ tillsattes en utredning för att klarlägga orsaken till explosionen. |
|
Östersjöns bödlar (U Båten S 13)står C 13 på bilden men samma U båt.
Få sovjetiska officerare har så många oskyldiga liv på sitt samvete som Alexandr Marinesko, befälhavare på ubåten S13. Marinesko tillträdde som kapten på den sovjetiska ubåten i oktober 1944 och under de följande månaderna, fram till krigsslutet 1945, sänkte han ett flera fartyg – däribland ”Wilhelm Gustloff” och ”General von Steuben”. Marinesko är utan tvekan den man som släckt mest människoliv till sjöss. Hur många liv Marinesko egentligen ansvarar för är ovisst, det rör sig dock om minst 12 000, förmodligen mer. Marinesko uppvisade aldrig under sin livstid någon ånger för sina dåd, tvärtom såg han sig själv som en hjälte och 1963 fick han sin bekräftelse då han dekorerades med medaljen ”Sovjetunionens hjälte”. Kaptenen trodde i sin enfald att han sänkte Tyska Krigsfartyg. Kapten ser ni på bilden här nere fotot taget ombord på S 13 i tornet
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
TANNENBERG 5.504 BRT. Byggt 1935 i Stettiner Oderwerke , längd 121,3 x 15,5 x 7,4 meter. Fartyget gick på en mina och Förliste syd ost om Ölands södra udde, den 9.7.40 på sin resa mellan Kiel och Hälsingfors. kunde ta ombord 2000 personer och 100 bilar, 18 knop gjorde hon ! |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bortglömd historia. Brittiska ubåtar opererade på svenskt territorialvatten under kriget
Jag ämnar berätta om en lite bortglömd del av andra världskriget. Det handlar om att tyska kamoflerade trupptransportsfartyg torpederades på svenskt vatten av brittiska u-båtar under andra världskriget. Främst ska detta inlägg handla om torpederingarna av fartygen Amasis och Antares. Båda ligger nu och ruvar på sin historia strax utanför den svenska västkusten.
Historia i skymundan.
De flesta känner väl till den svenska "eftergiftspolitiken" gentemot Tyskland under WW2. Under åren 1940-43 transporterades bortemot 2 miljoner soldater till Norge och Finland. Dessutom kompletterades denna persontransport med uppåt 100 000 vagnslaster vapen under dessa år. Mest känt är väl transporten av divisionen "Engelbrecht" med över 14 000 tungt beväpnade soldater om 105 tåg.
Men hur många känner till att tyska handelsfartyg fullastade med militär utrustning begagnade svenskt vatten för sin transport av soldater och krigsmateriel inför och under invasionen av Norge? Låt oss ta fartyget Antares som exempel: xml:namespace prefix = o /> | Antares är ett av de mest välkända krigsvraken. Det är dessutom ett skrämmande exempel på krigets vansinne som utspelade sig på svenskt vatten. Antares var byggd som ett modernt styckegodsfartyg med bland annat svetsat skrov. Ångare präglades av en viss enkelhet, vilket inte alls gjorde henne till ett sämre fartyg. När hon rekvirerades av Kriegsmarine 1940 var hon ett relativt nytt fartyg som endast hade gjort några få resor. | Antares lämnar Stettin och sätter kurs mot Norge
Den 7:e april 1940 lämnade Antares Stettin tillsammans med de övriga fartygen som tillhörde transportdivision 1 under invasionen av Norge. Ombord fanns fanns soldater ur den 307. Infanteridivisionen, 3. Signalsektionen, en pluton pansarbilar, ett batteri fälthaubitsar ur 234. Artilleriregementet samt stora mängder ammunition. Omkring 300 soldater skulle ha funnits ombord. Eftersom trupperna var hästanspända ingick ett stort antal hästar i lasten.
Amasis lastar 2000 ton stenkol i Stettin (här råder det verkligen delade uppfattningar som sagt). Besättningen bestod av 51 man från det tyska rederiet HAPAG och var således civil. Befälhavare var Carl Albrecht. Fartyget lämnar Tyskland någon gång i början av april 1940 och följer den svenska kusten med destination Oslo. En svensk lots, Benjaminsson, togs ombord och avlöstes vid Vinga av lotsen Karl Gyllholm från Donsö. Klockan 13.34 den 9:e april gick han ombord på Amasis för att lotsa detta nordvart inom neutralitetsgränsen. Gyllholm visste att alla Marstrandslotsarna var upptagna och beslöt sig för att lotsa fartyget ända upp till Norge.
Klockan 14.15 passeras Pater Noster och ca 16.20 Måseskär. Bonden passerades på 2 distansminuters avstånd och resan fortgick med bibehållen kurs och fart. I höjd med skäret Tova upptäckte styrmannen en prick strax söder om brottet Tovas ungar. Gyllholm upptäckte då att det var ett periskop på en ubåt och gav omedelbart order om babord roder.
