Tack till min vän Anna-Lena för denna tavla.

Den gav mig inspiration till denna berättelse.

 
  Kanske jag kan hjälpa andra se att man trots hårda prövningar kan leva vidare. Någonstans ifrån kommer styrkan även om vägen blir lång och krokig. Jag tror jag mycket kan tacka vårat stora hundintresse för att vi klarade denna tunga tid. Det har nu gått 15 år och jag känner att jag nu vill berätta om min väg tillbaka. Det har tagit lång tid och många minnesluckor så därför blir den inte så detaljerad.  

 

Den långa vägen tillbaka.

Efter sjukdomar och olyckor mellan 1983-1987 blev jag vad som idag skulle kallas utbränd. Allt handlade om mina fyra barn. Jag gick totalt i väggen  i Januari 1988 när vår älskade son mördades.  (Se Beskedet)

 
  När vi klarat av begravningen fredagen den 12 februari Ville jag åter till arbetet på måndagen, men kolapsade på vägen dit. Efter hjälp till vård- centralen blev jag återigen sjukskriven.  
  Tiden därefter kretsade bara runt rättegången.  
  Eftersom vi den vintern hade otroligt mycket snö ville vi vänta med gravplats till våren. Polisen hade plomberat Jan-Eriks lägenhet. Det var en brottsplats så vi kunde inget göra åt det heller. Nu hade vi tur att vi hade en framgångsrik hunduppfödning vilket resulterade i att vi flydde så mycket vi kunde genom att åka på de flesta utställningar. Där hade vi också många av våra valpköpare som ställde upp.( Se:Om Mig )  
  Det var så otroligt mycket runt mig att jag sällan var själv så sorgen blev mer eller mindre lagd åt sidan.  
     

 

 

 

 

TILLBAKA