| |
|
*Historia
Landseer historia Landseer hör idag till de mycket sällsynta och dessvärre okända hundraser, men så har det inte alltid varit.
För ungefär 200 år sedan kom de första exemplaren av dessa mäktiga, svartvita hundar till Europa från New Foundland. Fiskare
från England och Frankrike som under sommaren uppsökte de rika fiskeställen vid New Foundland, stötte på dessa hundar på ön.
På grund av hundarnas tilltalande yttre tog de ibland, och efterhand allt oftare, med några hem.
Hundarna såldes som New Foundlands hundar. Särskilt i fiskehamnarna Pool och Bristol där skeppen kom i hamn från New Foundland.
De blev mycket populära hos folket eftersom de var så enastående trevliga hundar. Deras goda rykte bredde ut sig så mycket
att de inte hann med att skaffa nya hundar eftersom efterfrågan var så stor. Naturligtvis blev följderna att alltför många
hundar blev hittagna, och de stora svartvita hundarna dog ut i sitt hemland i början av förra seklet.
I England blomstrade rasen däremot upp på grund av ett raffinerat uppfödararbete som höll på till mitten av 1800-talet och
överträffade alla hundraser som dittills var kända i Europa, i fråga om storlek, framtoning och älskvärdhet. Det var också
de här svartvita första "New Foundländare" som gjorde denna ras så berömd. Snart fanns den på så gott som alla större lantställen
i England. Kända personligheter på denna tid lät sig porträtteras tillsammans med sina "New Foundlandshundar". Många beställde
och lät avbilda sina hundar hos de mest kända djurmålarna på den tiden. De bilderna av rasen visar oss idag på vilken hög
uppfödarnivå rasen befann sig i början av förra århundradet, och man frågar sig ovillkorligen hur den förädling av rasen kunde
nås på så relativt kort tid. Dessvärre kan man inte hitta något svar eftersom man inte hade stamtavlor på den tiden.
Ganska snabbt spred sig ryktet om "New Foundlandshunden" också över Englands gränser. Mycket på grund av att det var en beröm
målare som porträtterade denna hund. Målaren var Sir Edwin Landseer, som 1837 målade det berömda "En värdefull medlem av livräddarsällskapet"
och därmed utlöste en Landseerboom! Det var av målaren som rasen fick sitt namn: Landseer. Under detta namn känner vi dessa
svartvita, slanka, högbenta hundar än i dag.
Paul Pry´s livshistoria. Det var hunden som Sir Edwin Landseer framställde på sitt berömda måleri var i verkligheten ovanlig.
Först räddade han sin husse vid ett skeppsbrott i sista ögonblicket. Vid ett annat skeppsbrott kunde han dock inte ta sin
husse levande i land utan han var död när hunden räddat honom. Hunden själv var i alla fall välbehållen. Från och med nu levde
han utan sin husse, ensam vid Themsen, där han från strandkanten såg vad som hände i vattnet. Så fort något föll i vattnet,
som han ansåg inte skulle ramla i, hämtade han upp det igen. Denna räddningsiver var medfödd hos New Foundlans hunden. På
New Foundlandsöarna hjälpte hundarna nämligen till vid fisket och visade sin kunnighet i att simma och dyka.
Deras förflyttning till Europa hade ingen inverkan på deras kärlek till vatten. Det är fortfarande ett av rasens starkaste
karaktärsdrag. Hunden Paul Pry gjorde det som var naturligt för honom. Han gjorde det utan kommando, helt av fri vilja. Han
hämtade upp det som fallit i vattnet, också människor. Han räddade livet på många barn som fallit i floden.
Som tack för hans insats utnämnde livräddarsällskapet honom till hedersmedlem och gav honom mat. Han blev mycket gammal i
sin tjänst, och efter hans död satte man upp en minnessten. Ett sådant här liv i räddningstjänsten trodde man kanske inte
att en rashund kunde utstå, men Paul Pry var ingen infödd "New Foundländare". Han var uppfödd i England. Men detta praktfulla
väsen som gjorde de första importerade hundarna så populära och älskade, förblev också fast i förädlad form. Beskyddaren,
vattenälskaren och dugligheten till att handla i avgörande ögonblick, dessa tillsammans var kännetecknet för det som vi än
idag känner och älskar Landseern för.
Genom de många målerier som den berömde djurmålaren Sir Edwin Landseer gjorde, framställde han igen och igen de svartvita
hundarna i de mest olika situationer och positioner. Därigenom blev de snabbt kända i hela Europa. Engelsmännen exporterade
den då vanliga hunden till kontinenten, där de levde som representativa vakt och familjehundar på stora gods och herresäten.
Men modet växlade och andra raser blev populära. S:t Bernhardshundarna kom från Schweiz till England och fascinerade med sin
röd vita färg. Då lät man uppfödningen av Landseern helt upphöra, och de försinade små kvarlevorna blandade man upp med den
svarta Newfoundlandshunden som kommit till under den här tiden.
