|
|
Shagya-araben är framavlad ur det arabiska fullblodet. Det är en utmärkt ridhäst med arbabens alla förtjänster. Shagya-araben ser ungefär ut som en stor, lite grövre arab. Men den är inte lika finlemmad och i mina ögon inte riktigt lika söt som araben. Dess manhöjd ligger på 155-165 cm för hingstar och 150-160 cm för ston. Som redan framgått är Shagya-araben en framavlad brukshäst. Den uppfyller alla krav på en modern ridhäst. Den är idealisk för dressyr, hoppning, fälttävlan och körning. Den är mycket lik araben i sitt sätt, och har fått arabens alla kvaliteter, den är dessutom mera tuff än vad araben är då det gäller vatten och vattenhinder.
|
|
|
Islandshästen är en liten, men stark häst. Trots att mankhöjden bara är runt 130 cm kan den lätt bara en fullvuxen människa. Den blir ofta runt 30 år gammal. Islandshästen sitt ursprung på Island. Islandshästen är den enda europiska rasen som har fem olika gångarter - förutom skritt, trav och galopp, behärskar islandshästen även tölp och pass. En annan unik sak med Islandshästen är att den är renrasig. För att skydda rasen tillåts inga hästar komma in i landet, däremot exporteras många islandshästar ut i världen. Hästen har också haft stor religiös betydelse i islänningarnas historia. Innan landet blev kristet dyrkades hästarna som gudar, eftersom man trodde att den fornnordiska guden Oden kunde anta gestalten av en häst.
|
|
|
En Svensk ridponny bör ej vara över 148 cm i mankhöjd. Den ska vara ädel, fullblodsbetonad och harmoniskt byggd. Avelsföreningen Svensk Ridponny bildades 1990 för att bilda en ny inhemsk ponnyras. Målet är att få fram en ädel ponny av internationell sportkaraktär för ridsportens alla grenar. En svensk ridponny ska ha lika bra egenskaper och prestationsanda som en stor tävlingshäst och vara lämplig för barn och ungdomar att rida och hantera Som avelsmaterial har man tillvaratagit både inhemska och importerade korsningsponnyer. Med denna grund har man sedan fortsatt avelsarbetet med tillskott av fullblod, halvblod, godkända ridponnyer och andra ponnyhingstar med god prestation. En ridponny skall helst ha 70% fullblod i sig. |
|
|
Det engelska fullblodet kommer som det hörs på namnet från England där rasen utvecj och blev ett resultat av adelns och kungligheternas intresse för hästkapplöpningar. Under de senaste 200 åren har en omfattande världsindustri växt fram runt fullblodet som blivit den viktigaste enskilda hästrasen i världen. Den används för att "förbättra" andra raser t.ex. i avseende på storlek, mod och mental styrka.Det engelska fullblodet är exteriörmässigt en välproportionerad häst, men den är ingen entypshäst utan mankhöjd och andra fysiska detaljer kan skilja sig ganska mycket från häst till häst. Det beror på att avelsurvalet grundar sig på prestationer och inte på att hästen skall se ut på något speciellt sätt. Höjden kan därför variera mellan omkring 150 till 175 cm i mankhöjd. Vanliga färger är brun, mörkbrun, fux, svart, gråskimmel och i sällsynta fall brunskimmel. Vita tecken är mycket vanliga. Fullblodshästen är inte bara världens bästa kapplöpningshäst, utan många av världens bästa ridhästar är också fullblod. Många av dem fullblod som framgångsrikt tävlar i svåra klasser i såväl dressyr, hoppning som fälttävlan. Fullbloden går alldeles utmärkt att omskola till ridhästar när deras kapplöpningskarriär är över. Oftast spelar det ingen större roll om hästen haft någon mindre skavank efter löpträningen, sådant läks fort ut när hästen inte behöver anstränga sig maximalt. De "misslyckade" galoppörer som säljs som ridhästar brukar också ligga bra till i pris. |
|
|
Ardennerssitt namn efter den stora bergskedia som ligger i Belgien och gränsar mot Frankrike, Luxenburg och västra Tyskland. Ardennerhästen är en gammal ras som beskrevs redan av Caesar i hans bok "De Bello Gallico" som en hård och uthållig arbetshäst som föddes upp av germanskt folk på västra Rehnstranden.
