Svenskarna vet inte vad varken Östersjön eller västkustens bottnar döljer från andra världs krigets dagar, där göms Fartygs vrak och mängder av kemiska vapen, det ligger omk, 350.000 ton giftigt avfall och rostar sönder i mängder av Fartyg längs västkusten i Sverige främst utanför Måseskär vid Orust, där sänktes minst (16 stora Tyska Fartyg) lastade med 15.000 ton kemiska vapen som typ Senapsgas och andra mycket farliga vapen som nu 2007 har legat och rosttat sönder så att dessa kemiska vapen sprids av botten strömmarna. Sedan har vi utanför den Norska västkusten i höjd med ön Fedje NV om Bergen ca. 2 nm ut i havet en Tysk U - Båt liggandes, U-Båt 864 som avgick från Tysk hamn till Bergen för vidare färd till Japan via nord polen året 1945, U- Båten besökte Bergen på sin långa resa! När det sedan var tid att segla vidare den 9/2-45 så hade man en last bestående av 65-80 ton? kviqsilver ombord i U - Båten troligen lastad i Bergen. Nu hann U-Båten inte så långt från Bergen innan en Engelsk Ubåt siktade U-Båten och sänkte den samma dag, och där ligger den och rostar sönder på 150 meters djup i dag ute i Nordsjöns vatten. Enligt Norska myndigheter läcker det  ut 104 kilo naturligt ut i Nordsjön, och där kan vilken dag som hälst en ekologisk katastrof vara ett faktum, om inget görs åt den sänkta U - Båten 864 öde. Sedan finns det 2 ställen där kemiska gift bomber dumpades efter krigs slutet 1945 inne i Östersjön, bla. Ost om Bornholm 22.000 ton och SO. om Gotland där det ska finnas 2000 ton kemiska vapen på botten, och där Ryssarna nu 2007-2009 tänker dra fram en stor Gas ledning och vad händer då? Finns även ett vapen lager ost om Gotland från första världs kriget som dumpades av Sovjet. Sedan finns mängder av malm lastade Fartyg sänkta vid Ölands södra udde inkl. några U-Båtar som läker olja mm. Östersjön kallades DÖDENS HAV av sjömänen som seglade på Östersjön under kriget 39-45, Vad jag vill med min sida är att få oss Svenskar att förstå vad som döljs på Östersjöns botten & på västkustens bottnar! Regeringen står handlings förlamad som vanligt och vet inte vad som behöver göras snarast för att förhindra en ekologisk katastrof av stora mott, i våra havs nära vatten!

denna gång i semesterorten Palmnicken mitt på Kurische Nehrung strax norr om Königsberg, mitt på sanddynen, den oändligt vackra landtungan med de milsvida vyerna som sträcker sig från nuvarande Svetlogorsk till Klaipeda, sanddynen som varje dag suddar ut sina spår av mänsklig närvaro till den eviga förgängligheten. Det var i samma sanddyn, en bit söderut i Jantarnoje, som man på 1960-talet grävde efter bärnsten och stötte på människoben, som visade sig vara de makabra resterna efter massakern den 31 januari 1945, då 3 700 människor, huvudsakligen judiska kvinnor från Polen, Ukraina och Ungern, drevs mot havet, den snöklädda stranden och ut på isen, där de brutalt mördades samtidigt som Röda Armén belägrade Königsberg.
I oktober 1944 stod Röda Armén vid floden Memel, nuvarande Njemen, och besatte området kring flodens utlopp i Östersjön, varvid staden Memel i norr skars av från ”Riket”. För att kunna genomföra Ardenneroffensiven flyttade Hitler en månad senare stora truppförband från öst- till västfronten, trupper som aldrig återvände. Som en följd av detta inkallades i Ostpreussen mer än hundratusen till ”Volkssturm”, mest åldringar och tonåringar, samtidigt som flyktingströmmen från de av Sovjetunionen erövrade områdena skapade enorma försörjningsproblem i Königsberg. Under vinteroffensiven, som inleddes den 12 januari 1945, behövde Röda Armén endast två veckor på sig att rycka fram till Frisches och Kurisches Haff och kunde därigenom omringa hela Ostpreussen, vilket ytterligare förvärrade situationen inne i Königsberg samtidigt som ryssarna stod i ryggen och pressade sig mot staden.
