Finlands statsminister Anneli Jäätteenmäki (c) avgick i onsdags (18.6.2003) efter antydningar om att ha ljugit inför Riksdagen om sitt hanterande av hemligstämplade uppgifter om Finlands irakpolitik i samband med valrörelsen i våras. Jäättenmäki tvingades avgå för att hon förverkat sitt förtroendekapital som politiker. Dessutom riskerar hon åtal för uppvigling till tjänstebrott. Samtidigt som det är lätt att konstatera, att centerledaren agerat dumt i samband med affären, bör det påpekas, att dylika uppgifter inte borde få hemligstämplas i ett öppet samhälle.

Den dåvarande finska statsministern Paavo Lipponen (s) besökte Amerika i vintras, varvid han hade ett samtal med president George W Bush. Det främsta samtalsämnet var givetvis det då förestående kriget mot Irak. Finska UD sammanställde två PM om samtalet. Båda handlingar förseddes av någon anledning med hemligstämpel.

Den dåvarande opositionsledaren Anneli Jäätteenmäki riktade beskyllningar mot Lipponen i en TV-debatt inför riksdagsvalet om att statsministern skulle i Washington ha bundit Finland till koalitionen mot Saddam. Hon hänvisade till uppgifter från samtal i Washington, vars ursprung hon dock lät bli att precicera. Det visade sig senare, att Jäätteenmäki också hade viftat med konfidentiella uppgifter i Centerpartiets verkställande utskott, där hon likaledes vägrade att ange sina källor.

Lipponen och Jäättenmäki mötte upp innan valdagen, varvid det meddelades, att man trots allt hade samförstånd i irakfrågan. Trots att man tonade ner incidenten lämnade den dock sitt spår i de båda partiledarnas personliga förhållanden. Efter valet ville Lipponen inte medverka som minister i koalitionsregeringen under ledning av Jäättenmäki. Det är mer än sannolikt, att det kyla personliga klimatet bidrog till sossarnas envishet om att statsministern skall utbytas, då skandalen sedermera blåstes upp.

Att hemligstämplade uppgifter hade läckt ut, var uppenbart. Därför påbörjades en polisutredning samtidigt som en och annan intressant detalj läckte ut genom pressen. Till en början nekade statsminister Jäätteenmäki offentligt, att ärendet skulle ha dryftats i Centerns VU och att ett sådant möte skulle ha protokollförts. Hon påstod att hon inte sett protokollet i fråga ända till dess att en fotokopia med hennes eget underskrift publicerades i kvällstidningen Ilta-Sanomat.

Intressant nog visade en intern utredning, som verkställdes av Centerns partisekreterare Eero Lankia, att det enda fotostatet av det undertecknade protokollet i fråga hade faxats till partiets viceordförande Hannu Takkula, som mycket riktigt medgav, att han kopierat handlingen till två partivänner. Han påstod emellertid, att han inte haft en aning om att protokollet på det viset skulle hamna i offentligheten. Utan att kommentera det påståendet vill Larko dock påminna, att Takkula var en av Jäätteenmäkis motkandidater till partiledarposten vid Centerns kongress i fjol.

Anneli Jäättenmäki har varit minst sagt motsägelesefull i sina offentliga kommnetarer under utredningen. Hon gjorde till en början gällande, att hon inte haft tillgång till hemliga uppgifter. Unfer valrörelsen publicerade Jäätteenmäki dock sin personliga dagbok i internet. Inlägget för den 6. mars 2003 finns att läsa även i dag. Där finns det både hänvisningar till hemliga handlingar och t.o.m. ett och annat citat.

I polisutredningen hördes statsminister Jäätteenmäki så småningom som vittne. Utredningen gav i hand, att de hemliga uppgifterna hade Jäätteenmäki fått av president Tarja Halonens juridiske rådgivare Martti Manninen, som sitt centerpartistiska bakgrund till trots arbetar i presidentens kansli under den tredje raka socialdemokratiska presidenten. Manninen vägrades tillträde till sitt jobb så fort hans del i affären blev känd.

Manninen medgav i ett pressmeddelande, att han hade haft tillgång till de båda två hemligstämplade UD-handlingarna. Han hade enligt eget utsago framställt två PM för den dåvarande opositionsledaren. Manninens skrivelser hade innehållit både referat och citat ur de ursprungliga hemligstämplade UD-handlingarna.