Under medeltidens början och under korstågstiden inkorsades arabiskt fullblod. Dagens ardenner har sedan starktpåverkats av brabanthästen .Den belgiska ardennern härstammar från den franska, vilken ofta benämns ardennais.
Den belgiska ardennern har sedan i sin tur gett upphov till den svenska ardennern. Alla tre raserna liknar varandra mycket både till utseende och egenskaper.
Exteriör
Mankhöjden varierar men är i genomsnitt runt 155 till 165 cm. Alla fasta färger, men i Belgien är skimmelfärgen dominerande.
Stort fyrkantigt huvud, bred panna, stora ganascher, stora uttrycksfulla ögon, små fina öron och stora näsborrar.
Bred böjd och kolossalt muskulös hals med väl tydlig nacke och mankam. Väl ansatt och bred i basen.
Väl välvda revben, rymlig kroppsbyggnad, kraftfulla kompakta bogar, kort stark rygg, stort bröstomfång, avrundat, brett, stupande kors.
Korta, jättelika muskulösa ben, runda kraftiga ledgångar, stora tunga hovar.
Ardennern är oerhört dragstark, den är lugn och from i lynnet men inte slö utan arbetar energiskt. Den har energiska rörelser i skritt och trav. Traven är ofta bra och |
|
|
Falabellan får bli högst 86 cm hög. Den kan ha olika färger, men den ska helst vara tigrerad. Till skillnad mot andra ponnyraser så gör falabellan 90 procent av sin tillväxt första året och den är fullt färdigvuxen när den är tre år. Falabellan har också två ryggradskotor och två revben mindre än andra hästar och ponnyer. Den ska ha litet huvud med rak eller konkav nosprofil, små öron, stora ögon och markerade näsborrar. Den ska ha en tjock man. Ganska hög manke, kort, rak rygg, sluttande kors och väl ansatt, yvig svans. Gott djup och liggande bogar. Smäckra ben med goda fötter, naturlig korrekt benställning, mycket sparsamt med hovskägg och små hovar.
|
|
|
Rasen uppkom i Danmark när en spansk officer sålde sin häst, ett sto, till en slaktare. Stoet köptes sedan av dåvarande ägaren till Knabstrup Hovedgård, en major Lunn. Man vet att stoets exteriör och utomordentliga prestationer tyder på ädelt blod. Hon hade alla de egenskaper majoren önskade och hon blev stammoder till den häst som kom att kallas knabstrupper. Det som kännetecknar en knabstrup är färgen eller egentligen teckningen. Den har en säregen, ofta prickig färgteckning (tigerfärg). Här tillåts flera raser i knabstrupperaveln, såsom svenskt halvblod, arabiskt och engelskt fullblod godkända i svensk halvblodsavel, new forestponny, connemara, russ med flera (endast godkända hingstar och ston). Det viktiga är att hästarna bär på det rätta färganlaget. Det är inte tillåtet att korsa in gråskimlar, konstanta skimlar, skäckar, albiner eller halvalbiner (isabell eller bork). Det finns både knabstrupperponny och knabstrupperhäst, men man eftersträvar en viss typ. Svenska Knabstrupperföreningen (SKN) bildades 1990. Mankhöjden för knabstrupper varierar mycket, eftersom här finns både ponnyer och hästar, men föreningen följer gänsge regler. Som angivts ovan, är färgerna varierande, från mycket ljusa med mörka fläckar, till den ovanliga varianten av mörka hästar översållad med vita prickar, så kallad snöflinga. |
| |
|
|