Sunfish siktar Amasis
Det var den brittiska ubåten Sunfish under befäl av Lt Cmd J Slaughter som siktades. Ubåten hade lämnar sin bas i Harwich den 2 april och patrullerat i Kattegatt och Skagerrak. Tisdagen den 9:e april låg hon väster om Måseskär. Flyg, trålare och fiskebåtar gjorde spaningen svår. Omkring klockan 17 siktades ett nordgående fartyg. Inget namn eller neutralitetsmärke syntes. Två torpeder gjordes klara.
xml:namespace prefix = v />Unikt foto av Sunfish taget direkt efter operationerna på svenska västkusten 1940.
Slaughter kunde nu se den röda flaggan med en vit cirkel med ett svart hakkors och torpederna avfyrades från ca xml:namespace prefix = st1 />200 m håll. Den ena torpeden missar eller exploderar inte, men den andra träffar Amasis midskepps på babordsidan i lastrum 4 exakt klockan 17.19. Ubåten försökte nu gå in under akterskeppet för att läsa fartygets namn, men tvingades ner av flyg. Ombord på Amasis stoppades maskin omedelbart. Fartyget blev inte svårare skadat än att man kunde kasta ankar, för att försöka dragga upp. Det uppstod även stor förvirring ombord, i synnerhet eftersom fartyget började att brinna.
Torpedträffen observerades från land som en tjock rökpelare bl a av mästerlotsen Hugo Carlström som befann sig på Lysekils lotsutkik. Han varskodde omedelbart lotsförmannen Rudolf Monthelie och båtbiträderna Bertil Persson och Karl-Gustaf Carlevik. Strax före klockan halv sex gick lotskuttern ut till det sjunkande fartyget.
Kaptenen stannar ombord
Ombord på Amasis gick nu delar av besättningen samt lotsen i styrbord livbåtar medan kapten Albrecht till en början stannade kvar ombord. Några fiskebåtar från Smögen bl a Vidar och Milly hade också kommit ut till Amasis för att försöka hjälpa till. De börjar nu att knuffa Amasis in på grundare vatten, men kaptenen avvisar detta tillsammans med de svenska lotsarna. Detta beteende har lett till vilda spekulationer om att Amasis skulle ha en hemlig last och att kaptenen inte ville att Amasis skulle avslöjas med en hemlig last av soldater och krigsmaterial inne på svenskt vatten. (Det finns alltså god grund för detta påstående./Forumpolisen).
Det verkar mycket konstigt om Albrecht skulle ha offra många hundra människoliv på grund av detta. Den troliga orsaken till att han avböjde hjälpen var nog att inte trodde att skadan var så allvarlig att Amasis skulle sjunka och att han inte trodde att fiskebåtarna, som var av Amasis livbåtars storlek, skulle kunna göra någon större insats.
Amasis sjunker under natten
Kapten Albrecht stannar ombord ända till klockan nio på kvällen. Medan solen gick ner börjar Amasis ställa sig med fören mot botten. Till sist snurrar propellern på tomgång högt uppe i luften. Det brinnande mörka fartyget bildade en silhuett mot horisonten. Tio timmar efter torpedträffen sjunker Amasis och lägger sig till rätta på ca 50 m djup. Lite vrakrester flöt iland de närmaste dagarna, bl a namnbrädan som länge hängde på en sjöbod i Grundsund.
Tyskarna bärgas in till Lysekil
Samtliga 51 man i besättningen, kapten Albrecht och den svenske lotsen Gyllholm bärgades in till södra hamnen i Lysekil av lotsarna. Ryktet hade snabbt spridit sig i den lilla staden om tyskarnas ankomst. Polis och tull mötte upp tyskarna, som överlag var glada att de sluppit undan så här lindrigt. Tyskarna inkvarterades på Ahls pensionat. Efter ett kort sjöförhör på hotellet sändes tyskarna hem till Tyskland efter någon dag eller så. I pressen diskuterades livligt om Amasis hade torpederas på svenskt vatten eller inte. Idag vet vi med säkerhet att hon befann sig på svenskt vatten vid torpedträffen. |
|
|
Den 13/6 1952 störtade en brinnande Svensk DC 3:a i havet utanför Gotska Sandön, ned skjuten av ryskt jaktflyg. Under 50 år doldes viktiga delar av sanningen om vad som hänt planet & dess besättning - både på Svensk & Rysk sida. Nu hittades flygplans vraket och sedan har man grävft fram sanningen om nedskjutningen. Läs via LÄNKEN här ovan historien om det som hände 1952. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
