|
Mottagandet av "Människor i Rosengård" från
pressens sida var förvånande nog övervägande positivt. Samtliga Malmötidningar och en från Helsingborg skrev om utställningen:
Arbetet har rubriken: Malmös dåliga samvete. 17 sept "Rosengård" - Malmös dåliga samvete. Betonghelvetet med sin våldspornografi, främlingskap, rashat och ensamhet har under åren dokumenterats på olika sätt. Av invånarna själva, av psykologer, sociologer, poliser, socialvårdare - och av raggare och nynazister, Frågan är emellertid om inte konstnären Allan Friis med sin utställning på Malmö Konsthall "Människor i Rosengård" förmedlar den hårdaste kritiken av förorten Rosengård. !8 tuschmålningar i storformat i en rå och brutal realism som skrämmer med sina våldsamma, anklagande och pockande motiv. Motiv med ensamma desillusionerade människor i vardagsmiljöer: "Stormarknad - "Köpcentrum" - "Konsumentägt" - "Lönspara hos oss" …osv. 14 av målningarna hämtade Friis motiv under några sommardagar 1976 i Rosengård. 4 retrospektiva bilder från 1974 ger en kuslig accent åt utställningen. Som t.ex. "Miljöns inverkan på individen". Där ser man våldspornografins idol, den själlöse hårdingen med stenansikte och is i magen. I bakgrunden ett annat anonymt getto. Därifrån kommer barnet med mord i blicken och kniv i handen krypande fram mot sin idol. Där finns också bilden "Frihet att välja". Ett frågetecken. De utslagna fyllegubbarna på en kall och hård trappa - utanför samhället. Och ett nu högst aktuellt motiv, med tanke på terroristerna i Tyskland: "En kula i nacken på vettvillingarna". Vad vill Friis med sina rosengårdsbilder? Främst är de en protest mot kapitalisternas kommersiella utsugning och styrning av människors existensvillkor. Han vill visa en miljö där människor görs till passiva konsumtionsvarelser som lever anonymt; och i ett främlingskap där enda kontakten ges vid lotteristånden eller i bingohallarna. Han har lyckats skrämmande väl. Ändå är inte allt negativism - det finns, trots allt, en mänsklig värdighet i Rosengård. En värdighet som Friis låter glimta till i bilderna: "Vi kräver inflytande" - "Tänk på att vi sitter i samman båt". Något av detta har börjat realiseras i Rosengård, men det räcker inte. Det behövs mer av den frätande kritik som just nu visas på konsthallen. ANNY SKÅNING Skånska Dagbladet har rubriken: Konst av högsta karat på Konsthallen: 19 sept. "Schysst att du orkar, Allan Friis."Rosengård, stadsdelen som redan som nybyggd blev en symbol för 60-talets misslyckade massbostadsbyggande, är motivet för konstnären Allan Friis' utställning på Konsthallen som pågår samtidigt med fotoutställningen och utställningen av Ann - Margret Dahlquist-Ljungberg. Rosengård är en medveten kommersiell spekulation i de utslagnas gamlas och ensammas bostadssituation vill Allan Friis visa med sina mycket suggestiva jättelika tuschplanscher. I hans bilder ser vi motiv så vardagliga att vi förmodligen behöver en sån här pekpinne för att reagera på dem. Men Friis' pekpinnar är effektiva och stämmer minst sagt till eftertanke. Bilderna är som sagt vardagsmotiv men så på kornet träffande att man ryser. Många av dem är från snabbköpskassor och Konsumbutiker. Trötta mödrar med griniga barn i tröstlös väntan i kön kontrasteras mot den hångrinande devisen på Domuspåsen: "Konsumentägt". Den solkiga EPA-baren får som relief EPA-kedjans frejdiga affisch "Idag flaggar vi för Kungen i hela landet". En polis går sin rond utanför baren… Allan Friis' konst är en medvetet politisk konst och ett tungt vägande inlägg i debatten om vår boendemiljö och för den delen hela vår samhällsform och ekonomiska system. Hans bilder är inte "vackra" i den klassiska meningen, men om man anser att konst i första hand är till för att engagera, uppröra och få åskådaren att reagera, så är Allan Friis' utställning "Människor i Rosengård" konst av högsta karat. Man instämmer till fullo med den anonyma kommentar i den "gästbok" som ligger framme på utställningen: "Schysst att du orkar!!!" Jonas Harrie Kvällsposten har rubriken: "Är man kuschad på Rosengård?" 19 sept. Går det att skildra Rosengård i Malmö rent konstnärligt efter att ha sett miljön och människorna endast några sommardagar? Allan Friis tycks tro det och visar i ett antal stora tuschmålningar på Malmö konsthall sina intryck. Det är sannerligen ingen ljus bild han visar av stadsdelen. Människor lever i ett köpgetto och förefaller helt kuschade. Är det verkligen så?En ljuspunkt tycker jag mig upptäcka på utställningen. Det är bilden av de lekande ungarna. Den andas framtidstro och optimism. URJ Det var allt Kvällsposten kunde kosta på sig. Man skulle kunna returnera rubriken ovan till tidningen: Är man kuschad på Kvällsposten? (journalisterna dvs.) Sydsvenska Dagbladet hade rubriken: "Gränser och genombrott". 