Slagfältssäng
Vår säng
är vårt
slagfält
du griper
dina vapen
jag tänker
inte minska
ner mitt
försvar
tvärtom
flytta fronten
närmare nu
när du
laddar ditt
gevär snabbt
glöm inte
skjuta bakom
kudden där
du finner
mig nu
sök under
tunga lakan
och känn
vårt krig
öppna upp.

Vår säng
är vårt
slagfält
seger tillhör
ingen
inte dig
inte mig
segern
kommer
självständigt
med soluppgången.

Få Stunden Att Räcka
I svart kostym och en pojkes leende,
gamla ögon som godtar det skeende,
står du utanför min dörr ikväll,
och tystnaden säger sig självt,
när jag pressar ansiktet mot ditt bröst,
högt ovanför mig hör jag din röst –
i det förflutna finns det ingen läcka,
inga väggar som vi kan knäcka,
så försök få stunden att räcka…

Varar ingenting,
svajar allting,
ny vändning,
ny riktning.

Vi sitter tillsammans på ett träd i parken,
de vilda hundarna sover tyst på marken,
jag dricker gin & tonic, din öl tom redan,
i dina armar bär du mig hem sedan,
och ner på din säng ömt du lägger mig,
låter mig sova nära som en del av dig,
framtiden har vi inte rätt att bräcka,
håll kvar vad tid inte kan släcka,
och försök få natten att räcka…

Varar ingenting,
svajar allting,
ny vändning,
ny riktning.

Ord vs Beröring
Ord följde mig på vägen,
dekorerade min person,
förskönade känslor,
röjde människor,
formade min värld,
innan du använde dem,
utan att veta deras källa,
torkade dem på stranden,
tömde dem på deras mysterium,
och glömde att samla dem i minnet.

Ord var detsamma som kärlek,
ju mer jag kunde känna,
ju mer jag måste säga,
desto starkare bandet,
desto starkare ord,
men så kom du,
med alla dina klichéer,
upprepade främmande fraser,
pratade utan att säga någonting alls,
utan att veta vad ord verkligen betyder.

Ord flyger långt bort,
luft suger upp dem,
öron kan inte höra,
ögon ser inte,
jag känner,
vad du känner,
och mer och mer,
när din tystnad pratar,
händer översätter liv från hud,
du berättar med tunga och läppar,
och ord blir till en onödig överflödig lyx.

Med Förkärlek För Män
Våt var natten med regn på gatorna,
han tar min arm, du greppar min hand,
jag visste inte vad styrka var innan dig,
din hand på min tills jag inte längre,
nej, jag kunde inte känna något längre,
du bjöd in mig hit på vin och män,
jag kom för dig och dina ögons skull,
och de glittrade när han kysste dig,
när han bet ditt öra drack och log jag,
senare skrattade vi tillsammans på golvet,
skratt blev till beröring och jag din,
han flydde utomhus med sina cigaretter,
men det spelar ingen roll.

Ikväll är allt vi har en våt natt,
överallt på gatan rinner det vätska,
han trycker dig intill honom på höger,
och håller mig ännu hårdare på vänster,
innan vi smiter ur hans grepp,
det är okej, allting är okej,
vi kan rusa framåt tills vägen tar slut,
vi reste igenom Ryssland du och jag,
vi lärde känna kärleken i Sibirien,
på en väg som tillhörde motsatt kön,
och trots allt springer vi nu – jag och du?

Rör mig, lämna din hand runt min midja,
tryck dina läppar mellan allt som är jag,
jag har aldrig velat ge som jag vill ikväll,
du har aldrig kunnat ta som du kan här,
i natten, på gatan, när allting är okej,
när allting är vått,
efter kvällens regn.

Minne
Ibland kastar du dig in utan att knacka,
sväller inuti mina ådror och under min hud,
frågar aldrig saknar dig mig eller är det nu,
då allting känns som om det var i går,
du behövde aldrig tillstånd
och det gör du fortfarande inte…

Gatan där vi tog farväl är varje gata jag ser,
den sista kyss du gav mig är varje kyss jag får,
ingen kan någonsin känna mig som du gjorde,
aldrig kan någon älska mig som du gjorde,
trots allt älskade jag aldrig dig
och det gör jag fortfarande inte…

Jag drömde om dig och planerade vårt bröllop,
jag ville bli din fru och föda dina barn,
nu har de drömmarna rymt från mitt liv,
men jag döper min son efter dig i alla fall,
som om ingenting tog slut då
och gör det fortfarande inte…

I dag
Hand i hand har vi kommit hit i dag,
med ett tungt förflutet på ryggen,
trängde oss igenom folkmassorna,
de vänder sig om och tittar utan att se,
och ber oss att prata utan att berätta.