Anneli Jäätteenmäki framträdde inför Riksdagen med en statsministers kungörelse på onsdagen den 18. juni. Då påstod stasministern, att hon inte hade bett om att få några hemliga uppgifter från Manninen och att det hade varit en stor överraskning för henne att de dykade upp i hennes fax. På flera håll i riksdagssalen hördes härvid ledamöters utrop: "Lögn! Du ljuger!" Därpå upprepade Jäätteenmäki: "Jag har inte bett om dem. För mig var det en överraskning."

Statsministern hade knappt hunnit kliva ner från Riksdagens talarstol innan Martti Manninen uppträdde på en presskonferens och gjorde gällande, att det var Jäätteenmäki som sökt upp honom strax innan TV-debatterna skulle äga rum. Hon hade enligt Manninen ringt upp honom och föreslagit en sammankomst, varvid hon hade bett Manninen att förse henne med uppgifter om saken. Manninen påstod sig därvid ha fått Jäätteenmäkis hemliga faxnummer, dit hon hade bett honom att skicka materialet. Enligt Manninen hade de även senare talat med varandra per telefon i samma ärende.

Här står givetvis ord mot ord. Så mycket är emellertid klart, att endera ljuger Manninen eller också ljög Jäättenmäki inför Riksdagen. Båda två skulle kunna tänkas ha orsak att avvika från sanningen. Jäätteenmäki har kunnat konstateras ha gjort det tidigare under den här affären.

En politiker kan för all del ljuga för allmännheten och överleva det även om man blir ertappad med osanning i mun. Man kan ju alltid hävda att ha blivit felciterad eller missförstådd. Men ingen minister - än mindre en statsminister - får fara med osanning inför Riksdagen. Finns det även den minsta lilla misstanken för det, skall man kunna komma med en mycket bra förklaring. Det kunde inte Anneli Jäätteenmäki, och därför var hon så illa tvungen att avgå.

Utöver de politiska konsekvenserna har fallet Jäätteenmäki även en juridisk dimension. I fall Manninens version av händelserna kan bevisas motsvara sanningen, kommer Jäätteenmäki sannolikt att åtalas för uppvigling till tjänstebrott. Blir hon dömt för det, riskerar hon böter eller fängelse upp till två år. Det är klart, att en partiledare med sådana brottsmisstankar i halsen kan inte fortsätta som statsminister och låtsas att det regnar!

Anneli Jäättenmäki har burit sig väldigt dumt åt vid varje steg av denna affär. Vore det verkligen som hon säger, att Manninen skickade sina handlingar till henne av eget bevåg, hade det varit mer än naturligt att informera president Halonen om läckan i stället för att vifta med uppgifterna både i TV och internet. Som jurist kan Jäätteenmäki antas förstå detta, likaledes borde hon ha insett att det inte rörde sig om offentliga handlingar. Om hon å andra sidan är skyldig, som Manninen hävdar, var det i så fall trots allt utomordentligt dumt att ljuga inför Riksdagen, enär hon borde ha insett, att sanningen ändå förr eller senare kommer fram.

Paavo Lipponen och UD har heller inte betett korrekt i samband med denna affär. Man skulle kunna förstå hemligstämplandet av memon i fall de innehöll t.ex. strategiska upplysningar om när och hur Irak kommer att angripas eller andra känsliga uppgifter av det slaget. Så har inte varit fallet åtminstone enligt de uppgifter som hittills läckt ut. Medborgarna i ett demokratiskt land har rätt att veta, hur deras regering ställer sig i en fråga som kriget i Irak. Dessutom bör en statsminister informera opositionsledaren om dylika samtal av eget initiativ även om det rör sig om konfidentiella uppgifter.

Anneli Jäätteenmäki var den första kvinnliga statsministern i Finlands historia. Hennes regering inträdde den 17. aprill, och hon framförde regeringens avskedsansökan till predident Halonen den 18. juni 2003. Presidenten förväntas bekräfta regeringens avgång och utse en ny regering på de närmaste dagarna. De gamla statsråden antas fortsätta på sina poster. Den starkaste kandidaten till en ny statsminister anses vara Centerns förste viceordförande och den nuvarande försvarsministern Matti Vanhanen.

Med sina två månader i ämbetet blir Anneli Jäätteenmäki en av de kortvarigaste statsministrarna i Finlands historia. Hennes regering var historisk både i gott och ont. Det är förstås synd, att just den första kvinnliga statsministern måste avgå under så skamfulla omständigheter. Anneli Jäätteenmäki befann sig på toppen av sin politiska karriär från påsk till midsommar. Larko finner att det var två månader för länge.