14 sept.(Även för utställningar av Preben Jacobsson och Rolf Gösta Calmeyer) FORSKARNA ägnar mer energi åt att beskriva sociala symptom än att förklara de bakomliggande problemen, menar C Wright Mills i sin bok "Den sociologiska visionen". Vidare varnar han för samhällsforskningens ideologiska funktion genom dess sammanflätning med olika maktcentra inom näringsliv, armé och stat. Forskningen blir då inte förutsättningslös utan ett redskap för uppdragsgivaren för att legitimera rådande maktförhållanden. Konflikter och motsättningar på arbetsplatser eller i samhället som helhet ses hellre som anpassningsproblem. Mills uppmaning till sociologerna att oberoende av kommersiella intressen ta ställning för de undertryckta i samhället kan likaväl riktas till konstnärerna, anser Allan Friis, som med sin utställning, "Människor i Rosengård" vill visa existensvillkoren i en modern förort. För att lägga dem i dagen måste han följaktligen bryta igenom den ideologiska fernissan och arbeta för att göra det osynliga synligt. Friis fotograferar de ögonblick, då han plötsligt får syn på något som förmedlar en upplysning; användbar för att människorna i Rosengård skall få möjlighet att överblicka sin situation och frigöras. Ögonblickens identitet styrker han sedan i tuschmålningar. Hans människor, åldringar, som har att ta sig fram på effektiverade gångstråk. Över den bilfyllda parkeringsplatsen för att nå butiksgatan, unga och gamla som prövar lyckan lotterivägen, invandrare, gäckade i sina förhoppningar. Kringdrivande barn, växlar mellan slutenhet och någonting försvarslöst. De är alla objekt för teknokrater och köpmän. Dessförinnan (eller därefter) finns retrospektiva bilder av samhällsmönster och -system, där bakgrundstoff är att hämta. Från det perspektivet ingår de nya bilderna i en fortgående kartläggning av människan i hennes världar. I ett par av dem kan man avläsa ett genombrott: objektet blir ett subjekt och kräver inflytande över sin egen miljö. Utställningen skall läsas både socialt och politiskt, eftersom analysen vilar på socialismens grund. Själv värjer jag mig mot det hårt propagandistiska i Friis bilder som blir till ett nytt helhetsanspråk och därmed ett hinder för varseblivning. Det osynliga blir inte befriande utan auktoritativt synligt; tingen döljs igen bakom den politiska ideologins språk. Punktvis infinner sig en känslighet för människorna s i Rosengård existens, en social känsla. I laveringens nyanser kan man förnimma en lågmäld häftighet som liknar patos. Oförutsedda (?) insikter tränger igenom tankebyggnaden och vi får plötsligt syn på något som lämnar oss seende i den stund då propagandan inte verkar längre.Åsa Berntsson Helsingborgs Dagblad hade samlingsrubriken Malmö Konsthall: "Triumf för bilden" 24 sept.Pressbilden genom 100 år presenteras på utställningen "Bilder för miljoner", vilken Rune Hassner har arrangerat i Malmö Konsthall. "Människor i Rosengård " är namnet på en serie teckningar av Allan Friis. Han har satt människan i centrum och hans planscher blir en svidande anklagelse mot dem som inte har gjort det. Tredje utställare är Ann Margret Dahlquist Ljungberg, som visar naturens möjligheter till skönhet med uppförande exempel på mänsklig nonchalans och grymhet mot flora och fauna. …..Med sedvanlig pedagogisk uppläggning och mot bred ideologisk bakgrund har Allan Friis tecknat bilder från det omdiskuterade bostadsområdet Rosengård i Malmö…… "Med Rosengård som exempel vill jag visa människors existensvillkor i en modern förort, vars planering styrs av kortsiktigt rationalitetstänkande och av privata kommersiella intressen". Skriver Allan Friis i katalogen om sin utställning. Han har satt människan i centrum och hans planscher blir en svidande anklagelse mot dem som inte har gjort det. "Människor i Rosengård" skildrar med ironisk tillspetsning drömmen, som för många blev en mardröm, kollektivet som för många blev fullständig isolering, lugnet som för många blev ett bilkaos. Friis talar ett både medkännande och aggressivt klarspråk, och även han övertygar. "Schysst att du orkar" hade någon skrivit i hans gästbok och det kändes reko. Jag säger det för säkerhets skull en gång till: Utställningen i Malmö är en triumf för bilden. Karl-Erik Eliasson
|