Andalusiern är en ridhäst både till utseendet och sättet. Mankhöjden måste vara minst 152 cm för hingstar och 150 cm för ston. Genomsnitts-mankhöjden för en andalusier är 160 cm. Tillåtna färger är skimmel, brun och svart. Ibland föds det fuxar, men dessa godkänns inte och får då inte heller skrivas in i stamboken. Skimmel är den vanligaste färgen. Vissa stuterier föder bara upp bruna hästar, det mest berömda är Escalera i Sevilla-provinsen. Huvudet är medelstort med en konvex profil: Ögonen är snälla, stora och uttrycksfulla. Öronen är små med utåtvända spetsar. Halsen är väl ansatt, kraftig och naturligt böjd. Manen och svansen är långa och ofta lockiga, särskilt på hingstar. Kroppen har en mycket stor muskel-massa. Manken är tydligt markerad, ryggen rak och relativt kort, korset brett och avrundat, svansen lågt ansatt, bröstkorgen är bred och djup, välvda revben, rundad buk, samt breda sluttande bogar. Benen är starka med breda leder, långa skenor och kotor, samt välformade och förhållandevis små hovar. Andalusiern har naturliga höga knärörelser. Andalusiern är en mycket bra dressyrhäst! |
| |
|
|
|
|
|
|
Shetlandsponnyn kommer från Shetlandsöarna norr om Skottland. Öarna är klippiga och klimatet där är kallt och stormpiskat. Det är därför som Shetlandsponnyn är så liten, för en stor häst skulle inte kunna överleva och föröka sig där i längden då dess stora kropp inte skulle kunna hålla värmen i ett sådant klimat.Shetlandsponnyn är världens starkaste häst i förhållande till sin storlek. Den kan utan problem ridas av vuxna karlar och den kan dra upp till 1 500 kg, vilket är lika mycket som Ardennerhingstarna får dra när de avlägger sina bruksprov.Shettisen är också en god hoppare för sin ringa storlek, den är en utmärkt körponny och den används till och med i speciella shetlandsponnykapplöpningar. Den är mycket intelligent och lättlärd, varför den ofta används vid cirkusar.Högsta tillåtna mankhöjd är 107 cm. Alla färger är tillåtna. Vita tecken är sällsynta på enfärgade ponnyer. Huvudet är kort med rak eller något konkav nosprofil, bred panna, korta öron, ganska så stora ögon men "bus" i blicken, samt rymliga näsborrar. Shetlandsponnyn får en mycket kraftig vinterpäls och den tål omilda klimat. På sommaren är hårremmen kort och vackert glansig |
| |
|
|
Araberna är en av de äldsta hästraserna i världen. De kommer ursprungligen från Saudiarabien. På den tiden kunde hästarna springa flera långa sträckor om dagen utan vila och vatten. I arabländerna har det i flera år hundraden varit status att äga en fin, vacker och gracil häst. De polska araberna är mindre och har mycket bra steg och vackra huvud. Arabhästarna kan man också känna igen genom deras starka ben och hovar. De är mycket intelligenta hästar. De är trevliga att jobba med och de är också lätt lärda. De tycker om barn och är bra familjehästar. De är lämpliga för all typ av ridning. Exteriör: Litet huvud med konkav nosrygg. Markerar man kam, långa slutande bogar, kort rygg, djup bröstkorg, stark bakdel, högt buren svans, hårda torra ben, korta skenben. |
| |
|
|
Exmoorponnyn kommer från Storbritannien. Mankhöjden är mellan 114-125 (sto får högst vara 124 cm) Färgen är oftast brun, mörkbrun eller musgrå. Vita tecken är inte tillåtna. Den har en bred panna med små spetsiga öron. Exmoor har en tjock man och svans. Den har korta ben med starka hovar. Exmoor är en snabb och lugn ponny. Den är stark nog att bära en vuxen och är en utmärkt barnponny. Man använder Exmoor som ridponny eller som körhäst.
