Vet inte riktigt hur jag skall börja detta. Ger en liten inblick i bakgrunden här.
 Mera kan läsas under min berättelse om  Den långa vägen tillbaka.
Det kommer också en sida om Jan-Erik.

 

 
Vi bor på en liten ort och vårt hem har alltid mer eller mindre varit en ungdomsgård.
Vi har haft förståelse för ungdomarna och alltid ställt upp för dom.  Det fanns en pojke i gänget vi kallar honom" N " som hade det extra svårt. " N " var skilsmässobarn med en far som var skolkamrat till mig och alkoholist.
" N "växte upp hos sin farmor enär hans mor gifte om sig med en polis som inte hade förståelse för ungdomar. Han var illa omtyckt av dom flesta här på orten. Jagade ofta ungdomarna för bagateller. Som " Styvfar " till " N " gick det inte bra.

Eftersom vi tyckte synd om " N " tog vi honom till oss.

 " N " hade svår att ta emot vårt förtroende, men var ofta i vårt hem.   Vi behandlade honom som en av våra.  Efter några år flyttade mina stora pojkar till egna hem och mer upptäckte vi att " N " inte var bra att umgås med. " N "  kom mer och mer in i de "Fredlösas land ". Det skulle senare  visa sig
ödesdigert för vår familj.

 

 

Lördagen den 30 januari 1988

slogs vår familj i spillror.
 
Klockan var strax före tre på lördag eftermiddag. Vi hade gjort klart efter middagen. Min yngste son kom precis hem försenad till maten. Min väninna och jag sitter och fikar min man tittar på tipsextra.Ser genom fönstret polisens privata SAAB åker gatan upp.Vi bor på en återvändsgata. (Vill här flika in att vi har en cykelbana strax ovanför där ungdomarna ibland åker med moped. Polisen jagar ofta dessa ungdomar med böter.) Polisen kommer tillbaks och stannar vid vår infart. Min son säger rädd: Snälla mamma säg att jag har varit inne hela tiden. Han visste att han hade syndat och trodde att någon ringt polisen. Tänker därmed ej på att polisen är civilklädda. Jag ropade till min man att öppna för jag hade inte lust att diskutera en så larvig sak som detta åkande på cykelbanan. Min väninna säger han visar polisbrickan. Han är " Styvfar till " N ". Min kommentar blir: Ja han måste väl tala om att han är polis.
 
Min man öppnar och de står i hallen och pratar tyst. Hör att de nämner Engelbrektsgatan där min son bor. Tänker vad har han nu ställt till?? Går ut i hallen och min man säger att Jan-Erik finns inte mer. Jag bara skriiiker.  Deet ääär iiinte saaant!! Vaaad har hääänt!!  Benen viker. Rasar samman. Min väninna hjälper mig upp på en stol.

 Polisen svarar att det är ofattbart han har gjort detta själv. Vi återkommer
senare för en del frågor. Därefter lämnar dom oss i ett stort kaos.
 

 

Vi ringer min mans kusin som har begravningsbyrå. Han kommer och följer min man till sjukhuset. Han hjälper oss sedan med allt som vi behöver hjälp med. Några andra vänner kommer också hit. När min man kommer tillbaka har han tabletter med sig och jag tar också en.

 

Vid sjutiden kommer polisen tillbaka och frågar en massa saker.
Vi fick berätta att han gått från oss torsdag kväll vid sjutiden. Han skulle ut och arbeta klockan 22.00. Sista natten innan helgen. (Visar sig senare att han aldrig kom till arbetet den kvällen.)
Dom undrade över hans vänner....vilka kläder han hade på sig och mycket mer.Sedan lämnade dom oss. Vännerna åkte också hem. Min man sov hela natten på tabletter han fick på sjukhuset.Min väninna gick till sängs.Jag själv kunde inte sova. Allt var kaos i mitt huvud. Fattade inget. Min väninna tog nästa dag med mina hundar till vår planerade utställning i Enköping. Om den står att läsa i brevet nedan.
Därefter tog hon hundarna med sig hem till Väderstad till begravningen.
Här sviker minnet vad som hände under söndagen. Har som jag nu förstår
 varit i chock och förträngt väldigt mycket.
Minns bara att mamma och pappa kom upp till oss.

 

Måndag

Det kom ett vackert brev från en bekant som vi stöttat när hon miste sin man två år tidigare.

Vill du läsa brevet klicka på stjärnan.

 

Blommor och kort strömmade sedan in i massor,men minns inte mycket av denna tid. Det jag minns av hur jag kände är att jag liksom gick ur min kropp och stod bredvid och det var inte oss det handlade om. Jag var i ett stort chocktillstånd. Vi ordnade med allt som skulle ordnas, men hur minns jag inte. Det enda jag minns var mitt hat mot pojkarna som kunnat göra detta.Vi följde rättegångarna via tidningarna. Polisen berättade inget för oss.

Vill du följa rättegången klicka här