Utvecklandet av Landseer raserna gick långsamt ute i Europa. Första världskriget fick det hela att stanna upp. Men i början
av 30-talet lyckades en engagerad uppfödare att vända denna utveckling. Han samlade ihop de små resterna av rasen och satsade
på en mycket målmedveten uppfödning. Utan honom skulle det inte längre ha funnits någon Landseer. 1933 kunde de första Landseervalparna
från uppfödaren von Schartenberg skrivas in i uppfödarboken. Uppfödaren var Otto Walterspiel, Mûnchen. Från och med nu gick
det bra igen för Landseeruppfödningen. 1960 blev rasen officiellt erkänd av FCI (Federation Cynelogique Internationale).
*Landseer fakta
Landseer är en stor hund. Hanhunden har en mankhöjd på 70-80cm och väger 50-70kg. Tikarna blir något mindre 65-72cm och har
en vikt på 40-55kg. Grundfärgen i pälsen är vit, men ett typiskt kännetecken är det svarta huvudet med ett vitt nosparti och
en vit strimma mellan ögonen, helst regelbundet. Det skall finnas svarta teckningar på ryggen som är klart skilda och avgränsade
från varandra. Det vita skall vara rent och lysande. De svarta partierna skall vara klart tecknade mot den vita pälsen.
Det bästa med denna härliga ras är dock detta vinnande väsen! Landssern är mycket och alltid beredd att leka och kela med
sitt husbondsfolk. Deras älskvärdhet och tålmodighet är nästan oändlig och särskilt för barn är de trofasta och vaksamma beskyddare.
Den vuxna hunden vaktar och försvarar sitt hem. Han nöjer sig med att skälla när främmande närmar sig, samtidigt som den går
dem till mötes med viftande svans. Men om situationen utvecklar sig till att husbondfolket blir hotade, går Landseern till
försvar och skyddar sitt folk. Likaså om Landseern är ensam hemma och inbrottstjuvar bryter sig in, går hunden till försvar
och skyddar sitt hem.
Landseern är ingen jakthund, den är inte aggressiv mot andra djur och vänder sig till katter och fåglar som kamrater. Inte
heller när de träffar andra hundar brukar det uppstå problem. Även om Landseer hundarna är tunga och starka som björnar, ser
de ändå slanka och rörliga ut. Dessutom är de uppmärksamma och läraktiga. Att uppfostra dessa hundar är i första hand hur
man sysselsätter sig med dem. De lär sig nästan allt man fordrar av dem, om man låter hunden delta så mycket som möjligt i
familjelivet.
En Landseer ska inte vara inspärrad i en hundgård hela dagarna. Då blir den en själslig krympling och ofta mycket tillbakadragen.
På grund av rasens påfallande och attraktiva framtoning är den en prydnad för varje hem. Ju mer man sysselsätter sig med hunden
desto klokare och mer uppmärksam blir den.
Här är ett par rader från en gammal rasbeskrivning:
"Denna hund är säkert en av de allra ädlaste av sin ras, så länge den blev uppfödd utan inblandning av andra raser. Dess väldiga
storlek och kraft och dess majestätiska blick ger åskådaren en slags respekt och kanske också en smula rädsla, vilken dock
snabbt försvinner när man ser det milda, tålmodiga ansiktsuttrycket som visar att vildheten inte hör till en av dess egenskaper…..
Tjänstvillig och beredd att hjälpa, är alla människors vän och har ingen som helst längtan efter att slåss med andra djur.
Det sätt man kan forma dess väsen gör den till något extra som sällskapshund. Vill man träna och ev. tävla dressyr, sök m.m.
kan man nå stora framgångar. Den försöker utföra allt man vill att den skall göra med en iver som står i förhållande till
uppgiftens svårighetsgrad. Mod och tillgivenhet till människor är typiska karaktärsdrag.
("Oliver Goldsmith : History of the Earth and Animated Nature", 1774)
*Den som är beredd och i stånd till att ta en Landseer som familjemedlem kan inte önska sig en bättre vän*
|
|
|
|
|
|
(hämtad från svenska kennelklubben)
HEMLAND:
Tyskland/Schweiz
BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Landseer, kontinental typ, är en ganska ny ras, som orsakade mycket diskussion vid sin tillkomst.
Under 1960-talet beslöt sig tyskarna för att förstora den befintliga vit/svarta varianten av newfoundandshund. Man gjorde detta genom inkorsning med bl a pyrenéerhund och fick därigenom en stor vit/svart hund något lättare och mera högställd än newfoundlandshunden och med ett helt annat helhetsintryck.
Rasblandningen renavlades och man inkom i början av 1970-talet med en begäran om officiell rasregistrering i FCI, vilket man, inte utan vissa svårigheter, också fick. Rasnamnet "landseer, kontinental typ" blev det officiella namnet. Rasen har emellertid inte numera något med newfoundlandshund att göra.
