Att resa med barn.

I juni-98 fick vi det efterlängtade resbeskedet efter att ha åkt känslomässig berg och dal bana under april/maj då det visades sig att på något underligt vis "tillhörde" vår lille son inte AC utan någon amerikansk adoptionsorganisation.

Första onsdagen i juli startade vi vår resa, pappa Gunnar , mamma Leena och blivande storebror Sergej då 7 år. Vi hade inte ens reflekterat över att låta Sergej vara hemma under resan eftersom det skulle ha känts totalt fel att vi inte alla skulle vara tillsammans när det var ytterligare en underbar händelse i våra liv, som väntade.

Till saken hör också att vi hade hämtat Sergej två år tidigare från samma stad, som vi nu skulle resa till.

Vi åkte tidigt hemifrån eftersom vi bor 35 mil från Arlanda. Flygplatsen var en otrolig upplevelse för Sergej, han kom ihåg de stora planen och han var mycket glad över att få flyga igen, allt var ett äventyr för honom. Själv hade jag svårt att riktigt våga tro att det faktiskt var sant att vi äntligen skulle få hem Leo, eftersom det hade varit så många och jobbiga turer innan.

Väl bokade i planet kom personal och frågade om någon hade tappat bilnycklar vid gaten, jo det var vi, ibland har man tur.

Framme i Moskva blev inte mötta av Susanna som det var sagt (förra gången "hade" vi Olga, så Susanna var en ny bekantskap för oss) stå på en storflygplats och bara titta på myllret av folk och undra hur vi skall ta oss till inrikesflygplatsen (fick senare veta att det fanns flertalet inrikesflyplatser!!!) upptog våra tankar ett tag. Sagt och gjort, jag gick och ringde till Olga bara för att få reda på att hon hade semester. Susanna uppenbarade sig snart, vi hade tydligen gått om varandra. Vi hade bestämt att under tiden vi väntade på flyget till Jekaterinburg så skulle vi "kolla" över stan med vår mycket trevliga taxichaufför Vladimir och sedan var vi med honom hem där hans fru väntade med mat. Både Vladimir och hans fru var mycket måna om oss och speciellt om Sergej, han fick blåbär till dessert. Sedan fick Sergej låna säng för att kunna vila lite. Under vänte tiden satt frun och jag och pratade, hon berättade mycket både historiskt och politiskt. Vi skulle flyga vidare vid kl 0200, när Susanna och Vladimir lämnat av oss vid gaten så meddelades att planet var försenat. det var bara att vänta.  Flygturen var avkopplande och skön, vi fick en god och varierande frukost och Sergej uppskattde mycket att få äta på planet. Väl framme torsdag morgon var vi rätt trötta och kände oss rätt ofräscha, men vi skulle bli mötta av Irina där och sedan hade vi dagen att koppla av på för att fredag åka till Leo. Men inte blir det som man planerat (ja, vi hade ju fått den informationen) utan direkt från flygplatsen satte vi oss i nästa bil och åkte till N. Tagil. en bilresa på cr 3-4 timmar.

Naturen är vacker , jämnförbar med mellan Sveriges skogslandskap. Vissa perioder var vägen dålig för att inte skriva urusel och vissa var den hyfsad. I bilen fick vi veta att allt skulle i princip hända denna dag.

Framme vid småbarnshem nr 1 var vi mycket spända på att få träffa vår lille kille, vi mottogs av biträdande doktorn, en trevlig kvinna som visade in oss på sin exp. Där fick vi möjlighet att tvätta oss och byta kläder. Snart kom det ytterligare en kvinna som var från något socialt dep. och som skulle se vårt möte med vår son. Just då var det så mycket som jag skulle tänka på med present till Leo, MÖTET, videofilmning, våra kläder, trött, så om någon hade sagt att mötet skulle direktsändas och hur många människor som helst skulle titta på oss hade det känns oväsäntligt för vi hade ju något stort framför oss.

