Jag heter Mirko Blazevic och är 32 år.
Jag kommer från Bosnien. Till Sverige kom jag för 8 år sedan. Jag är
gift och har fyra barn. Hemma i Bosnien jobbade jag som bilelektriker.
Jag hade två bröder och en syster. Tyvärr, omkom min yngre bror i
kriget. Han var bara 21 år.
När jag och min fru Indira kom till Sverige
visste vi inte vad som väntade oss här. Vi hade inte någonstans att
bo eftersom serbiska styrkor intog vår hemstad och jag blev skadad i en
strid bara ett par månader innan det. Vi hörde bara om att Sverige tog
emot flyktingar så vi betalade bussresan med våra sista pengar och så
kom vi till Sverige den 21 december 1992.
Vi togs emot på ett center i Ystad. Det var många flyktingar där. Där
stannade vi i tre dagar innan vi flögs till Luleå den 24 december
1992. I Luleå bodde vi på ett center och det var första gången i
mitt liv som jag såg så mycket snö. Och det var runt 28 minus
grader...
Men, ändå klagade vi inte eftersom vi var glada att vi fick ett tak över
huvud och mat så vi inte var hungriga. Svensk mat är verkligen god,
det kan jag säga nu, men då smakade det inget vidare eftersom vi var
ju vana vid vår bosniska mat. Själv klagade jag inte. Jag åt om jag
var hungrig oavsett hur det smakade.
Sedan flyttades vi till Boden och sedan till Dorotea. I Dorotea
fick vi besked om att vi blev beviljade permanent uppehållstillstånd
och då fick vi välja kommun där vi skulle bo. Vi valde Sollefteå. Vi
har bott i Sollefteå i 7 år och jag kan säga att vi trivdes bra i
Sollefteå. Sedan april 2000 bor vi i Motala dit vi flyttade efter att
jag fått jobb där.