(Betr newfoundlandshund svart brun och vit med svarta tecken, se rasstandard för newfoundlandshund). Landseer, kontinental typ år en sällskapshund, som förekommer mycket sparsamt såväl i Norden som på kontinenten.
HELHETSINTRYCK:
Landseer skall ge intryck att vara en stark kraftig och harmoniskt byggd hund. Den är, speciellt gäller detta hanhunden, mer högbent än newfoundlandshunden.
HUVUD:
Huvudet skall vara brett och massivt med välutvecklad nackknöl. Stopet skall vara tydligt, men inte så markerat och så brant som hos sankt bernhardshunden.
Noslängden är lika med nosdjupet framför stopet.
Läpparna skall vara torra. Överläppen skall lätt täcka den undre. Läpparna skall vara så strama som möjligt.
Huvudets kontur skall vara tydligt markerad, ge ett ädelt intryck, och ha måttligt utvecklade kinder, som gradvis övergår i nospartiet.
Nosspegel och läppar skall vara svartpigmenterade. Huden på huvudet skall vara utan rynkor med kort, fint hår.
ÖGON:
Ögonen skall vara medelstora, måttligt djupt liggande.
Färgen skall vara brun till mörkbrun. ljusbruna ögon kan tolereras. Uttrycket skall vara vänligt. Ögonlocksränderna skall vara mandelformade, bindhinnan får inte synas.
ÖRON:
Öronen skall vara medelstora, trekantiga. Vikta över ögonen skall de nå fram till den inre ögonvrån Öronspetsen skall vara något rundad. Öronen skall vara högt ansatta på hjässan, men inte för brett isär. De skall ligga slätt mot sidorna och vara täckta med fint, kort hår. Längre fransar endast vid bakre öronfästet.
BETT:
Komplett och regelbundet saxbett.
HALS:
Halsen är i tvärsnitt inte helt rund utan lätt äggformad. Den skall vara muskulös och med bred nacke. Hos en proportionerligt byggd hund bör halsens längd från bakhuvudet till manken vara 3/4 till 4/5 av huvudets längd från bakhuvudet till nosspetsen.
Överflödigt halsskinn eller dröglapp är inte önskvärt.
KROPP:
Kroppslängden, mätt från manken till svansansättningen, skall vara ungefär 2 x huvudets längd.
Ryggen skall vara plan och rak, från skulderpartiet till korset. Mellan mycket muskulösa skuldror skall bröstkorgen vara djup och bred med kraftigt välvda revben.
Buken endast obetydligt uppdragen. Mellan buken och det muskulösa ländpartiet skall finnas en tydligt markerad midja. Såväl framifrån som från sidan sett skall korset vara muskulöst och vackert avrundat.
FRAM- OCH BAKBEN
Frambenen skall vara absolut raka, med kraftig benstomme, välvinklade och muskelfyllda. Armbågarna skall ligga ganska högt och ligga väl an mot bröstkorgens djupaste del. Benens baksidor ner till sporren har lätta fransar.
Bakbenen skall vara kraftiga. Hela bakpartiet skall vara kraftigt. Bakbenen måste röra sig fritt, ha kraftig benstomme och vara muskelfyllda, så att i synnerhet lårpartiet blir brett utvecklat. Bakbenen skall ha måttligt med fransar.
TASSAR:
Tassarna skall vara stora och väl slutna (s k kattfot).
Tårna skall vara förenade genom kraftig simhud, som når ganska långt ut mot tåspetsarna.
SVANS:
Svansen skall vara kraftig och på sin höjd nå något nedanför hasleden. Den skall vara tät och buskigt behårad, men utan fana. Då hunden står stilla och inte är upphetsad skall svansen bäras hängande, eventuellt med svansspetsen något böjd.
Då hunden är i rörelse får svansen bäras rakt utsträckt med svansspetsen något uppåtböjd.
Svans med krok eller svans buren över ryggen kan inte accepteras.
RÖRELSER:
Rörelserna är snabba och vägvinnande.
PÄLS:
Pälsen skall, så när som på huvudet, vara lång, slät och åtliggande, kännas fin vid beröring, alltid med underull, som dock inte skall vara så tjock som hos den svarta newfoundlandshunden.
Lätt vågigt täckhår på rygg och ländparti är inte önskvärt.
FÄRG:
Pälsens grundfärg är rent vit med ojämna svarta fläckar på kropp och kors. Hals, förbröst, buk, ben och svans måste vara vita. Huvudet är svart.
Som avelsmål gäller ett vitt nosparti med en vit, symmetrisk, inte för bred, genomgående bläs.
Ytterligare förekommande sotiga fläckar i den vita grundfärgen är inget fel, men är inte önskvärda.
MANKHÖJD:
Hanhund i genomsnitt mellan 72-80 cm
Tik i genomsnitt mellan 67-72 cm
En mindre avvikelse över eller under angiven mankhöjd tolereras.
FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.
FCI 226 SVENSKA KENNELKLUBBEN 1990-12-07.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