Jag låter dig inte lämna mig,
jag kan inte vara här utan dig,
gav mig själv till dina händer,
och byggde ett hem i din röst.

Även om du väljer att lämna dessa gator,
finns det inget du utan jag i det här landet,
”Nästan som hemma,” sa du till mig i dag,
kaffe med kaka i ännu ett köpcentrum,
”Nästan som kärlek,” sa jag till dig i dag,
fingrar i händer i ännu ett köpcentrum.

I Väggarna
Du går hem,
utan att veta,
vad som stannar,
hos mig här.
Du viskade,
men det lät,
som ett skrik.

Jag ska söka,
överallt,
efter det du,
sa igår natt.

Jag ska söka,
i väggarna,
bakom böcker,
i garderoben,
under täcken,
bland kuddar,
utanför fönstret,
på golvet,
i dina skjortor,
på mina armar,
mellan tår,
och i luften.

Jag ska finna,
det innan du,
kommer åter,
och jag ska visa,
dig att det måste,
upprepas,
om och om,
och om igen…

Dörren Är Stängd
Min dörr är stängd,
vänta, jag går och kollar igen -
ja, nyckeln vrids om,
och ingen kommer,
jag stannar när jag går.

Kom och lämna mig,
ännu en gång, jag saknar dig –
du var mina bojor,
mina gyllene portar,
mitt sommarlov.

Ditt leende är fruset,
nej, du kan inte hålla min hand -
din säng är förbjuden,
dina tårar är gömda,
mitt genesis din hud.

Din dörr är stängd,
mina fingrar blöder och knackar –
öppna, öppna upp nu,
förlorat barn återvänder,
till aska och tystnad.

Kom Till Mig
Kom till mig i skymningen,
kom till mig, du vet hur,
våga inte viska,
våga inte tveka,
var här, hos mig,
säg ingenting nu,
inte ”älskar”,
aldrig ”tycker om”,
var bara här, hos mig,
tillsammans möter vi gryningen.

Kom till mig i lånade lakan,
kom till mig, du vet var,
trasiga fönster,
hårda golv,
smutsig hud,
gamla ord,
som stannade kvar,
här hos dig, i mig,
håll mig hårdare,
i morgon är världen en annan.

Kom till mig utan kläder,
kom och stå framför mig,
lova ingenting,
men ge allt,
jag är din,
din oro är min,
din sorg är min,
ditt liv är mitt,
ditt regn är mitt,
din gata är min,
din värld är min,
jag är nu, hos dig,
i morgon tillhör vi olika städer…

En Väg Utan Slut
Hela mitt liv har jag gått in i återvändsgränder –
och du, min älskade, är inget undantag.
Jag svor att aldrig lära någon att kyssas -
men jag lärde dig.
Jag slutade ta folks oskulder –
men jag tog din.
Och var är det “tack” jag förväntar mig?
Var är din hand när jag sover?
Var är orden jag aldrig har hört?
Jag älskar dig…
Det är sant – en gång hörde jag dem.
Men jag var ung då, ett barn,
och jag misstog medkänsla för kärlek,
som jag har misstagit mig nu -
ditt leende är ingen garanti.
Förälskelse leder aldrig till kärlek.
Kärlek leder inte till någonting.
Plötsligt tar den slut, som en återvändsgränd,
på en väg du trodde att du kände.
Jag visste det innan jag smakade din saliv,
men förstod det först,
efter min hud fattat tycke för dina fingertoppar…

Jag är svag nu, min älskade, och jag åldras.
Snart blir jag kvinna, jag känner det på mig.
Åldern värker i mitt hjärta och jag längtar.
Längtar efter en väg utan slut.
Efter en säg för två.
Dina skor bredvid mina utanför vår dörr.
Att laga mat åt dig. Och tvätta dina kalsonger.
Och bevisa att det bästa som finns är en kvinnas ömhet…
Min älskade, du misstog mig för en flicka.
Och jag förlåter dig. Sånt händer.
Och jag vet att du inte är min -
inte min väg, min eviga väg,
en väg utan slut.

