Diabetessjukdomen är antagligen lika gammal som människan själv. Den finns omnämnd i 3500 år gamla egyptiska papyrusrullar och redan för snart 2000 år sedan var huvudsymtomen välkända och diagnosen i de flesta fall lätt att ställa men sjukdomens orsak och behandlingen av den var länge en gåta.
Under andra halvan av 1800-talet gjordes de första egentliga framstegen. Det var först när vetenskapsmännen övergav det teoretiska spekulerandet, la antikens medicinska läroböcker åt sidan och började undersöka verkligheten, vid sjukbädden hos patienten eller i laboraoriet, som kunskaperna började växa. Gradvis klarnade bilden av sockersjukans väsen.
Under tiden prövade läkarna vanmäktigt den ena efter den andra kuren för att behandla diabetes. De våta omslagen hjälpte inte, heller inte blodtappningarna eller opiumdropparna. De enda behandlingar som visade sig ha någon som helst effekt var rigorösa dieter. Ända fram till 1920-talet hade merparten av de diabetiker som ville överleva att välja mellan en kronisk undernäring på gränsen till svält eller att dö i sockersjukans fruktade diabeteskoma. Trots svältkurerna dog de flesta efter några få år.
När insulinet upptäcktes år 1921 av forskarna Fredrick Banting,Charles Best, James Macloed och Bertram Collip kunde de skicka ut insulinet till läkare runt om i världen och läkarna kunde rädda patienter som de trodde skulle dö till liv igen.