Hur det känns när man har sitt barn framför sig för första gången behöver jag ju inte beskriva i detta forum , men det är som allt stannar och man ser bara denna lilla person. Leo kom in klädd i den sötaste lilla blårandiga skjorta, de obligatoriska långstrumporna, blå sammetsshorts och som storebror sa tjejskor. Leo var då 4 år. Allt gick väldigt bra och i denna röra hade också doktorn samtal med mig om Leos bakgrund. Det märktes ju att pappa var en mycket viktig person för Leo och också Sergej som kunde visa lillebror hur man körde med kranen på den nya timmerbilen. Mycket snart var det dags att bege sig till domstolen. Jag hade tidigare hört att barn inte var välkomna i domstolar men hade inte en tanke på att låta Sergej vara någon annastans så han var med. Till saken hör att Irina berättade att Sergej var första adopterade barnet som var tillbaka i N.Tagil så han tilldrog sig väldigt stort intresse från alla. Själv var han förvånansvärt oberörd av att alla tittade på honom och försökte prata med honom.

I domstolen var det jag som intervjuades, om attityder, adoption, yrke inkomst uppfostran mm. Domare var en mycket stram kvinna i 40årsåldern som inte drog på munnen. Doktorn och soc.arb talade om oss och rekomenderade adoption. Sergej tyckte det var spännande och han uppförde sig otroligt bra, det enda han gjorde var att han frågade, med stora gester, när jag hade intevjuats,  om vi vann?

När domaren reste på sig och vi skulle få vänta på utskrift av beslutet fick Sergej gå fram till henne och lämna en gåva. Detta uppskattades mycket, domaren tog emot paketet, vände sig mot oss med ett leende på läpparna och sa att hon var glad att pojkarna skulle få växa upp tillsammans och hon önskade oss lycka till. Irina och de andra var mycket förvånade då de aldrig sett henne le tidigare. Därefter var det dags för cermoni på registreringskontoret där vi också utbytte gåvor. Sedan gick det i snabb takt tillbaka till Leo, mat och han fick dela ut gåvor till sina kompisar och vi lämnade presenter till personalen och sedan bar det av därifrån. Leo satt stadigt i pappas knä. Vi hade önskat att få träffa Sergejs föreståndare fru Ludmilla på småbarnshem nr3. Nr tre hade flyttat till ett annat hus men med samma föreståndare. Irina ringde men hon var ledig men då hon fick höra att vi var där så kom hon till barnhemmet. Vi fick alla stora kramen och hon var mycket glad att återse oss och främst Sergej, hon tyckte han var så stor och hon var glad att se att han var så nöjd och glad. Vi gick runt på barnhemmet innan fikat och det var så otroligt fint och iordning och fru Ludmilla var med all rätta stolt. Sergej var lite generad över personal som kom fram och ville hälsa.

Vi var framme i Jekaterinburg vid 21tiden lokal tid, vi skulle bo hos Irina och hennes mamma. Vi blev mottagna som ärade gäster och vänner. Vi fick två rum till vårt förfogande, barnen fick se på video, vi fick låna badmintonspel och vi blev visade till en park och till staden. De hade problem med varmvattnet och genst erbjöd sig mamman att värma om vi behövde tvätta osv. Vi fick mycket och god mat, första dagarna åt Leo så vi trodde att han inte skulle kunna äta mera. Ryska specialteter både gällande mat och bakverk bjöds.  Det var ju en otroligt bra tid för Leo att vänja sig vid oss men ändå ha folk omkring som kunde språket. Tisdag morgon reste vi vidare till Moskva. Båda barnen trivdes och åt på flyget. Framme i Moskva mötte oss Susanna och Vladimir. Efter en dag i den stora staden reste vi hem och kom till Arlanda 1900 lokal tid. Då var barnen trötta efter att ha åkt från Jekaterinburg tidig samma, morgon så för oss var klockan mycket.

Sammanfattning: Att resa med barn var givande hela tiden, jag tycker att vi blivit fantastiskt mottagna överallt men barnen har blivit speciellt välkomna. Något också som var bra när det är lite större barn är att Sergej blev så naturligt den som visade Leo när det var något som Leo blev undrande över. Skulle vi än en gång få förmånen att adoptera vilket tyvärr inte planeras skulle skulle jag aldrig tveka att ta med mina barn.

BLOD KAN INTE TVÄTTAS BORT MED BLOD