Konsten Att Ta Farväl
Det var redan natt när han kom
och mörkt mellan de nakna träden
där jag var stående väntandes
utan mark under fötterna
jag såg hans hand närma sig
och skuggorna blev till lågor
när han rörde vid min midja
då löven började öppna sig
sakta, försiktigt, tvekandes
grenarna sträckte sig mot solen
och deras små gröna barn
var mjuka som yoghurt
inte som hans händer
om min midja den natten
innan löven vaknade
dagen då du dog.

Hammare av Stål
Gatorna är alla de samma,
och jag går i samma skor,
när jag vandrar och vandrar,
men nu jag längtar efter ett möte,
ensam har jag varit tillräckligt,
för att räcka detta livet ut,
nu vill jag möta dig.

Allting är så bräckligt,
en blick, ett leende, en rörelse,
allting kan förstöras,
lika enkelt som att säga farväl.

Bredvid dig är jag gjord av glas,
och du håller en hammare av stål,
men din kropp är gjord av silke,
så mjuk och perfekt är din hud,
att jag inte vet vad jag gjort
för att förtjäna dig,
förtjäna detta sköra ögonblick,
min sönderslagna själ i skärvor,
när din hammare slår, och slår, och slår…

Bryt Mot Reglerna!
Nämn ett misstag –
jag har gjort alla misstag
man kan göra i kärlek
förälskat mig i det förbjudna
och nekat till tillåtna
älskat passionerat utan att smeka
smekt med ögonen hårt slutna
regler görs för att brytas
och en kvinna måste vara svag
annars skrämmer hon män
och tvingas köpa ett hus i skogen
för att bo där med femton katter.

Två Olika För Olika
Sätt dig ner. Eller förbli stående.
Spela roll. Låt oss avsluta det här nu.
Ja, vi var ute och flög, det här landningen.
Så vi kommer inte överens och det är allt?
Vi kommer ifrån två olika världar.
Du förstår mig inte.
(och det låter jag dig inte göra heller)
Jag förstår dig inte.
(och det vill jag inte göra heller)
Vi har delat en hel del och…
Jag tänker inte ge dig något tal.
Det har varit kul och…
Nej, jag tänker inte ljuga.
Jag trodde att folk kunde växa samman.
Alla människor. Överallt.
Jag hade fel.
Snälla förlåt mig.
Du är fin och allt men…
Vi är helt enkelt för olika.
För olika för att förstå varandra.
Du ljuger lite, jag ljuger mycket.
Du vill leka, jag vill inte.

Första Gången
Den stannar hos dig,
den lämnar dig aldrig,
den sköra stunden,
då du visste,
att du var fri.

Solsken i april,
en dammig väg,
lukten av bilar,
smuts och friterad mat,
fyller din näsa.

Hetta mot hud,
syn möter ögon,
fötter springer fort,
ditt hjärta vet,
ingenting spelar roll.

Du glömmer aldrig,
var någonstans du var,
och vem du var,
första gången,
du fick smaka frihet.

Var Tyst Med Mig
Det finns inga ord,
som kan förklara,
inget att säga,
som kan berätta,
vad jag känner,
så var tyst,
var tyst med mig.

De existerar inte,
inte nu ikväll,
ingen existerar,
inte här,
bara du,
så var tyst,
var tyst med mig.

Spara din mun,
till mina kyssar
spara ditt ansikte,
till mina ögon,
bara mig,
så var tyst,
var tyst med mig.

Låt endast mina händer,
färdas över din hud,
låt endast mig,
utforska dig,
bara ikväll,
så var tyst,
var tyst med mig.

En Nattpromenad Med Mig Själv
De andra är på väg hem nu,
Klockan har slagit, arbetsdagen är över.
Och jag beger mig ut i mörkret.
Det spelar ingen roll var jag är.
Jag minns inte vad staden heter.
Det spelar ingen roll vem jag är.
Jag skulle kunna vara vem som helst.
Du minns den jag var.
Allt för väl, är jag rädd.
Jag känner inte dig längre.
Även om jag skulle vilja.

