I motsats till EUs toppmöte i Köpenhamn i december fattade man nästan inga viktiga beslut vid toppmötet utanför Thessaloniki i Grekland under midsommarhelgen. Under Greklands ordförandeskap var tyngdpunkten i EUs verksamhet utanför de permanenta strukturerna, närmare bestämt i konventet som förberedde utkastet till EUs konstitution. Utkastet remitterades för vidare handläggning till konferensen mellan regeringarna.

Larko har av någon anledning fått intrycket, att man vid förberedelser av EUs konstitution ivrigt debatterat tårtans färg och form utan att bry sig så mycket om vad som finns innanför skalet. Det kristalliserades mer än väl i den estniska statsministerns intervju i Estlands TV på midsommardagen. Estlands TVs utsände Indrek Treufeldt frågade statsminister Juhan Parts, om han är tillfreds med utkastet till EUs konstitution. Därpå berömde Parts, hur storartat det är, att han för första gången i egenskap av regeringschef fått mottaga en officiell EU-handling, som speciellt tolkats till estniska. Treufeldt tvingades omformulera sin fråga för att få veta, vad statsministern egentligen tycker om utkastets innehåll!

Utkastet pressades genom konventet i sista stund, och godtogs relativt enhelligt. Samförstånd är härvid ett mycket relativt begrepp: hade konventets president Valéry Giscard d'Estaing i slutplenum gett ordet till den finska regeringens ombud Teija Tiilikainen, skulle man inte kunnat påstå ens formellt, att samtliga komventledamöter har godtagit utkastet. Tiilikainen försökte nämligen vid flera tillfällen fånga ordförandens öga i syfte att meddela, att Finlands regering inte godkänner utkastet. Detta hade förmodligen varit för pinsamt för Giscard d'Estaing, som följaktligen valde att låtsas, att han inte märkt till, att Tiilikainen ville få ordet. Utöver Finland hade veterligen åtminstone Portugal och Österrike vissa reservationer mot utkastet.

Kanske borde Finland ändå inte så skarpt ha motsatt sig till utkastet, som mottogs som kompromiss mellan de större och mindre medlemsländerna. Tvisten gäller ju trots allt tårtans skal, inte dess innehåll. Vad spelar det egentligen för roll, om EU har en president eller inte? Vad spelar det för roll, hur ofta var och en av ministrarna i medlemsländerna får sitta som ordförande i olika församlingar? Först borde man ändå på ett vettigt sätt definiera gränserna till unionens resp medlemsländernas kompetens. Ju mindre EU har att besluta om för medborgarna viktiga ärenden, desto mindre bryr sig medborgarna om vem som skall spika fast besluten. En lösmun som Silvio Berlusconi skulle knappast någonsin väljas till presidentämbetet!

I dagens EU är det några enstaka områden, som funkar mer eller mindre tillsfredsställande. Det rör sig om det gemensamma ekonomiska området, hemmamarknaden, valutaunionen, fri rörelse av kapital och (mellan Schengenländerna) passfriheten samt jordbrukspolitiken. Det sistnämnda är dock i akut behov av bantning, då jordbruket f.n. sväljer ner en alltför stor del av EUs budget. Tvisten om konstitution har ingen nämnvärd betydelse, när det gäller dessa viktiga frågor.

Poängen med EU var ursprungligen att förhindra ett nytt krig mellan medlemsländerna. Hittills har man lyckats med det uppdraget utomordentligt väl, men i samband med unionens utvidgning kommer det inte att räcka till för det med enbart en fungerande hemmamarknad. För att garantera fred behövs det mer jämställda levnadsförutsättningar i hela Europa.

De jämställda levnadsförutsättningarna består av mycket annat än enbart sakens materiella sida. I idealet skall varje människa i Europa ha rätt till ett människovärdigt och balanserat liv i en trygg och ren miljö. Därför är det nödvändigt att överföra beslut om vissa frågor från medlemsländerna till EUs kompetens. Unionen skall bedriva en gemensam säkerhetspolitik, motverka till utslagning av människor och områden samt framträda gemensamt i strategiska förhållanden mot världen utanför. Frågor som inte berör de gemensamma intresserna skall kvarlämnas i nationell kompetens.

Medlemsländerna i EU måste vara solidariska mot varandra. Det skall inte få finnas medlemsländer i Unionen med likgiltig syn på miljön, ej heller skatteparadiser eller asylställen för drogbaroner eller de som tvättar pengar i bankerna. Arbetsmarknadens regler och övriga dimensioner av den sociala dialogen skall samordnas till en minimumnivå: priset på arbetskraft skall inte få vara ett instrument för ömsesidig konkurrens.

Om ovan nämnda koncept för en ideell Europa någon gång blir fastställd, kunde det då vara vettigare än nu att gräla om strukturerna. I så fall skulle det vara betydelsfullt ur medborgarens synpunkt, vem som fattar beslut å hans vägnar i olika europeiska församlingar. Så långt lär man dock inte komma alltför snart, då man på tal om visioner av detta slag inte ens har gemensamma utgångspunkter i Europa, för att inte tala om gemensamma synpunkter eller slutsatser.

I Thessaloniki kunde man inte avgöra en i och för sig mindre viktig tvistefråga, som vid flera toppmöten i rad fått åka ut ur dagsordningen. Det gäller tvisten mellan Finland och Italien om EUs livsmedelsverk. Då Italien envist vägrar att låta verket gå till Helsingfors, och Finland är lika hårt emot att det skall ligga i Parma, har man börjat i provisoriska kvarter i Brüssel. Larko ger härmed ett kostnadsfri råd till bägge parter även om Paavo Lipponen lär ha svårt att förstå det: den klokare parten bör ge efter! När det gäller eurotårtan, är det viktigare med innehållet än skalet, både bildligt talat och i rent praktiskt syfte.