|
|
|
Connemaran är en ras som används i större ponny klasser i både hoppning, fälttävlan och dressyr, då den är en fantastisk sport-ponny! Connemarans mankhöjd är ca 132-148 cm, men Conneraran växer ofta över ponnygränsen på 148 cm, och blir då häst. Många Connemaror som tävlas som häst klarar sej dock mycket bra även där. Connemaran kommer från den Gröna ön - Irland. Den är en stark och tålig häst, men samtidigt vacker. alla färger, förutom skäck, förekommer, men det är skimmel som är vanligast. Connemaran kallas ofta för "den lilla hästen med det stora hjärtat", och de som känner en Connemara håller med! Connemaran är en utmärkt allroundhäst, som är bra på det mesta. Många av de bästa ponnytävlingshästarna är connemaror eller korsningar med connemarablod. Förutom som tävlingshäst/ponny är Connemaran mycket omtyckt också som "fritidshäst/hobbyhäst" och som ridskolehäst, speciellt tack vare deras utmärkta storlek och temperament. Connemaran är tålig och sund. Rasen började komma till Sverige på allvar på 60-talet, och Dag Nätterqvist och Anders Gernandt var några av dom som tidigt visade intresse för Connemaran. Connemaran är ingen stor ras, i Sverige finns det 2500 st ca, men ändå hittar man många Connemaror högt upp på ranking och prislistor. Det är bevis på att denna lilla häst ofta kan! |
|
|
American Saddlebred skall ha en god hållning och elegant ställning (se bilden). Den kommer som man hör på namnet från Amerika. Huvudet bärs högt och huvudet ska vara litet med en rak eller något böjd profil, spetsiga öron, stora ögon, samt stora näsborrar. Halsen skall vara lång och böjd och muskulös. Sveanden ska bäras högt, nästan rakt upp.
Hovarna ska vara små och vara starka med vida trakter. Rasen används till ridning, vagnskörning och utställning. |
| |
|
|
Russet är Sveriges enda inhemska ponnyras, och den är mycket omtyckt som både rid och körhäst (framförallt ponnytrav). Russen lever halvvilda på Lojsta Hed, Gotland, men numera föds många russ också upp på många andra ställen i Sverige (och andra länder, bl a USA och Finland).
Mankhöjden ligger på mellan 115-130 cm, men idealhöjden är ca 125-126 cm. Alla färger utom helalbino, skimmel och dorsalskäck är tillåtna. Russet är överlägsen i kategori B-ponny på ponnytrav, och den är också en utomordentligt bra hopp, dressyr och barnhäst. |
|
|
Fjordingen är en mycket populär ponny/häst för både körning och ridning. De lämpar sig särskilt väl som familjehäst då de är lugna och snälla. Fjordingen kommer från Norge men är mycket populär även i andra länder. I Danmark är fjordingen den största rasen till antalet. Här i Sverige är den också mycket vanlig och omtyckt, och det finns bland annat ridläger som specialiserat sej på fjordingar! Fjordingen är en mycket lättfödd och tålig häst. Den är klok och säker på foten. Mankhöjden varierar mellan 135-145 cm, men det finns också en hel del fjordingar över 148 cm, så fjordingen ska inte klassas som "ponnyras", då den rastypiskt kan överstiga 148 cm. Typiskt för fjordingen är ståndmanen (som dock inte finns på alla fjordingar. Detta är något man måste klippa). Fjordingen har en kort och tjock hals som gör att den kan ha svårt att hävda sej på tävling bland många andra, ädlare, ponnyraser. Men fjordingen är ändå en bra rid/körhäst för den som kanske främst är intresserad av uteritter, träning och lättare tävlingsklasser! |
| |
|
|
|
|
|
|
 |
|
|
Shire kommer ifrån "the shires" (shire betyder län på svenska); grevlandskapen i Lincoln, Leicester, Stafford och Dreby i Midlands i östra England. Rasen härstammar ursprungligen från inhemska lantston och de importerade "Stora hästarna" från medeltiden och har senare blandats med Old Black English Horse.
De "Stora hästarna" var stridshästar som hade avlats fram för att orka bära en riddare och all utrustning som hörde till. Riddarens egen vikt, riddarens rustning, hästens rustning och vapen kunde väga totalt l80 kilo. Denna medeltidshäst kom ursprungligen från Holland men den utvecklades genom korsningar med de största och kraftigaste kallblodsraserna i Nordeuropa samt med inslag av orientaliskt blod. De flesta shirena ligger mellan 170-180 cm höga. Ston skall vara från 163 och en fullvuxen hingst från 173 cm. Medel för en hingst är 178 cm vilket gör den till världens största häst! Vikten ligger mellan 750-1000 kg.