Snö överallt, min andedräkt är frost.
Och ingenting förstår jag längre.
Vägen hit var lång och jag kan inte vända om.
Jag förbjöd mig själv när jag sa:
Det finns ingen väg tillbaka längre.
Men alla mina drömmar är osynliga nu.
Jag kan inte hålla deras händer längre.
Människor överallt, men jag är ensam.
Ensam för de känner ju inte mig.
En gång kände du mig.
Men det tillhör ett låst förflutet.
Och nyckeln tappade jag bort med flit.
Om vi möts nu skulle du inte känna mig.
Skulle du känna igen mig?
Mitt namn är ett annat, precis som mitt land.
Fast nog vill jag rusa hem igen…
Och krama om dig och gå ner på knä.
Och be om förlåtelse till du ser mig.
Tills du ser att ingenting har förändrats.
Jag är jag, och det är kanske inget bra.
Men det r allt jag har, allt jag hade.

De andra sover redan i sina sängar.
Men vi två sover aldrig numera.
Alla tankar vandra inom mig.
Tankar jag inte vill tänka.
Och ändå finns de där, inom mig.
Minnena skriker i mina öron i natt.
Varför blev det så här?
Hur hamnade jag här?
Fast jag vet ju svaren. Allihop.
Att erkänna skulden är svårt.
Skulden är tung och bitter nu.
Ingen hör mig om jag gråter.
Och det är lika bra det.

Gud förlät mig. Det trodde jag Han gjorde.
Kan du förlåta mig?
Om jag bara kunde förlåta mig själv.
Kanske imorgon, kanske i gryningen.
Men vem är jag när jag vaknar?
Låt mig vara vem som helst. Eller ingen.
Låt deras röster tyna bort i mörkret.
Låt mig försvinna bakom hörnet.
Vart är jag på väg?
Vart är det jag går när jag lämnar?
Hem, hem, om jag ändå kunde vända hem.
Bland frusna marker lyser palmer i rött.
Det kan vara en hägring.
Men det kan också vara Ryssland i februari.
Nej, jag vill ju stanna kvar.
Så länge mina fötter har kraft nog.
Kraft nog att gå.
Men vi ses nog igen.
Eller kanske aldrig.
Du hör mig inte nu.
Och ändå pratar jag med dig.
Eller är det med mig själv?
Vad är skillnaden?

Jag måste förlåta mig själv.
Här och nu måste jag släppa taget.
Jag låter dig gå nu.
Snälla, gör likadant med mig.
Trots allt, var vi inte en gång vänner?

Natten fortsätter ostört.
Morgonen kommer med solen.
Det är allt jag vet säkert.

Oskyldigt Dömd
Till alla offer av sexuellt utnyttjande förärar jag den här dikten [boken]. Även om vi aldrig kan återfå det som de stal från oss kan vi hindra någon annan (kanske bara en person, kanske bara oss själva) från att förlora det. Också. Igen.

De bröt oss, men vi är inte brutna.
De tog oss, men vi är inte tagna.
De dödade oss, men vi är inte döda.
De förändrade oss: vi är annorlunda nu.

Även om vår hud bränner,
och våra tårar rinner,
och vi känner oss små,
obetydliga, osynliga,
är vi det inte.

Vi ska bli starkare,
än dem som gjorde oss svaga.
Vi ska bli starkare,
än dem som gjorde oss skyliga.
”Det var inte ditt fel,”
har vi inte hört den förut?
Hur kan dessa ord,
fylla upp en hel själ,
ge den styrka nog
att slutligen stå upp
och skrika:
”Jag kommer aldrig bli besegrad!”

Vi måste återta
allt vi kan.
Vi måste vakta
våra gränser dag och natt
även om vi måste springa
fortare än någonsin.
Ingen har rätt att
säga att vi har fel.
Det finns inget rätt sätt
att rymma från fängelset,
om du var oskyldig
när du dömdes.
Låt dem skjuta på oss,
och låt dem skratta,
hur skulle de kunna förstå?

Vi måste försvara oss själva,
genom att låta allting falla,
och stå ännu naknare,
än då de klädde av oss.
Ta en titt på mig nu.
Kommer du ihåg mig?
Kan du i den här kvinnan,
se den lilla flickan
som du våldtog
dödade
när hon var 11 år gammal?

