Presentation
Sioux
Cheyenne
Apache
Länkar
Sioux

Namnet Sioux kommer ursprungligen från Chippewaindianernas ord ”nadowesioux” som betyder ”små huggormar”. När siouxindianernas dödsfiender Chippewaerindianerna kom över gevären blev det en obalans mellan stammarna. Siouxerna tvingades då påbörja en migration västerut och detta splittrade stammen till de tre stora grupperna Santee, Yankton och Teton. Santeerna var bosatta längst österut av grupperna och talade dialekten Dakota som betyder ”enligt vår mening”, medan Yankton var den mellersta bosatta gruppen och talade nakota som betyder ”vänner”. Tetonerna bosatte sig längst västerut av de tre grupperna och var den mest talrika och mäktigaste stammen på prärien med dialekten lakota som betyder ”de allierade”. Grupperna hade i sin tur understammarna som i sin tur kunde bestå utav flera band och ett band var bestående av flera storfamiljer som var närbesläktade med varandra.


 



 

 

Siouxsamhället

 

Siouxindianerna bodde i tipis som var och en hade sin plats i byn. I samhället hade alla indianerna varsin uppgift att sköta och alla uppgifterna var lika mycket värda. Bara för att männen ägnade sig åt jakt, fiske och förberedande för kommande strider såg man inte ned på kvinnorna för att de tog hand om kläder mat och familjen snarare tvärtom, alla hjälptes åt att sätta upp tipis och hämta bär, frukt och rötter. Tapperhet var en av de viktigaste egenskaperna för en indian, det var beviset på att de var män. Att gifta sig med en tapper krigare var alla flickors dröm. Männen fick gärna ha mer än en fru men då helst syskon. Det ansågs att syskon arbetade bättre tillsammans. Ju mer framgångsrik en man var desto fler hästar hade han. Ärlighet var samhällets största byggsten. Om något brott utövats eller någon varit oärlig blev denne utvisad från stammen och ingen ägnade den personen en blick. Men om man dödade en man i samma by fick man tjäna sitt offers familj, då familjen inte hade någon försörjare. Vid en närståendes död visade man sorg genom att klä sig i sina bästa kläder och sargade sig blodig. 
 

  


 


Siouxernas brödraskapen

 

Siouxerna hade två brödraskap, krigarsällskapen och de civila sällskapen. Krigarsällskapen var män i aktiv krigarålder med gemensamt intresse för krig. Medlemmarna var av olika åldrar, unga pojkar blev erbjudna att komma med i samma band som dens far på villkoret att pojken utövat minst en krigsräd. Man tror att krigarsällskapen kom till genom en enskild persons drömvision där en övernaturlig varelse gav ut olika uppgifter som var nödvändiga.

De civila sällskapen bestod av pensionerade krigare och män i 40-45års åldern, de ägnade sig istället åt samhället i olika situationer. Medlemmarna i de civila sällskapen ansågs ha en längre livserfarenhet och veta bättre än de yngre indianerna.


Krig
 

Tapperhet var den viktigaste egenskapen en siouxindian kunde ha. Man visade mod genom att ständigt utsätta sig själv för livsfara. Vid strider räknade man coup (poäng) för att vidröra en fiende med handen eller stenklubban, när man stal en häst från fiendelägrets mittpunkt kunde också ge poäng, för att kunna få poäng skulle handlingen ha blivit godkänd av en stridskamrat. Om fienden dog eller enbart skadades hade ingen betydelse, när man kunde på tryggt avstånd avlossa ett pistolskott var det ändå visat mod genom att vidröra fienden som var det mer betydelsefulla inom striderna. De vanligaste vapnen var stenklubban och pilbågar av trä som var en meter långa och pilar som mätte 40cm med sten eller metallspetsar.




 

 

 

Buffeln

 

Buffeln är av mycket stor betydelse för indianerna, den var grunden för deras kultur och betyder föda, bostad och liv. Ända tills spanjorerna presenterade hästen jagade de buffelhjordar som nomader. Under jakten bar de ett hjortskinn på ryggen och horn fastbundna på huvudet. Om det fanns en klippkant i närheten försökte de jaga buffelhjorden över klippkanten ett såkallat ”buffelsprång” eller så smög sig indianerna på buffelhjordarna. I stort sett togs hela djuret om hand, man tillverkade hudarna till mockasiner, kläder, filtar, båtar eller så satte man ihop flera hudar och bildade tipis. Till en medelstor tipi behövdes tolv buffelhudar. Nacken som var den tjockaste huden blev till spjutspetsar och sköldar medan senorna blev till sytråd och bågsträngar. Magsäcken och urinblåsan användes som kokkärl eller vattenbehållare medan ben och skellett i sin tur användes till knivar och andra nödvändiga redskap. Av lövarna kokade man lim. Indianerna åt till och med av de vita mineralberikade inälvorna och gjorde en slags konserv på soltorkat kött blandat med fett och bär.


            



 

Andar och tro

 
Indianerna hade ingen riktig religion som vi har idag utan de var mer naturtroende och ansåg att allt hade sin ande. Man visade andarna sin tro genom olika ritualer för just den anden. Siouxernas största ande hade fyra namn efter deras heliga tal fyra ”Wankan Tanka” - den store anden, den högste guden, verkställaren och skaparen. För siouxerna var andarna odödliga och det fanns fyra grupper som vardera bestod av fyra andar och Wankan Tanka är alla dessa på en gång. De högsta andarna är stenen, jorden, himlen och solen. I andra gruppen ingår de förbjudna andarna som är månen, vinden, (den sköna solen och månens dotter) och slutligen (den bevingade som är åskan och blixten). Den tredje gruppen är av de underordnande andarna som är buffeln, björnen, de fyra vindarna och virvelvinden. Den fjärde och sista gruppen är av de gudalika som omfattar själen, och anden. Lya, tornadon den förhärjade virvelvinden är ledare över de onda andarna som är troll, monster, vattenandar och dvärgar. Siouxerna trodde drömmar var inspirerade av en högre makt, man tog därför drömmarna på allvar och rättade sig efter sina drömmar.