Färgerna får vara svarta, brun, svartbruna och skimmel inte konstantskimmel. Stona har inte denna regel de får även vara konstantskimmlar. Stora vita tecken är mycket vanliga, medan vita fläckar över kroppen inte är önskvärda.
|
|
|
Nordsvenskens mankhöjd brukar ligga runt 154 cm för ston och 157 cm för hingstar. Dess färger är brun, svartbrun, fux, gulbrun samt i ovanligare fall brunblack och musblack. Huvudet är hos nordsvensken förhållandevis litet. Nordsvenskens öron är relativt korta och upprättstående. Halsen bör vara relativt lång med raka övre och undre begränsningslinjer. Mankammen hos stoet kan vara och hos hingsten bör vara så fyllig, att överlinjen blir uppåtsvängd. Halsresningen bör vara sådan, att en linje dragen över kors och manke träffar huvudet mellan öga och näsborrar, hos hingsten nära eller genom näsborrarna. En lång och hög manke, "väl markerad", är till fördel för draghästen. Manken utgör centrum för viktga muskler och senpartier som reglerar både halsansättning och frambensrörelserna och ger stadga och längd i steget. Om manken är väl muskelsatt, bred, är detta till fördel för arbetshästen.
|
|
|
Shetlandsponnyn kommer från Shetlandsöarna. Öarna är klippiga och klimatet där är kallt. Det är därför som shetlandsponnyn är så liten, för en stor häst skulle inte kunna överleva där i längden då dess stora kropp inte skulle kunna hålla värmen. Rasens historia börjar redan omkring 13.000 år f.Kr. då det väldiga istäcket hade dragit sig tillbaka till Skåne i Sverige, och 9.000 år f.Kr. var isen helt borta utom i fjälltrakterna. Fynd av hästben funna bland annat i skalbankar vid Uddevalla visar att skogsponnyer av tarpantyp från Mellaneuropa följt efter den sista inlandsisen upp till Skandinavien.
Ponnyerna följde issmältningen genom Sverige in i Norge. Den norska hästrasen nordlandshästen härstammar troligtvis från dessa skogsponnyer liksom det svenska gotlandsrusset.
Omkring 8.000 år f.Kr. var Norges västkust fortfarande i isförbindelse med Shetlandsöarna. Troligtvis har ponnyerna vandrat över till dessa öar och de blev kvar där när isen drog sig tillbaka. Men en något mindre bergsponny som troligtvis också var av tarpantyp, vandrade från Pyreneiska halvön över kontinenten till västra Skottland och kom också till Shetlandsöarna. De anpassade sig efter hand till klimat och terräng och minskade således i storlek.
Några hundra år f.Kr. vandrade kelterna upp från kontinenten till de brittiska öarna. De hade med sig keltiska ponnyer som sannolikt fördes över till Shetlandsöarna genom den täta sjötrafiken och påverkade den lilla ponnyrasen. Rasen minskade sedan i storlek igen tack vare isoleringen på öarna under de närmaste århundradena.
Under vikingatiden, 400- 600-talen e.Kr. påverkades shetlandsponnyn ytterligare av de norska vikingarnas hästar. Shetlandsponnyerna ökade återigen i storlek, men minskade åter efter vikingatiden. Genom olika skelettfynd har man kunnat följa rasens storleksväxlingar.
|
|
|
Holsteinaren är en av Tysklands äldsta raser. Den lär härstamma från 1300-talet och komma från ett stall som ägdes av Uetersenklostret i marsklandet nordöst om Elbes mynning. Vid början av 1400-talet ägde till och med nunneklostren stuterier som var kända för sina utmärkta hästar. Denna gamla stam av holsteinerhästar skall ha varit en korsning mellan de ursprungliga marsklandshästarna och spanska hästar.
När klostren sedermera drogs in grundlade avelsstona och hingstarna därefter de danska kungarnas stuterier där uppfödningen var framgångsrik. Adeln och ridderskapet följde de kungliga stuteriernas exempel och det fanns snart stora kraftiga förädlade rid- och vagnshästar i hela Holstein. Dessa hästar exporterades också till andra länder, bland andra hade det kända spanska stuteriet Cordova och det i Dillenburg (Nassau) hingstar från Holstein. Holsteinska beskällare användes också vid upprättandet av hingstdepån Celle år 1735. De första licensbestämmelserna kom år 1719, de omarbetades och blev mer restriktiva år 1782.
