Människor i Rosengård

"Med Rosengård som exempel vill jag visa människors existensvillkor i en modern förort, vars planering styrs av kortsiktigt rationalitetstänkande och av privata kommersiella intressen.

Jag vill skildra människorna i denna miljö, som jag såg dem några veckor 1976. Jag såg åldringar med sina paketvagnar på trötta ben ta sig fram på asfalterade gångstråk över broar, genom tunnlar, uppför trappor, tvärs över den väldiga parkeringsplatsen mellan tätt parkerade bilar fram till Rosengårds "Mecka" köpcentrum. Jag såg resignerade och apatiska flerbarnsfamiljer stå väntande och obeslutsamma framför ingången till försäkringskassan. Jag såg unga och gamla par pröva lyckan i olika utsugningsaktiviteter som bingo, enarmade banditer , lotteriapparater m.m. Jag såg ensamstående kvinnor med sina barn och paketvagnar väntande i långa köer vid kassan, vilande tröttkörda pensionärer mitt i vimlet av konsumenter och med några små paket i de stora paketvagnarna, flanerande, desillusionerade arbetslösa invandrare, horder av sysslolösa barn i 7 - 10-årsåldern springande ut och in i biblioteket, leksaksaffären, skivaffären eller längs den långa affärsgatan.

Jag vill visa hur en sån här rosengårdsmiljö, i vilken människorna först och främst är objekt för teknokrater och köpmän och huvudsakligen betraktas som passiva konsumtionsvarelser, befrämjar anonymitet och alienation.

Men jag vill också visa på människans värdighet i denna ödsliga förnedrande miljö, hur människorna trots allt inte känner sig besegrade , utan försöker göra det bästa av sin situation, hur människor mer och mer uppfattar sig som subjekt. Människor som anser sig ha rätt att ha inflytande över sin egen miljö. Detta är en lovande början, det är en liten bit på vägen. Men vi behöver vara många, många och eniga.

I arbete med en rosengårdsbild, "Vår vanligaste kvinnoroll".

Från hängningen av utställningen. Jag fick hjälp av två elever

Här visas 15 av utställningens 18 verk (Klicka på bilderna)

Konstnären är en produkt av vårt systems inre logik och lagar. I detta absurda samhälle med sina kriser och motsättningar flyter konstnärerna omkring och slår vakt om sin integritet, sitt unika jag och sin konstnärliga frihet.

Objektivt sett är konstnärens isolationistiska ställning en naturlig konsekvens i ett samhälle som vårt. Den konstnärliga friheten är i stort sett begränsad till vad ett kulturpluralistiskt samhälle erbjuder. Institutionaliserade utställningsformer och distributionsformer; konstnärsrollen, konstnärsutbildningen, den statliga kulturpolitiken, konsthandelssystemet, konstgallring och konstföreningssystemet osv. är effektiva spärrar mot en konst som frigör.

Genom sin starka privatisering och betoning av det absurda och anekdotiska och ofta estetiserande verklighetsbeskrivning, framstår konstnären som en viktig del av den ideologiproducerande apparaten.

Konsten bidrar därmed, tillsamman med skolan och kyrkan, att mystifiera verkligheten istället för att förklara den. Denna konstens funktion är naturligtvis inte en produkt av avsiktliga handlingar från konstutövarnas sida. Det konstinstitutionella trycket verkar så starkt på konstnärerna, att de oftast automatiskt internaliserar de gängse konstnärsrollen. Konstnären har givetvis inte större förutsättningar än andra att bryta igenom det falska medvetandet, vare sig med intuition eller uppenbarelser, som en skånsk konstkritiker uttryckt sig.

För att fungera som en frigörande kraft krävs inte bara medkänsla och socialt ansvar i största allmänhet. Det krävs framför allt kunskaper om hur samhället fungerar och insikt om vilka krafter som verkar för fortbestånd och förändring. I likhet med med Mills' uppmaning åt sociologerna att ta ställning för de dominerade och undertryckta i samhället, skulle en liknande uppmaning kunna riktas till konstnärerna. Liksom samhällsvetenskaperna i sin forskning måste vara oavhängiga kommersiella intressen, måste konstnärerna definitivt frigöra sig från konstmarknadssystemet. Det kan innebära att konstnären för sitt uppehälle måste får medel från annan förvärvsverksamhet för sitt uppehälle.

Jag hoppas att jag inte blir missförstådd när jag påstår att detta inte är av ondo för konstnärernas del. Konstnärerna får inte isolera sig i sina ateljéer. Samhällelig teori och praktik är lika viktiga som konstnärlig teori och praktik….."

Så långt min "katalog", i vilken också finns titlarna från de 18 verken somt ett några bilder av konstverken

För att ge en föreställning om storleken på tavlorna och dess upphängningsanordningar vill jag visa fotot nedan. Bilderna har i genomsnitt måtten 150 x 220 cm. Bilderna som är tuschmålningar är fästade vid papprullar och försedda med en smal träribba nertill som tyngd. Fördelen med denna anordning är att tavlorna dels är enkla att transportera, dels lätta att hänga upp.

Tyvärr fick jag inte tillfälle att visa mina Rosengårdsbilder i större sammanhang, på konsthallar eller konstmuseer, fler gånger. 1980-talet stod för dörren och med det "paradigmskifte" som då också inträffade inom konstens värld med en snabbt framväxande skara karriärsugna curators, blev det omöjligt att offentligt visa konst, som på ett konkret och tydligt sätt tar upp sociala och samhälleliga frågeställningar.

Detta nya prästerskap, (konstens fundamentalister) bestämmer fortfarande suveränt agendan för "samtidskonsten".

Endast ytterligare två gånger fick jag tillfälle att visa delar av Rosengårdsserien, nämligen på Rosengårds Fritidsgård 1994 och i Malmö Stadshus foajé i jan - febr. 1995.

Se recensioner

Tillbaka