Jaktträning

Här tänkte jag skriva lite kort om retrieverträning. Följ länkarna för att komma till respektive avdelning.

Grundträning

En jakthund klarar sig inte utan vissa grundläggande färdigheter. Jag listar några av de viktigaste - det finns mängder av forum där man kan läsa olika metoder hur man lär hundarna detta.

1. Sitt namn. "Min hund vet VISST vad den heter!" säger mina kursdeltagare lätt i försvar när de vill ha hjälp med ett problem. Ofta är det här det börjar. Hunden kan inte sitt namn! Jo, hunden kan sitt namn - i vissa situationer. Inte om det finns något annat som lockar och därför är det viktigt att lära hunden sitt namn. Jag tränar mycket på hundens namn med valpen - namnet+godis direkt kanske 30 ggr/dag den första tiden. Hunden ska koppla ihop sitt namn med något roligt, då blir den uppmärksam så fort man talar till den. 

2. Fotgående. Hunden ska med och utan koppel kunna hålla sig vid din vänstra sida. En del lär in detta genom att ge hunden godis när den går på rätt ställe. Jag brukar inte göra så stor affär av inlärningen av "fot", utan korrigerar någon eller några få gånger om hunden går på fel ställe och berömmer sedan lugnt med rösten när den går rätt. Det viktigaste är bara att vara konsekvent. 

3. Inkallning. Folk är väldigt snabba att prata om hur hundarna ska kunna gå ordentligt i koppel, men få funderar ens över inkallningsträningen som är den viktigaste! Med en retriever är det lämpligt att vissla två signaler när valpen ska få sin mat eller är på väg emot dig. Träna även ofta ute med att ge hunden godis varje gång den kommer fram. När valpen är lite äldre kan man kasta en apport till den som belöning, de blir därför väldigt motiverade att komma på visselsignal. Mina egna hundar är mycket säkrare på inkallning med pipa än på deras namn... Pipan har även den fördelen att alltid låta likadant och man kan inte låta irriterad och på så sätt skrämma valpen eller unghunden från att komma.

4. Sitt. En jakthund behöver kunna sitta på kommando. Detta görs på tusen olika sätt och är inget komplicerat - ett enkelt sätt är att blåsa sin tilltänka sittsignal när hunden ska få sin mat och ändå är på väg ner i sittande. Sittsignal är väldigt bra i vardagslydnaden om hunden är på väg mot något den inte ska fram till. En väl intränad sittsignal får stopp på en retriever när den är i färd att jaga rådjur. Låter det konstigt? Det är inte så märkligt. För en retriever är apporteringen det högsta på jorden och levande vilt är därför lättare att träna bort intresset på än hundar som är avlade för att söka efter vilt. Hunden ska även vara säker på att sitta kvar. Det är bra att träna det med störningar, t ex att andra hundar springer omkring, att andra hundar apporterar, ut ur bilen osv. 

Den första apporteringen. 

Det som görs rätt första gången förblir så under resten av hundens liv. När valpen är liten och kommit hem ska den så snart som möjligt få apportera. Ett smart sätt är att kasta en liten valpdummy eller liknande in i ett hörn och sätta sig själv i vägen där valpen vill springa tillbaka med grejen. Det krävs inte många repetitioner innan valpen drar rakt upp i famnen med allt den hittar. Hemligheten är att valpen ska få behålla grejen i munnen någon minut under tiden man översvallar den med beröm och klappar den. Dummyn förändras från att vara en trist tygpåse till guds underverk till hunden och förblir så under resten av hundens liv. Genom att inte ta grejen direkt från valpen får man per automatik bra avlämningar som blir så under resten av hundens liv. Den första apporteringen bör därför bli lyckad för det ger så oerhört mycket gratis. Om valpen från början får lära sig goda vanor kommer den inte att välja fel senare i livet. Många har problem med att hundarna inte tar vilt. Det beror till viss del på avel, men framför allt på att valpen inte fått apportera vilt under sin uppväxt. Helt plötsligt måste man presentera allt vilt för den och lära den att bära. En valp ska därför under hela sin uppväxt bära vilt var 3:e vecka, då får man oftast inga problem med viltvägran.

Avlämningar

Retriever har en förmåga att snabbt vilja springa omkring med sitt byte och vill inte lämna i hand. Det beror på två saker: Föraren har tränat fel vid de första apporteringarna eller hunden litar inte på sin förare. Ofta är det en kombination av detta som blivit tokigt. En grundregel är att inte prata med hunden när den är på väg in med apporten. Den tror då att du inte kan styra i flocken och tar därför bytet själv och springer iväg. Prova då att i brysk ton säga hundens namn+hit när den griper dummyn. Inget joller på vägen in utan håll tyst. Förmodligen kommer hunden lägga dummyn i handen på sin minst sagt förvånade ägare. Prata inte när hunden är på väg in med apporten! Med massa uppmuntran skapar du förvirring hos hunden!

Hunden måste inte sitta och lämna av! Det skapar en tryckt och osäker hund som kan försöka komma undan med en massa felbeteenden. Ta apporten från hunden när den står upp och bjuder dig apporten.