Under 1800-talet har två faktorer påverkat holsteinarens utveckling. Den ena var införandet av engelskt fullblod i aveln, den andra införandet av Yorkshire Coach Horse. Engelska fullblodshingstar importerades sedan början av seklet. Deras goda inflytande gav en mera kompakt lågbent häst som hade goda galoppegenskaper och den tidigare så vanliga ramskorfen började försvinna. Yorkshire Coach hingstarna hade ännu större inflytande på holsteinaren än det engelska fullblodet. De gav holsteinaren den höga vägvinnande aktionen och det goda lynnet.
Stamfäder till dagens holsteinare räknas de under l800-talet importerade engelska hingstarna Protocoll och Burlington Turk. Av de ursprungliga hingstlinjerna Adjutant, Achill, Ethelbert, Cicero, Amurath och Füsilier, finns bara Achill- och Ethelbertlinjerna kvar.
Vid Schleswig Holsteins fall år 1868 grundades hingstdepån Traventhal. Den tidigare avelseverksamheten bland bönderna nyorganiserades av den preussiska staten. Traventhal upplöstes år 1960. Avelsverksamheten vilar återigen endast på holsteinarförbundet i Elmshorn, som också har ansvaret för att stambok föres.
Under 1960-talet förändrade man totalt den gamla rastypen till en lättare och elegantare ridhäst som lämpar sig för tävlingsridning, speciellt banhoppning och fälttävlan. Detta genomfördes genom att i betydande utsträckning använda sig utav engelska fullblods- och trakehnerhingstar.
Exteriör
Holsteinaren har en mankhöjd på 160-175 cm. Förekommande färger är brun, svartbrun, svart och i mera sällsynta fall fux eller skimmel. Det är en storlinjig, tung, bred och djup häst.
Huvudet är långt och väl ansatt med rak eller något konvex nosprofil, livliga uttrycksfulla ögon, långa rörliga öron samt stora näsborrar.
Halsen är lång, väl ansatt, muskulös, välskapt och elegant buren med vacker överlinje.
Manken är välmarkerad, kraftig rak och ofta lång rygg, muskulöst njurparti, väl musklat kors, brett och djupt bröst, oftast väl liggande bogar, god revbensvälvning med långa bakre revben, väl ansatt fritt buren svans.
Benen är goda och starka med solida senor och ledgångar, relativt långa skenor, väl åtskilda senor, rejäla hovar.
Steget i skritt är långt, traven är energisk med ganska högaktion, elastisk och vägvinnade galopp.
Användningsområden
Holsteinaren är av tradition en allroundhäst som ursprungligen var en elegant vagnshäst som var lika bra som ridhäst. Från 1960-talet och framåt har den varit framgångsrik som hopphäst. Rasen har ett gott lynne och temperament.
|
|
|
Mankhöjden för en New Forest ligger på mellan 122 och 148 cm. Alla färger är tillåtna utom skäck. Brun är vanligaste färgen. Vita tecken är tillåtna.
Huvudet varierar i typ från starkt ponnykaraktäristiska till huvudet av en varmblodshäst. Medelstora ögon, välproportionerade öron och markerade näsborrar. Halsen är medellång, välproportionerad och har kraftig man. Väl markerad manke, lång och rak rygg, brett och sluttande kors och väl ansatt, tjock svans. Gott djup och ganska långt, sluttande bogparti. Starka, muskulösa ben med breda ledgångar, långa underarmar och skankben, välformade hovar.