Du kommer inte ihåg mig?

Du hemsökte mig i många år,
du förföljde mig när jag sov,
och nu har du glömt bort
kniven
som du stack mig med.
Det spelar ingen roll länge,
slav ska bli
herre
och sätta dig fri.
Du tillhör inte mig,
inte heller ditt minne,
eller det du gjorde mot mig,
hur skulle det kunna gå ihop?
Jag är inte den flickan längre.
Jag är kvinna,
jag är min
egen
herre.

I En Ensam Stund
I en ensam stund,
helt för mig själv,
verkar allting klart,
som stjärnor i skyn,
som mina egna ögon,
lyser i mitt ansikte,
och jag vet att det,
som blir kvar efter mig,
när jag väljer att lämna,
är mer än jag hade,
när jag kom.
Jag lämnar allt till dig,
min vackra värld.
Jag ger varje bit till dig,
mitt underbara hem.
Mitt testamente är ett,
men det är alla saker,
och än mer.
Jag älskade och jag levde.
Jag älskade livet.

Jag Och Din Skugga
Det var en måndagsmorgon
jag fick plats i dina armar.
Du höll mig
som ingen annan.
Dina armar var
mitt enda staket.

Det är en söndagskväll
jag går i din skugga.
Du går snabbt
och jag hinner inte med.
Din skugga är stor
och jag är för liten.

Det var en måndagsmorgon
jag fick plats i dina armar.
Du höll mig
som ingen annan.
Dina armar var
mitt enda skydd.

Det är en söndagskväll
jag går i din skugga.
Dina steg för snabba
för mig att följa efter.
Din skugga för stor
för mig att passa i.

Det Stolta Intet
Och jag är ingen speciell
inte det sötaste du någonsin sett
men vet du vad?
Det du vill ha av mig
är faktiskt
bara en liten del av
allt
som är jag.
Det du vill ha av mig
är att jag
skulle ge upp nästan
allt
jag har.

Tror du att jag är dum?
Tror du att du kan lura mig?
Köpa mig? Ta mig? Ha mig?
Nej.
Jag ville gärna, gärna vara
omtyckt av dig
och passa in perfekt här
och ha mitt ansikte på
allting
och få dem att gråta och skratta och köpa
mera mera mera.
Ja, jag ville bli älskad
jag ville vara en ikon
en legend
en illusion.

Jag sprängs in bitar
så små att de tycks mig
falla in mellan mina tänder
och ner inuti
jag spottar ut dem
på dig
och du sväljer
alla osynliga regler du följer
men inte jag.
Nej.

Förlåt, vissa saker kan inte ändras
inte av dig, inte av mig
det här är den jag är.
Jag vet att det är för mycket
och ändå vill du ha mer
jag vet att du inte förstår
och ändå låtsas du ständigt
jag vet att jag har allting
när du kallar mig för inget.
Här är jag.
Det här är jag.

Små Saker
Nedanför mig jag har sett
allt möjligt, från öken
till Nordens snö
och din kropp röra sig
hud mot hud
som vingen möter
den där himlen om natten
mörker i mörker
ljus på ljus –
hur blev vi så små?

Hela min hemstad
en halv miljon människor
ser härifrån ut att
få plats i min hand.
Varför var jag så rädd?
Varför kunde jag inte sova?
På grund av detta –
dessa små saker?

Det är för sent nu
för allt du gjorde
igår och för två år sedan.
Jämför dig bara
med dig själv
en liten stund innan
det vi kallar nu.
Nu kommer att röra sig
och dansa
och skaka detta –
dessa små saker.

Allt som finns kvar
är det som är stort
du
och ditt hjärta
och din själ
nedanför är allting
du är över allting
du flyger till Frankfurt
i dag!

Jag Föddes Här
Hemligheter avslöjas,
historien kan inte döljas,
i en stad vid ett hav,
djupt inne i mitt nav,
minnen lever där –
jag föddes här.

Spårvagnarna var blå,
lögner var sanna då,
när jag tillhörde er,
barndomen inget ser,
som om den förblev hel,
efter allting gått fel.