När den sovjetiska offensiven började, upplöste SS sina otaliga koncentrations- och arbetsläger i Ostpreussen, alla inordnade under det stora Stutthoflägret nära Danzig, och ”inkvarterade” fångarna i en fabrik nära Nordbahnhof i Königsberg, uppskattningsvis totalt 13 000 personer. Tidigt på morgonen den 26 januari 1945 tvingades fem tusen kvinnor och barn att marcherande lämna staden beledsagade av SS och medlemmar i Hitlerjugend samt deras ukrainska, belgiska och litauiska ”hjälptrupper”. Över två tusen dog på vägen till Palmnicken, av vilka de flesta sköts i snön så fort de visade tecken på att inte orka ta sig vidare; många mördades inne i Palmnicken, på gatan, mitt på dagen, medan invånarna såg på. Det fanns alltså hundratals vittnen, men ändå ”glömdes” massakern.
Det var sannolikt chefen för ”Gestapoleitstelle” i Königsberg, Sturmbannführer Gormig, som gav order om dödsmarschen. Avsikten var att fångarna skulle muras in i de underjordiska gångarna i en nedlagd bärnstensgruva i Palmnicken och man räknade med att såväl borgmästaren som bärnstensfabrikens ledning skulle vara samarbetsvilliga. Direktör Hans Feyerabend, en betrodd man i trakten, motsatte sig emellertid planerna och allt gick snett. Natten till den 31 januari förde trupper ur Volkssturm och Hitlerjugend ut fångarna genom bärnstensfabrikens norra port och den korstaste vägen ner till stranden under svepskäl att de skulle ombord på en båt. Här separerades de i olika grupper och jagades under vapeneld ut på isen, där de sköts summariskt om de inte drunknade i det iskalla vattnet.
Precis som i Paneriai utanför Vilnius, där över 70 000 judar mördades och där inskriptionen på det första minnesmärket berättade om att det rörde sig om ”sovjetmedborgare, fascismens offer”, restes även här - på den vackra stranden - en minnessten med den lögnaktiga inskriften ”Till hjältarnas eviga ära”, en inskrift som gav sken av att det var ryska krigsfångar som här skoningslöst hade avrättats av de tyska trupperna på reträtt. Varje år ända fram till det sovjetiska sammanbrottet
lade ungdomar ur Komsomol ned minneskransar vid monumentet och hyllade sina hjältar med tal och militärmusik. Någon hade ”glömt” - och historien skrevs om.

Sannerligen, också de sovjetiska kommunisterna och deras medlöpare hade alla goda skäl i världen att glömma och förvanska historien när det gäller Ostpreussen, ja, hela Baltikum. Som sagt, samtidigt som den obegripligt långa kolonnen av mest kvinnor och barn - fem i rad - drevs genom snömassorna mot döden i Palmnicken inleddes den ryska storoffensiven mot Köningsberg, det ostpreussiska hjärtat, som redan var sargat och blödande av de allierades bombningar ett halv år tidigare och som enligt den tyska propagandan ”hjältemodigt” försvarades av general Otto Lasch och hans med tiden alltmer försvagade armé av uthungrade trashankar och panikslagna tonåringar i Hitlerjugend. Kampen mot den övermäktige motståndaren var naturligtvis fullständigt meningslös, men Lasch kapitulerade först när fienden efter lika blodiga som helvetiskt härjande gatustrider bokstavligen stod utanför hans egen bunker vid Paradeplatz. Immanuel Kants gamla stad föll brinnande, rykande, döende från det nazistiska infernot rakt in i det kommunistiska mörkret. Königsberg var den första tyska storstaden som intogs av ryssarna - efter fyra års krig, tjugo miljoner döda och en ändlös marsch genom av tyskarna ödelagda områden. Den våldsorgie som sedan bröt ut trotsar, som det heter, all beskrivning. Kvinnor och barn brändes inne i skyddsrum och källare, grupper av människor bands ihop med rep och sprängdes i luften, från lasarettet Krankenhaus der Barmherzigkeit flydde nyamputerade soldater ner mot slottsdammen medan de besköts av rasande rödgardister, en professor som just utförde ett kejsarsnitt på en födande kvinna berövades sina instrument och tvingades slutföra operationen med bara händer, varvid kvinnan slets från britsen och våldtogs flera gånger om; läkaren begick självmord. Och detta var bara upptakten till en över fyrtio år lång terror.