New Forestponnyn är stadig på foten, och så stark att vuxna kan rida den utan problem. Den har ett vänligt lynne och är en riktig allroundponny. |
|
|
Welshponnyn har sin ursprungliga hemvist i de Walesiska bergen och de har funnits där sedan urminnes tider. I skrifter från 1100-talet finns de omnämnda. Uttrycket ponny uppkom inte förrän i början av 1800-talet och stammar helt säkert från franskan eller gaeliskan. Ursprungligen användes Welshponnyn i stor utsträckning av fårahedarna och för jakt i Wales bergstrakterAlla färger är tillåtna utom skäck. Livlig och energisk gång, litet fint mejslat huvud, stora mörka, uttrycksfulla ögon och små öron. 17 januari 1970 bildades Svenska Welshponnyföreningen. 1972 beviljades SWF att anhålla en sektion för welshar mellan 137 och 147 cm, sektion R. Denna sektion finns inte i England. 15 september 1974 hölls den första egna utställningen. |
|
|
Den mångsidiga Haflingerhästen har sitt ursprung i Sydtyrolen. Haflinger har i många år passat som ridhästar och som packhästar. De är också utmärkta som dragare. Även haflingerhästen har påverkats av arabblod, som förädlat rasen och gjort den lite mer ädel. Den hör till de varmblodiga hästarna. Den första avelsföreningen grundades 1904. Då fanns rasen i flera olika färger, men hela tiden strävade man efter fuxar med vit eller ljus man. . Det finns ca 250 000 Haflinger i hela världen. I Sverige används den främst till fritidsridning, körning, hoppning, lätt skogs- eller jordbruksarbete. Svenska Haflingerföreningen bildades 1987. Mankhöjden för haflinger är ca 135-150 cm. Färgen är alltid fux med ljus eller vit man och svans. Den är ganska liten, men ger ändå ett kraftfullt intryck. Haflingerhästen har ett gott temperament, är stark och tålig. |
| |
|
|
Mankhöjden ligger på mellan 160 till 170 cm. Förekommande färger är fux, brun, svart, svartbrun och i sällsynta fall skimmel.
Huvudet är välproportionerat och väl ansatt med rak, eller något konvex över mulen nosprofil, bred panna och stora livliga ögon.
Halsen är lång eller medellång, väl ansatt och muskulös. Manken är bred och välmarkerad, ryggen kort, rak och stark, korset brett, muskulöst och antingen rakt eller något stupande, svansen är väl ansatt och har rikligt med tagel.
Bröstet är brett och djupt och bogarna är sluttande och muskulösa. Benen är starka, välmusklade och rejäla med väl åtskilda senor, breda välformade leder, något korta kotor men välformade hovar.
Hela hästen är rejäl, mycket stark och kompakt men samtidigt ädel. Trakehnaren kallas ibland för ostpreussare då dess ursprung leds till Ostpreussen. Rasens historia går tillbaka till den Tyska Orden, som födde upp dels lätta dels tyngre varmblodshästar för olika användningsområden. Dessa hästar kallades för "Schweiken" och de härstammade från den varmblodiga vildhästen men hade tillförts orientaliskt blod ända sedan 1500-talet.
|
| |
|
|
|
|
|
|
Under 1500- 1800-talen fanns det en häst som hette Svenska Lanthästen och användes mycket i kavalleriet. Fram till dess hade det inte funnits någonting som kunde kallas för avelsplanering. Men nu minskade lanthästen i mankhöjd och man blev då tvungen att försöka blanda in större hästar i uppfödningen. Araber, Andalusier och Frieserhästar köptes in. Dessa hästar tillförde lanthästen skönhet, styrka, storlek och framåtanda. Vid mitten av 1800-talet fanns det tre statsstuterier: Flyinge (lades ner 1888, startade igen 1922), Ottenby (lades ner efter en eldsvårda 1891) och Strömsholm (har anor från 1500-talet) och privatstuteriet Widtsköfle (lades ner 1950).
Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Hästen bildades år 1928. Stamboken är inte stängd om utländska ston eller hingstar som skall verka i svensk avel kommer från av oss godkänd stambok.