Kysser asfalten just som,
jag vänder mig om,
och försvinner sen,
dit jag inte har något hem,
en hård dom väntar där –
jag föddes här.

Men Jag Är Kvinna
När jag såg vägen
mellan kapitlen
i brott och straff
som Sonja jag följde
fotavtryck till Sibirien
och jag förlorade allt
och jag hittade allt
sedan sålde jag det
och bytte det tillbaka
med min själsfrid
jag har hans namn
tatuerat på min hud
sedan jag var 19
mina fingrar har skrivit
och de har läst
nu är jag fast mitt
mittemellan hämt-mat
och hemlagat
jag kan gå framåt
eller ta till vänster
efter begravningen
där jag begravde alla
mina drömmar
visa män säger mig
att det jag
fruktar mest
är det jag
måste göra.

Men jag är kvinna.

Kommer aldrig att bli man
hur många gånger
jag än blir kär
i flickor
och tycker att
röka cigaretter
dricka vodka
prata litteratur
är höjden
av allting som kallas
liv.

Men jag är kvinna.
Ja, jag är kvinna?
Nej, jag är kvinna!

Inuti Och Utanför Och Mittemellan
Allting finns i orden
orden som du säger
orden som du läser
boken vi båda äger
och platsen
där du fann mig.

Jag kan inte glömma hur och när
du såg mig den morgonen
jag var rädd
och du var en ängel
och nu
vill jag ta mig an dig
och lägga dig ner
framför mig
i all den skönhet
som du har inuti
och utanför
och mittemellan

Väggarna kommer inte att se
oss två när vi separerar
hud från tyger
och tar lektioner
i det okända
och jag ska inte röra
någonting du känner
att du vill spara
till nästa liv.

Jag vill älska dig
och jag vill ha dig
och jag vill kyssa dig
och jag vill höra dig
varje söndags morgon
du kan vara min herde
och jag kan vara ditt får
jag vill älska dig
men jag kan vara tyst för alltid
men jag kan le för alltid
men jag kan hålla hemligt
den du är
under din kappa
den du är inuti
och utanför
och mittemellan.

Om Jag Var Du
(Tillägnad H. T.)

Jag vill gå i dina skor
genom vår hemstad
och se på husen
och fånga snöflingorna
som föll på oss två
sen där vinterkvällen
då jag ännu var ett barn
och du en författare som inte skrev.

Jag vill se dem alla
genom dina ögon
både nu och då
och ta reda på varför
varför du var allt jag
någonsin drömt om
och varför det var så lätt
för mig att neka dig?

Jag vill vara dig
nästa gång vi möts
och se på mig själv
med en mans ögon
som älskar mig
på ett sätt så konstigt
och komplett och farligt.

Om jag var du för en kväll
skulle jag skriva i dina dikter
vad jag tror är sant
om kärlek, liv, konst och
behovet av att arbeta
osjälviskt, ärligt, längtande
med din handstil
med dina händer.

Jag skulle klättra in i dig
och skapa ordning i röran
det var därför jag lämnade
då jag inte kunde göra det
då jag inte borde göra det
endast du själv har rätt
att städa dina tankar
att rensa upp ditt liv
att öppna ditt hjärta
och ta det där nästa steget.

När vi träffades för en livstid sedan
var det inte du och jag
som vi är idag
det var en trasig pojke
och en trasig flicka
och trasiga meningar
i ett trasigt anteckningsblock…
Två halvor kunde ha blivit en hel
om inte du och jag hade hållit i
två identiska halvor.

2007
Alla städer om kvällen
alla ljus i mörkret
ser likadana ut
om du inte kan säga
till dig själv
tillräckligt högt för
att övertyga dig själv –
här är det,
det här är mitt hem,
där jag hör hemma.

Överallt blir ingenstans
New York, Sibirien,
Medelhavskusten,
kaliforniska motorvägar,
svenska tallar
utan någonting
som håller dig nere
som håller dig tillbaka
från att packa väskan
köpa biljetten
och ge dig av.

Så nu är det ett nytt år
och jag är den samma
nej, inte samma
jag förändras varje dag.

Varje dag blir ingen dag
när du vill ha
mer än
ett enda andetag luft
kan ge
när livet inte är nog
när att leva verkar
vara det enda målet
av allting.
Och ingenting.