På 1870-talet började man skilja på varm- och kallblodig avel och lade grunden till vår nuvarande halvblodasvel. Mankhöjden varierar mycket inom rasen, men de flesta är mellan 160-170 cm höga. Förekommande färger är brun, fux, svartbrun, svart och skimmel. En god Svensk Varmblodshäst skall ha ett välproprotionerat huvud som är väl ansatt, profilen kan variera något precis som längden på öronen, ögonen skall vara klara och livliga.
|
| |
|
|
Ursprunget för frieserhästen är Friesland, en del av Nederländerna. Den användes främst som stridshäst men även i jordbruket. Under korstågen fick frieserhästen in en del arabiskt och andalusiskt blod som förädlade rasens utseende. Hästen var populär bland dåtidens riddare, som behövde starka hästar som orkade med deras tunga rustningar. Dessutom krävdes ett stabilt psyke, och på dessa krav svarade frieserhästen utmärkt. Frieserhästen används till dressyr, körning och cirkus. I Sverige finns ca 70 hästar. Svenska Frieserhästföreningen bildades 1992. Friserhästens mankhöjd är ca 150-165 cm. Den är alltid svart, kolsvart utan tecken. Möjligen några vita strån i pannan. Den är mycket högrest och har ett pampigt utseende, med mycket svans, man och hovskägg. Den är positiv och godmodig. |
| |
|
|
| Lipizzanerhästen är en kompakt och muskulös häst. Mankhöjden varierar vanligen mellan 148-165 cm. Skimmelfärgen är dominant, svarta och bruna hästar förekommer och dessa färger skall bevaras, alla andra färger ogillas. Lipizzanerhästen föds svart, brun eller musgrå och blir i allmänhet skimmel eller helt vit. Ibland dröjer det ända till 10-års åldern innan hästen antagit sin slutliga färg. Hovarna kan vara ljusa, mörka eller randiga. Rosa hud och skära partier runt nos och ögon förekommer men är icke önskvärt. Lipizzanerhästen har en naturlig förmåga till koncentration med stor förmåga att utföra samlade rörelser ur den högre skolan och/eller stor uthållighet för ridning och körning. Lipizzanerhästens speciella rörelsemönster, med höga knän. |
| |
|
|
Dartmoorponnyn härstammar från Dartmoor i England. Den får inte vara högre än 127 cm. Brun, mörkbrun, svart, skimmel och fux är tillåtna färger. Skäck är ej tillåtet. Mycket vita tecken drar ner bedömningen. Litet, välmejslat, väl ansatt huvud. Små välformade och välplacerade öron. |
|
|
Oldenburgaren är en perfekt häst för både dressyr och hoppning. Dom är kända för att vara stora, ca 165-175 cm i mankhöjd, samt ha ett mycket bra steg. Dom är kraftigt byggda, har lång och stark hals samt ganska korta ben. Skenbensomfånget är ganska stort, minst 23 cm. Huvudet är fint och graciöst. Från början var Oldenburgarens förfäder definitivt inte någon dressyr- eller hopphäst, utan en körhäst. De var mycket populära. Rasen kommer från Tyskland och namnet kommer från en man vid namn Anton Gunther von Oldenburg, som var greve på 1600-talet. Han avlade på dessa hästar och använde för detta ändamål en halvblodshingst samt Frisieska hästar (vilka bidrog till en tyngre häst). under åren tillkom fler raser inom Oldenburgar aveln; Spanska hästar och Berberhästen som exempel. på 1800-talet tillfördes fullblod, hannoveranare och den engelska långlivade rasen Cleveland Bay. Resultatet av detta var en stor och kraftig häst perfekt för körning. De var stora, ca 170 cm i mankhöjd, och mognade snabbt. De var mycket populära som körhästar, men detta tog en vändning när bilen kom och alltfler människor gick över från häst och vagn till att köra bil istället. Oldenburgarens efterfrågan minskades. 1945 ville man ha en lättare modell för ridning. Man bestämde sej för att avla fram en lättare Oldenburgare, eftersom att man gärna ville ha kvar Oldenburgarens goda egenskaper såsom det vänliga temperamentet. För att få den ädlare korsades den med fullblod. Oldenburgaren som finns idag, som används till dressyr och hoppning, började inte avlas förrän på 1960-talet, och är därmed inte så gammal. Ett bevis på att Oldenburgaren är en mycket bra dressyrhäst har vi så klart i den kanske mest kända Oldenburgaren: Olympic Bonfire! |
|
|
|
|
|
|
